Samtalen växer

13:e mars 1923

Hej igen, förra månaden lyckades jag ju få tag på ett jobb på affären! Folk förstod inte varför just jag skulle behöva ett jobb, jag behövde något att hålla mig sysselsatt med under dagarna nu när skolan är över.

När jag först blev erbjuden jobbet tänkte jag inte mycket på lönen, jag visste att pengarnas värde hade gått ner och att summan jag blev erbjuden inte var lika mycket värd som i slutet av förra året. (De har pratat mycket om det i skolan på senaste tiden, med den stora inflationen efter skadestånden som ska betalas.) Men eftersom pengar aldrig har varit ett problem hemma i vår familj så spelade lönen inte riktigt någon roll för mig när jag fick arbetet. Men jag har inte ens hunnit få min lön än och den är inte värd mer än en halv burk bruna bönor! Jag hade kunnat köpa tre burkar bönor för pengarna förra veckan och t o m. fem veckan innan det, men nu är de inte ens värda en halv burk! Bruna bönor är inte ens något vi brukar äta hemma, men jag tror att jag kommer behöva vänja mig vid att få det serverat snart.

Jag har redan börjat märka skillnad i maten hemma. Kvalitén och konsistensen på maten är sämre än innan, den smakar dock inte mycket värre än innan. Det är knappt jag känner någon skillnad. Men jag har märkt på min far att han äter långsammare och gärna petar lite i maten innan han tar en tugga. Det är ju ingen annan än familjen där, men jag tror ändå att han vill visa att han vet skillnaden. Jag tror inte att han och hans kamrater pratar så mycket om pengabristen som börjar smyga fram även hos dem rikare kretsarna och om jag hade vågad hade jag berättat att det är många som har det riktigt knapert och måste skära ner på portionerna och inte bara kvalitén som vi behöver.

Man hör mycket på affären, det är därför jag vet att många har det svårt att äta sig helt mätta. Det är oftast kvinnorna som stannar och tjattrar lite om pengadalen som vi är inne i, männen pratar om annat.

Häromdagen kom det in en grupp män i 30-årsåldern, många av den hade blodiga händer och en del hade till och med blåslagen näsa. De pratade väldigt högt och så jag kunde höra vad de sa även över tant Agnes småflabbel. Hon kommer ofta in i affären men handlar sällan något innan hon ger sig av igen, jag tror att hon kommer dit för att se om någon har pengar över att köpa henne något. Männen pratade om hur de sablans nazisterna aldrig kunde hålla sig och sina korkade åsikter borta. Hemma, från far, har jag hört mycket om slagsmål mellan nazisterna och kommunisterna i dem större städerna och jag kunde nog känna igen någon av männen från Regensburgs kommunistråd. Jag gissar på att de kommer att braka ihop igen under den närmsta framtiden och hoppas på att jag är där och hinner se. Jag önskar att jag vore mer insatt i politiken, jag hör enstaka berättelser från far hemma men han säger att han hellre pratar politik med någon som förstår och har egna åsikter att komma med.

Jag är vuxen nu och har åsikter. Jag vet att jag inte har tillräckligt med kunskap om politiken ser ut idag för att kunna ha åsikter i att påverka, men jag vet också att det inte spelar någon roll hur lärd jag är. Han menar att han inte vill prata med ett barn och jag är fortfarande hans barn.

Vi får höras imorgon, pratet om naziströrelsen blir bara större och större och ibland är det nästan ansträngande att försöka hänga med i alla samtal samtidigt. Imorgon kommer jag att ha mycket att berätta om.