måndag 15 april 2013

Vad ska hända nu?


14 juli 1923
Jag vet inte hur jag ska klara av det här längre, jag vet inte vad som händer. Mamma har blivit sjuk med feber och snuva, och ligger i sängen dag ut och dag in. Jag börjar oroa mig nu när hon knappt dricker något, som om inte att sluta äta var nog. Pappa jobbar hela dagarna för att vi ska överleva, men pengarna är ändå knappa och räcker ofta inte till. Vi har alltid haft det rätt bra ekonomiskt, alltid kunnat unna oss med lite dyrare måltider om vi har känt för det, men nu är det slut med det. Priserna har höjts mer än någonsin och stämningen i staden är kaotisk, många har inte råd längre och svälter sakta men säkert bort. Jag undrar när allt ska få en vändning, för om det inte snart är slut på det här så kommer vi sluta som en utav de familjerna.
24 juli 1923
Jag tror att pappa är mer orolig än mig, för han är knappt hemma längre, han bara jobbar och pratar knappt med någon utav oss. Mamma bara ligger där och är sjuk och deprimerad, Dr. Becker säger att det inte ser bra ut för henne just nu men att vi ska fortsätta hålla hoppet uppe och att hon ska fortsätta kämpa på.
2 augusti 1923
Just nu är det jag som sköter allt, jag handlar, tvättar, lagar mat, diskar och gör alla hemmasysslor. Jag har ingen tid att umgås med mina vänner längre, för nu är det jag som måste ta hand om mamma och hushållet. Ibland står jag bara och kollar ut genom fönstret och ser alla barn springa där ute på gatan och skratta, och jag längtar tillbaka till att jag var en utav dem, och hur roligt jag och min syster hade tillsammans.
17 augusti 1923
Idag när jag gick ned till Apoteket för att köpa medicin till mamma så hade de höjt priserna ännu mer, så jag hade inte råd. Det gjorde ont i hela mig att komma hem till mamma där hon låg ynklig och vit i sängen och behöva berätta att vi inte har råd med medicin mot smärtan längre. Jag undrar hur länge till hon kommer klara det här, om hon någonsin kommer bli frisk. Jag och pappa ber för henne varje dag, men hon blir allt svagare för varje minut som går.

Ingrid Ritcher

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar