13 september 1923
Det var ett bra tag sen senast och det är för att jag inte har orkat skriva i dessa dystra tider som inte sprider glädje på något vis. Det är som att ett enda stort mörker har lagt sej över oss och som inte vill ge sig av. För numera är det knappast nån som hälsar när man träffas på gatan eller i affären, inte ens kurt som alltid har varit har varit så pratvänlig. Fast det är klart att när man knappt har råd att köpa en brödbit så är det en utmaning att ens överleva under dessa tider.
Jag kan säga dej att jag tror aldrig att baren har varit så tom förut för nu kan vara vara glad om man får två gäster per dag. Men under torsdagskvällen fick jag lyssna på ett samtal mellan två män som diskuterade politeken och jag kunde snappa upp något om nått nazistiskt parti som blev allt större. Jag måste säga att det skrämde mej lite när de snackade något om att det var judarnas fel att det gick så dåligt för Tyskland, jag insåg att det kanske skulle vara smart att intressera sig lite mer för politek så att man förstår vad som kommer hända i fortsättningen.
3 november 1923
Häromdagen hände något väldigt skrämmande då jag på vägen hem från jobbet fick bevittna ett stort slags mål mellan två grupper där dom ena verkade kalla sig nazister och de andra komunister. De hade börjat att stå och skrika på varnadra men sedan utbröt ett fullskaligt slagsmål där man knappt kunde se vem som var vem. Till slut backade de undan från varandra med blodiga knogar och blödande näsor, jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt och det tog ett tag att smälta att det hände i fredsfulla Regensburg. Vad håller på att hända med folket i Regensburg frågade jag mej själv men det kanske inte bara är i Regensburg utan i hela Tyskland.
17 november 1923
Vågar man ens hoppas på att det någon gång ska bli som det en gång var, jag antar att det inte kommer hända för det verkar inte som att det finns något slut på detta utan att det bara blir värre för varje dag som går. Men det finns något som får mej att tänka på annat och det är en kille som jag träffade där vid mitt favoritställe vid flygplans kyrkogården. För när jag satt där vid trädet så kunde jag höra ett par fotsteg komma närmare och först blev jag lite rädd för det hade aldrig förut varit någon här samtidigt som jag. Men rätt som det är så sätter sig personen brevid mig utan att veta att jag sitter där, men jag som lätt kan småprata med folk hälsar på personen som jag kunde se var i min ålder. Han rycker förvånat till och backar generat undan medan han säger förlåt för att han störde mig. Det var då något hände för jag tappade helt orden och hjärtat började bulta och hur mycket jag än försökte så fick jag inte fram några ord. Vi stog där ett tag och bara tittade på varandra utan att någon sa nåt ända tills ett rop från skogen fick han att mumla något och springa därifrån. Jag reste mig upp och kollade efter honom och kunde se att han vände sig om och smilade. Det var något med det där smilet som fick mej att inte kunna tänka på något annat och jag kände att hjärtat bultade snabbare så fort jag tänkte på honom. Jag insåg att jag hade blivit kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar