Jag ber till Guden som jag aldrig trott på.

12 april 1923

Jag kom på att jag inte har skrivit i dig på flera år. Det har bara inte blivit av, men nu känner jag att jag måste skriva av mig. Jag måste få ner det som har hänt i Tyskland under den senaste tiden. Det är hemskt. Nazisterna blir allt fler i Regensburg och deras parti NSDAP ha börjat få stor makt i Tyskland. Nästan varje dag på väg hem från jobbet ser man partiets symbol överallt och även slagsmål ibland. Nazisterna slår ner judarna, det är fruktansvärt. Min väninnas man blev misshandlad till döds för ett par veckor sedan. Vi båda såg när det hela hände, vi var på väg hem från affären då vi hörde skrik och förstod att det var slagsmål. När vi kom fram till platsen såg vi hur ett gäng stod och sparkade på min väns man. Hon är inte sig själv länge och jag har inte träffat henne sedan det hände. Hon tog det hela riktigt hårt och tar nu mer inte emot besökare. Jag har börjat be till den Gud som jag aldrig trott på att detta ska få sitt slut och att judarna ska få gå orädda på gatorna i Tyskland.

Hade jag inte fått ärva min mans alla pengar så skulle jag antagligen bo på gatan just nu och antagligen få se ännu fler slagsmål. Men som tur var har jag arvet från min man. Tysklands ekonomi har bara blivit sämre och sämre genom åren och pengarna är knappt värda någonting alls. Jag köper mat för över en miljon mark. Men jag har råd, vilket alla inte har. Även fast jag har råd måste jag ändå försöka handla smart inför framtiden. Vem vet hur det kommer se ut om 20 år? Jag har försökt spara mycket av arvet jag har och köper oftast mat och sådant för den lön jag får från jobbet. Jag tjänar hyfsat bra med tanke på de svåra tiderna och att jag är sömmerska. Plaggen jag syr säljs till många rika personer i Tyskland. 

Nu hör jag folk som skriker utanför mitt fönster, jag måste gå och se efter vad det är som händer.

En stund senare

Det var en hemsk syn jag möttes av när jag kollade ut genom mitt fönster. Två män kom släpande på en blodig pojke, pojken kan inte varit mer än 15 år. Det här måste få ett slut, jag vill inte att det ska vara en vana att se sådant här och jag vill kunna gå på teatern som jag alltid gjorde förr utan att folk kastar saker på vissa av skådespelarna som är judar. Nu ska jag gå och be för att pojken jag nyss såg ska få överleva.