Ett kaotiskt samhälle

Kära dagbok 

Jag vet inte längre vad jag ska tro, varken om ödet eller tiden. Det känns som att det ändå bara blir svårare och svårare. Ett tag trodde jag att allt skulle ordnat sig, efter det att kriget fick ett slut. Det skulle bli bättre, det trodde i alla fall jag. Jag är ofta mycket hungrig nuförtiden. Mina föräldrar också. Innan kriget hade vi gått om mat och man kunde äta sig mätt. Jag skulle så gärna tuggat i mig lite grillat lammkött med potatis och lök just nu, som jag kunnat på gamla goda tiden. Istället måste jag promenera ner till Donau med mitt metspö och försöka få napp. Glöm att handla fisk på marknaden uppe vid torget. 

Alla i detta land ber om en vändpunkt, liksom jag. Men det går bara åt det motsatta. Ack o ve vad livet försvåras varje dag. Det är svårt att förstå ibland hur livet var tänkt att se ut. Vad lever vi i för tid egentligen. Året är 1923 och vi befinner oss i ett kaotiskt samhälle med oförutsägbara överraskningar som visar onda tecken. Man kan aldrig riktigt veta vad som skall hända nästa dag, vad man blir tvungen att göra och hur man ska anpassa sig till nya omständigheter. När får jag egentligen leva livet på riktigt? Jag har börjat tvivla starkt på att dagens politik. Den leder bara till allt elände. Kan inte Tyskland bli ett land som förr, utan en massa konflikter som leder till bråk. Hitler gör inte det han lovat att göra, att få tillbaka gamla tidens Tyskland till sin glans utan våld. 

Jag tycker inte det. 

Käraste dagbok ! Min ända sanna vän, som jag kan berätta exakt allting för. Jag känner mig trygg när jag håller dig. Som att ha en stark trygghets bubbla runt sig. Det är krångligt att hänga med eller hur? Det är jobbigt alltihop. Vad ska man göra? Att kämpa på blir svaret. Som det sägs, kämpar man och inte ger upp så lyckas man. Gode gud där uppe. Hjälp oss! Det är trots allt din värld. 

16 Juli 1923

Jürgen Katz