26 juni 1923
Efter fyra år kände jag att det var dags att skriva igen. Mycket har hänt och Weimarrepubliken som landet numera heter är inte alls sig likt. Nytt namn, nytt land. Nazisterna har blivit allt fler och de fortsätter att nedvärdera oss judar. Jag försöker hålla mig inomhus så mycket som möjligt. Men ibland är det oundvikligt när jag måste ner och köpa något att livnära mig och min lilla familj på. Ett tillräckligt mål för att klara sig på kostar ca 270 000 riksmark. Oerhört mycket pengar, men värda onekligen lite. Jag har även gift mig. Mestadels för att jag inte klarar mig på egen hand. Ingen inkomst under denna tid innebär ett liv på gatan. Han heter Abelard och är Jude även han. En framgångsrik man, åtminstone innan kriget bröt ut. Dock är han tretton år äldre än mig, men det får jag acceptera. Han ger mig mat och tak över huvudet samtidigt som han är en otroligt vänlig man. Även han har insett att han inte har någonting kvar efter kriget.
30 Juni 1923
Idag fick jag ett riktigt glädjebesked på posten. Ett brev skrivit av ingen mindre än min egen broder! Han är på väg hit till mig och jag kan inte göra annat än att länga ihjäl mig! Jag har försökt hitta honom under flera år, utan resultat. Jag har icke fått någon hjälp och på egen hand kan jag inte göra så mycket mer än att hoppas och hålla utkik, ifall han skulle dyka upp här i Regensburg. Men istället hittade han mig och jag kan inte sluta fundera på varför det tog sådan tid. Varför åkte han inte bara hem på direkten, där det var troligast att jag befann mig? Jag har så många frågor som bara väntar på ett svar men mest av allt hoppas jag att han är oskadd och mår bra. Han nämnde inget i brevet. Han höll sig väldigt kortfattad men var tydlig med att han äntligen är på väg hem. Han avslutade med: Hoppas både mor vår och du mår bra, så ses vi snart. Varma hälsningar, din broder. Jag vet inte hur jag skall berätta för honom. Han kommer att ta det hårt, men jag antar att jag får ta det när det kommer. Jag skall ju faktiskt få se min älskade broder igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar