Jag vill inte leva i detta hemska land!

1924 

Kära dagbok. Det var många år sedan jag skrev sist. Det finns så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Senast jag skrev var mamma allvarligt sjuk och låg sängliggandes med feber och hosta. Hela familjen samt staden var nere på botten, det kändes som att vändningen aldrig skulle komma. Men nu känns det som att den är på väg, som att ljusa tider kryper fram sakta men säkert. Och det är jag så lycklig över. Allt att kännas så mycket lättare!

1925

Tyskland har fått hjälp utav USA med krigsskadestånden för att kunna komma på fötter igen, och pengarna har fått tillbaka sitt värde så att vi äntligen har råd med medicin till mor igen. Så småningom så blev hon frisk och började arbeta igen, och det glädje mig verkligen att få se henne frisk och kry igen. Jag blev nästan chockad när jag fick se far lé, det var en underbar och trygg känsla att se sina älskade föräldrar vara lyckliga för en gångs skull.

1926

Men jag då? Hur går det för mig? Det har jag inte berättat om än. Jag har arbetat för det mesta de åren som gått, min dröm har alltid varit att bli skådespelare och min dröm har nu slagit in. Efter mycket slit så har jag fått min första roll i en ljudfilm som kommer att visas i biografer runtom i hela landet. Jag har tjänat in så mycket pengar att jag har kunnat köpa mig en egen fin lägenhet här i staden. Allt känns så bra nu och jag hoppas att det håller i sig.

1927

Det känns verkligen som att vi går mot ljusa tider nu, Hitler sitter inne och stämningen i staden har lättat något otroligt. Det känns som att folk inte är lika rädda längre. Idag när jag var nere på stan för att handla så blev jag nästan förvånad över priset på alla livsmedel, det känns som att det var så länge sen man kunde handla det man behövde utan att behöva oroa sig över om man har råd.

1928 - 1932

Den ljusa tiden som vi trodde skulle hålla i sig har förvandlats till en mörk, hemsk tid. En förfärligt stor del utav Tysklands befolkning är arbetslösa. Ekomomin går inte heller åt rätt håll då USA inte har råd att hjälpa vårat land med krigsskadestånden längre. Hitler är ute från fängelset och åker runt i städerna för att hålla sina mäktiga tal och få folk att rösta på honom och hans nazistiska parti. Judarna har blivit en ras som inte ska få ha samma rättigheter som andra människor. Min kusin blev nyligen skickad till koncentrationsläger, men hon är inte ensam, alldeles för många människor blir varje dag ditskickade som om de inte vore människor som oss andra. Vad har de gjort för att förtjäna all denna hat?

30 december 1933

Den lilla gnista tro jag hade kvar för Tyskland är nu ett minne blott. Hitler är nu rikskansler tillsammans med tre andra nazister i regeringen! Vi alla är så rädda och oroliga. Vad ska hända nu? Jag vågar inte tänka på det. Det är upplopp mot judarna, de har knappt rätt till arbeta längre. Böcker skrivna av judar blir uppbrända, koncentrationslägerna blir allt fler, alla partier i Tyskland är förbjudna förutom NSDAP. Folk med ärftliga sjukdomar och funktionshandikappade måste tvångssterilariseras. Judar får inte längre äga land och arbetslöshet är ett brott mot lagen. Detta är sjukt. Jag vill inte leva i detta hemska land.