Allt har förändrats, men inte jag.

Tyskland -eller rättare sagt Weimarrepubliken- har förändrats mycket sedan jag sist skrev i dig, men det har inte jag. Meningen med att skriva dagbok var ju att jag skulle förändras men det har jag inte. Förhållandena har helt enkelt inte varit bra nog för förändring, och därför gav jag upp ett tag. Men nu ska jag försöka igen, även om det antagligen inte kommer att lyckas som alla de andra gångerna de senaste fem åren.

Livet blir bara mer och mer miserabelt. Det enda som får mig att må bättre har jag inte längre råd med på grund av svinen i Frankrike och Storbritannien som tvingar oss att betala deras skulder och skadestånd. Innan allt detta brukade jag gå till puben nästan varje kväll och åtminstone ta någonting som skulle kunna få mig att glömma, men nu knappt en gång i månaden. Det har gjort mig mer rastlös än någonsin att aldrig få slappna av och följderna har skapat många problem för min förändring. En gång gick grannen mig så mycket på nerverna med allt skryt om sitt jobb att jag inte stod ut längre. Jag drog ut honom i en gränd och raseriet fick mig att bli omedveten om var jag gjorde, men efteråt var han så rädd för mig att han sade upp sig som tågmästare. Så nu har jag fått tillbaka mitt jobb och det är jag glad för, jag skulle inte klarat mig länge till i hamnen. Jag jobbar mycket bättre i ensamhet där ingen kan störa mig.

Det har varit svårt med alla dessa slagsmål på gatorna. Det var precis det jag gillade med kriget, att få utlopp för ilskan men jag vet att det egentligen inte är den riktingen jag vill ta. Därför har jag försökt att undvika dem så gott det går, men det är ofta jag dras in i dem ändå. Och det har blivit oftare nu sedan jag inte kunnat vända mig till alkoholen. Alla andra slåss för deras politiska åsikter, dem flesta slagsmålen är mellan kommunister och nazister men politik är inget jag bryr mig om. Folk har börjat bli så desperata nu när situationen bara blir värre och värre i Tyskland och det finns inget de kan göra. Så de tar till våldet och kämpar i politiken för att de känner sig hjälplösa. Jag vill bara använda händerna och få det lite lättare efteråt.