Det är dags att ta saker i egna händer.

Lördag 11/4 1923

Jag vet inte vad jag ska säga. Det som händer här i Tyskland blir bara värre och värre. Vi gick från att vara ett stabilt och pålitligt land till att allt bara har brutits ner, bit för bit. Folk har börjat tappa hoppet och de flesta ser ingen mening längre, de har ställt sig själva frågan om det fortfarande finns något kvar att kämpa för? Jag vet inte hur Tyskland kommer se ut om några år men jag har en känsla av att det inte kommer se bättre ut. Vi alla sitter och väntar på att det ska ske en förändring, att det ska hända något som kommer förändra hela landet och våra liv. Men precis som alla andra så har jag tröttnat på att vänta, det känns som att det aldrig kommer att vända utan att Tyskland bara kommer rasa mer och mer. Jag är trött på att höra politikerna göra reklam för sina partier, varför vill de att vi ska stötta dom när dom aldrig har funnits där för oss? Det är ju deras fel att vi sitter här idag, fattiga och eländiga. Dom lovar saker som dom aldrig kan hålla och därför tycker jag folk är dumma i huvudet som lägger en röst på personer som sägs ska ”rädda” oss, men NÄR och HUR hade de tänkt göra det?

Måndag 13/4

Idag var det min tur att öppna klädaffären så jag var tvungen att gå upp tidigare. Vanligtvis brukar jag ta cykeln till jobbet men eftersom att någon idiot hade tömt däcken på luft så var jag tvungen att gå hela vägen. När jag kom fram till affären såg jag att det stora fönstret var sönder. Jag låste upp dörren och gick in och på golvet låg en sten tillsammans med massa glas. Ingenting var stulet, tack och lov.
Innan jag kunde öppna affären helt var jag tvungen att ta bort allt från golvet. Sedan ringde jag Mariett för att berätta allt som hade hänt och hon bad mig ringa någon som kunde fixa fönstret. Hon förklarade att detta skulle påverka min lön ett tag eftersom att vi behövde betala för den skada som skett, och det gjorde mig så arg. Jag har redan ont om pengar så varför ska jag behöva förlora mer än vad jag redan har gjort bara för att någon får för sig att ta sönder saker!?
Vi hade dessutom ont om kunder idag, vilket var konstigt för vi brukar alltid ha flera kunder i början av veckan, men idag gick folk bara in, kollade runt lite och sen gick de ut. Det beror nog på hur ekonomin ligger till just nu, allt är så dyrt nu för tiden att man knappt har råd med det nödvändigaste. Hur som helst slutade jag jobbet vid 2, jag hade haft en skit dag så jag valde att gå och ta en öl på baren vid centrum. Jag hade bara hunnit ta en klunk från drickan innan jag hörde två snubbar höja rösterna. Jag vände mig om för att se de bråk som snart skulle utspelas. Jag älskar bråk, man sätts inför en verklighet som man oftast inte kan förutspå. Man ger och tar emot en smäll, man vill se den andra bli svagare medan man själv blir starkare och jag gillar den känslan. Det får mig att känna att livet faktiskt har en mening.
Dom här snubbarna som slogs idag var för fulla för att få in en bra träff på varandra, det var inte kul att se på eftersom att det inte hände något. Så jag avslutade min öl och gick sedan hem.

Fredagen 17/4 1923

Idag slutade jag jobbet vid 9 och som vanligt gick jag till baren för att ta en öl. Varje gång jag sätter mig där är det alltid något som händer. Det är alltid några som börjar slåss eller någon som är så full att han ramlar och slår sig allvarligt. Det förvånar mig att baren fortfarande står kvar.
Hur som helst så var det jag som hamnade i bråk idag. Det var inget planerat men medan jag satt och drack min öl råkade jag höra två killars samtal om klädaffären jag jobbar i. Den ena killen berättade hur han hade tagit sönder fönstret med en sten. Han sa också att han hade tänkt att tömma affären på alla pengar men det fanns inga kvar. Hans kompis flinade medan  han fortsatte berätta om hans planerade rån. Utan att ens tänka på vad jag gjorde reste jag mig upp, gick fram till killen, som visade sig heta Gunther, och gav honom en smäll. Han flög ner på golvet tillsammans med stolen han suttit på och han kollade på mig med en blick av både ilska och chock. Hans kompis tog tag i mig och slängde mig hårt in i väggen och sekunden efter hade Gunther tryckt upp mig mot samma vägg. Han skakade våldsamt om mig samtidigt som han frågade vad jag höll på med. Jag skrek åt honom att han var skyldig mig pengar för rutan hans krossat, sedan spottade jag honom i ansiktet och som svar fick jag hans knytnäve i magen. Gustaf, ägaren till baren, sa att han inte ville ha något bråk så han gav oss två alternativ, att avsluta bråket och låta varandra vara eller att fortsätta bråka utomhus. Utan att tveka släpade Gunther med mig ut och efter det kommer jag inte ihåg mycket mer.

Jag vaknade upp i en gränd alldeles blodig och jag hade ont i hela min kropp. Jag kunde knappt ställa mig upp så jag var tvungen att försöka ropa på hjälp.
Jag hatar att be folk om hjälp, jag gör det bara om det verkligen är nödvändigt och det var det just då.
Efter att ha ropat ett ganska bra tag så kom det tillslut fram en kille som presenterade sig som Adolf. Han hjälpte mig upp på fötter igen och följde med mig hem. När vi väl kommit hem hämtade han några saker från frysen som jag kunde lägga på de ställen som gjorde ont.
Han sa att han inte vågade lämna mig ensam pga mitt tillstånd så han stannade kvar ett bra tag. Han berättade om sitt liv, hur han har svårt att få fram pengar då han inte har något riktigt jobb. Han har, som mig, inte råd att köpa allt han behöver så han spenderar en del av sin tid ute på gatorna för att antingen försöka stjäla från någon eller leta i sopporna.
Vi började prata om politikerna, jag sa att jag inte litade på någon men på något sätt fick han mig att ändra syn. Han pratade så gott om Hitler och om nazisterna vilket fick mig att inse att vi inte längre kan vänta på att något ska hända utan vi måste ta saken i egna händer, precis som Hitler själv säger.