Vill jag eller vill jag inte veta vad det är som kommer hända?

4 november 1923
Det är svårt att förstå hur mycket som kan förändras i ett land på så kort tid. Kriget har påverkat allt och alla, Tyskland är ingenting mot hur det såg ut för bara några år sedan. Ingenting är sig likt, och till och med människorna runt omkring mig är inte desamma. Det är inte lika tryggt i lugna Regensburg längre, att gå ut på kvällen är inte längre något man gör frivilligt. Nästan varje kväll gick mina föräldrar ut, det var det bästa dem visste, att avsluta dagen med en kvällspromenad. Men nu kan jag inte ens minnas när de sist gjorde det. Sedan slagsmålet mitt i staden har vi knappt velat gå ut över huvud taget. Slagsmålet var mellan nazistsympatisörer och kommunister, och det har skapat både stor oro och ilska.

Även min familj har påverkats av allt det här. Vi kunde inte skryta med mycket pengar innan kriget och det fanns inte rum för att köpa onödigheter, men vi levde rätt så bra på min pappas skräddarlön och mammas pengar som kom från apoteket där hon jobbade deltid. Men det råder nu hyperinflation i Tyskland. Pengarna är inte alls värda något längre, det händer att jag får betala flera tiotusen riksmark när jag endast ska köpa lite mjölk. Jag förstår inte hur det kan hända, och inte ser det speciellt ljust ut heller, alla väntar vi på att det ska vända och bli bättre, men det händer inte. Så vi har det inte lika bra som vi hade det innan allt det här hände.

15 november 1923                                                                                                    
Min familj har alltid varit en familjekär och nära familj. Vi har alltid funnits för varandra och till och med andra har sett vilken rent av lycklig familj vi var.

Men på senare tid har vi börjat bråka mycket. Kanske beror det på att vi är inomhus i vår lägenhet mer än förr, och kanske beror det på hur staden vi bor i och definitivt landet vi bor i förändras till det negativa. Men det har varit mycket diskussioner på sistone, och min äldre bror Theo vill flytta hemifrån, men han är fast här på grund av pengarna vi inte har.

Det verkar vara mycket ”diskussioner” i landet också och jag börjar faktiskt känna mig lite rädd för vad som kommer hända. Det känns som att kriget inte alls är slut.

Jag hör ofta mamma och pappa prata om partiet NSDAP, hur de pratar om att de inte kan förstå ”hur Tyskland låter sig luras av deras nonsens”, något de faktiskt är eniga om. Tydligen försökte till och med ledaren Hitler och flera nazister utföra en statskupp i München mot stadens ledning, som dock misslyckades, Hitler blev fängslad, men ändå. Vad är det som håller på att hända?
Jag känner mig hela tiden orolig, att inte känna till vad som kommer hända, utan hela tiden ha känslan av att värre tider väntar.

31 november 1923
Jag kan höra de viskande rösterna från köket genom väggen nu när jag skriver. Mina föräldrar sitter och pratar vid köksbordet. Jag och Theo försöker höra vad de säger, men det går knappt. Men vi förstår att de pratar om det som hände när vi besökte min farbror Wilmer idag. Medan vi satt och åt så pratades det än en gång om de nazistiska rörelserna som börjat inträffa. Men till skillnad från när jag hör detta hemma så fanns det nu en motpart.  Farbror Wilmer pratade högt och stolt om vad han tyckte om Hitler och mina föräldrar såg inte alls speciellt nöjda ut.

Snart är det ändå ett nytt år och jag tillsammans med många andra hoppas på att ett nytt år betyder nya, bättre tider. Jag sitter och funderar på om jag vill eller inte vill veta vad det är som kommer hända med mig, med Regensburg, med Tyskland. Men jag får helt enkelt vänta.