Det är tuffa tider i Regensburg, eller tufft lär vara en
underdrift. Mor har förlorat alla sina jobb trots att hon kämpat och skött sig
bra. Hon försöker så hårt hon kan för att få sig ett jobb, men ingen vill
anställa en jude. Jag har fått förstå det nu, att folk hellre håller sig undan
från oss för att göra det enklare för sig själva eller för att dom helt enkelt
skuldbelägger oss för hur saker och ting ser ut i Regensburg i dagsläget. Hade
det inte varit för min bäste väns far, Günther så hade jag och mor inte haft
några pengar alls. Günther låter mig arbeta för honom för en liten slant. Det
är inte mycket, men det är något.
Jag vet inte längre vad mättnad är, ändå äter jag mer än vad min mor gör. Hon har blivit så tunn och blek, jag oroar mig ständigt för henne.
Vad hon gör medan jag arbetar vill hon inte tala om för mig, det enda hon talar om för mig är att hon gör det för oss och för vår överlevnad, men att jag inte ska oroa mig.
Trots att jag bara är 15 år så känner jag mig helt vuxen, mor har lärt mig att klara mig på egen hand. Hon talar sällan med mig nu för tiden, inte mer än nödvändigt vill säga. Men när hon väl talar med mig så berättar hon hur jag ska göra för att klara mig utan henne, för att hon inte kommer finnas till hands särskilt mycket.
När jag ser på mor, så ser jag en sorgsen kärleksfull kvinna som försöker att vara stark och kämpa för sig och sin dotter, men när andra ser på min mor så ser dom bara en jude. Det känns så orättvist att vi ska vara så förtryckta bara av den anledningen att vi är judar. Mina gamla vänner vågar inte synas vid min sida, inte ens dom som själva är judar.
Dom enda som ställer sig emot judarna är kommunisterna, ibland blir det slagsmål mellan dom som står på nazisternas sida och dom som står på kommunisternas sida mitt på torget, då håller man sig gärna undan.
Imorgon ska jag upp tidigt för mitt arbete så nu ska jag baka bröd så att jag och mor kan äta lite innan vi går till sängs.
Jag vet inte längre vad mättnad är, ändå äter jag mer än vad min mor gör. Hon har blivit så tunn och blek, jag oroar mig ständigt för henne.
Vad hon gör medan jag arbetar vill hon inte tala om för mig, det enda hon talar om för mig är att hon gör det för oss och för vår överlevnad, men att jag inte ska oroa mig.
Trots att jag bara är 15 år så känner jag mig helt vuxen, mor har lärt mig att klara mig på egen hand. Hon talar sällan med mig nu för tiden, inte mer än nödvändigt vill säga. Men när hon väl talar med mig så berättar hon hur jag ska göra för att klara mig utan henne, för att hon inte kommer finnas till hands särskilt mycket.
När jag ser på mor, så ser jag en sorgsen kärleksfull kvinna som försöker att vara stark och kämpa för sig och sin dotter, men när andra ser på min mor så ser dom bara en jude. Det känns så orättvist att vi ska vara så förtryckta bara av den anledningen att vi är judar. Mina gamla vänner vågar inte synas vid min sida, inte ens dom som själva är judar.
Dom enda som ställer sig emot judarna är kommunisterna, ibland blir det slagsmål mellan dom som står på nazisternas sida och dom som står på kommunisternas sida mitt på torget, då håller man sig gärna undan.
Imorgon ska jag upp tidigt för mitt arbete så nu ska jag baka bröd så att jag och mor kan äta lite innan vi går till sängs.
Det enda jag kan göra är att hoppas på det bästa framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar