Om vi någonsin når botten, så kan det till slut bara gå uppåt

Tisdagen den 25:e september 1923

Det var fyra år sedan jag skrev i en dagbok sist. Det har mest berott på att jag har varit mycket upptagen, och i bistra tider som dessa finns det inte mycket att göra åt det. Jag har skaffat mig en hustru under dessa fyra år, Jennie, och vi har nu ett barn tillsammans, Nora. Hon har precis fyllt ett år, och jag är mycket lycklig. Äntligen går saker bra för mig i livet, Gud har lagt sin hand på mitt huvud och givit mig sin välsignelse.

Torsdagen den 27:e september 1923

Idag när jag var på besök hos Bauers för att hämta min nya stola som hon sytt, kostade den mycket mer än vad jag hade trott, hela tvåhundratusen riksmark. ”Ni får ursäkta mig Pastorn”, hade Fru Bauer sagt, ”men jag har knappt heller något att leva för nuförtiden. Snälla, kan ni visa förståelse för min situation.” Jag förklarade för henne att det var självklart att jag skulle ge henne full ersättning för hennes arbete, nu när vi alla hade det svårt. Jag kan inte göra mer än att be för alla som har det svårt, inte minst för min egen familj.

Lördagen den 29:e september 1923

Vi faller längre ned i den ekonomiska krisen, och det går snabbt. En familjemiddag som för någon dag sedan kostade femhundratusen riksmark, kostar nu över två miljoner mark. Vad är det som händer? Har vår allsmäktige Herre bestämt sig för att straffa oss? Fallet kan omöjligen vara sådant, ty vi alla är lika inför Herren, ung som gammal, rik som fattig. Och det står i Bibeln att vi alla är Guds barn och att Han älskar oss. Inte skulle väl Herren vilja straffa oss för ingenting?

Söndagen den 4:e oktober 1923

Nu har jag inte skrivit på mer än en vecka, så jag tyckte det var dags att göra det. Idag är det söndag, och det var ovanligt mycket folk i kyrkan under gudstjänsten. Efteråt fick jag chansen att prata lite med några av hamnarbetarna som deltagit under andakten, för att få nyheter utifrån, då jag själv inte kan lämna kyrkan eller min familj så ofta. De berättade att det står värre till norrut, och vi kan skatta oss lyckliga som åtminstone har torrt bröd eller rent vatten.

Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa de som bor norrut, men min egen kassa börjar sina. Jag måste kunna försörja min familj, och att vara präst i lilla Regensburg är kanske inte det arbete som man tjänar mycket pengar på, även om många tror det. Jag ber varje dag för att situationen ska vända.

Onsdagen den 24:e oktober 1923

Idag kom Jennie med ett strålande besked! Hon bär ett andra barn i sin mage. Jag ska bli far till ännu ett barn! Sedan jagade verkligheten ikapp mig; hur ska vi kunna ha ännu en mun att mätta när vi knappt har tillräckligt för tre? Men jag är glad för att Herren har gett mig denna gåva, vi ska nog kunna lösa det på något vis.

Jag mötte även borgmästarens sekreterare, Julius Adler, idag. Han sade att han inte mådde bra sedan igår, och att han var på väg till doktor Zimmermann för att få en undersökning. Han berättade även att inflationen har ökat ytterligare och att en dollar nu kostar 100 miljoner mark. Jag måste säga att jag fortfarande är chockad.

Onsdagen den 14 november 1923

Jag vet att jag har varit dålig på att skriva på sistone, men nu har läget förvärrats ytterligare, som om det ännu inte hade nått botten. Jag, som alltid levt isolerad från omvärlden i prästgården och kyrkan, har nu fått nyheter dagligen från Regensburgs invånare. I tidningarna står det att en man vid namn Adolf Hitler, som styr det nationalsocialistiska arbetarpartiet, har försökt ta makten från den bayerska delstatsregeringen, men misslyckades. Hitler själv har arresterats, tack o lov. Jag vill bara att lugnet ska lägga sig över Tyskland igen, så att vi kan lösa den ekonomiska krisen tillsammans, på ett sansat sätt. Om vi någonsin når botten, så kan det till slut bara gå uppåt. Vi tyskar klarar oss, det ska Gud se till att vi gör.