Jag ska inte ge upp

9 september 1923 

Idag är en dålig dag, det har regnat oavbrutet och min regnkappa gick sönder när den fastnade i en spik hos skomakaren. På vägen hem stötte jag på nazisterna som ständigt vakar över staden. Jag lyckades idag komma hem oskadd, förra veckan var det värre. En nazist skrek mot mig och bad mig akta mig från gatan. Jag kunde inte hålla igen så jag skrek tillbaka att jag också bor här och att jag också får gå på gatan. Han slog till mig och när jag vandrade vidare fick jag en sten mot mig. Förmodligen var det för att jag hade mörkt hår. Syster säger att vi bör hålla oss inomhus, men jag kan ej låta dom förstöra för mig. Jag vet inte varför de bråkar men ibland slåss de mot kommunisterna. Jag har hört lite om Hitler, men bara det Frank som också jobbar hos skomakaren har berättat. Tidningen har blivit så ofantligt dyr att jag inte har råd att köpa den. 

Regensburg har blivit fattigare, och likaså jag. Priserna stiger och jag har knappt några pengar kvar. Vi har knappt mat för dagen. Nazisterna skyller denna jobbiga tid på judarna vilket jag anser vara helt fel. Jag önskar bara att problemen skulle lösas och jag skulle kunna få ett sånt liv jag alltid drömt om. Men jag antar att någon som mig inte ska uttala mig så mycket, någon annan har väl bättre koll på saker än vad jag har.

Jag sitter fortfarande på golvet i köket, precis som jag gjorde förra gången jag skrev. Ända skillnaden är att då hade jag mer hopp, idag känns allt som en pina. De senaste fyra åren har varit hemska. Jag kämpar varje dag att få bröd till min syster och mamma. Jag är så mager och mitt hår är livlöst. Mina fingrar är så smala att jag tror att jag skulle kunna bryta av dem med mina egna svaga armar. Jag kan knappt sova på nätterna för att mina ryggknotor skaver mot det hårda underlaget. Jag vill så gärna gå ut och spela boll med mina kompisar, men har inte träffat dem på flera år och jag vet inte ens om de lever.

Men, jag ska inte ge upp. Det här kan ju inte hålla på för alltid. 

Hejdå dagbok.