Hitler, Tysklands hjälte!

17/5-1923

Kära dagbok, mitt hjärta känns tungt i bröstet ilskan och sorgen tar över min kropp. Tyskland är inte det samma längre, inget är i sin ordning och det är väldigt oroligt. Men det är mitt älskade land och jag är beredd på att kämpa för att vi ska bli ett starkt land igen. Jag ska ta mig upp till toppen igen, har fått ett bättre jobb av en gammal kompis till Gustaf. Det är på bageriet vid torget som är väldigt populärt och jag tjänar bättre en när jag försörjde mig på att sy. Det är tur att jobbet kom nu annars hade det varigt försent och jag skulle nog ha svält ihjäl.

Priserna har gått upp oerhört mycket, det är helt förskräckligt! En limpa bröd kostar flera miljoner mark, folk dör som flugor. På morgonen idag såg jag en kvinna jag en gång känt ligga på gatan död, hon var mager och blek. Jag känner en stor sorg och mins de gånger vi druckit te på min veranda i mitt gamla hus, de är så fina minnen från så fina år. Det känns som att de var så länge sen och så overkligt jämfört hur jag lever nu så jag börjar tvivla om det ens hänt. Jag hatar de som fortfarande har pengar att spendera, de som lever de liv jag en gång gjort. Jag är blir avundsjuk på de och ger dem arga blickar om jag ser de på stan, jag hatar speciellt dem som flyttade in i mitt hus.. de där judarna!

jag följer nazist partiet och tycket Hitler är väldigt intressant, de står för bra saker och är det ända parti som tar Tysklands framtid på allvar. Jag tror han är den ända personen som kommer kunna hjälpa Tyskland ur den här hemska situationen, han kommer kunna leda oss tillbaka till toppen och vi ska återigen kunna bli en stormakt! Jag skulle inte tveka en sekund ifall jag fick chansen att nita en kommunist, de förstör vårt fina land det är dem och judarna som gör att vi är i den här situationen. Vilka svin som bara förstör sitt eget land, hur kan de ens leva med sig själva när de utsatt oss för sådana smärtor. Ska det inte räcka med hur vi blev behandlade utav Frankrike och andra länder efter kriget, ska det inte räcka med att vi ska behöva betala en massa skatt och ta på oss skulden för ett krig vi inte startade. Ska även våra egna invånare göra det ännu svårare för oss?!

Jag blir så arg på allt, är så less på livet ibland vill jag bara gå och lägga mig i en grav bredvid min man. Allt skulle ha varit så mycket lättare ifall han hade överlevt kriget, jag skulle inte ha behövt sälja mitt hus och det skulle inte vara så svårt att överleva. Jag tror inte min far har lång tid kvar heller, snart är jag helt ensam. Han har en fruktansvärd hosta och är sängliggandes, jag skäms över tankarna att då är det en mun mindre att mätta men det är sant.