Kära dagbok.
Jag har inte sovit en blund inatt eftersom att mardrömmarna om att nazisterna ska stå och banka på min dörr aldrig försvinner. Varenda natt så drömmer jag sådana drömmar som slutar med att jag vaknar upp och skriker. Drömmarna känns så verkliga, mörka och fruktansvärda. Kommer det någonsin att sluta?
Jag har inte velat inse hur verkligheten faktiskt ser ut, att mina egna vänner börjar vända sig emot mig eftersom att de anser att judarna förstör för Tyskland, jag knappt kan gå ut utan att bli tittad på. Precis när jag började se hopp på framtiden och hanterade Reinhalds död bättre så kom nazisterna och förstörde lyckan. Egentligen kan jag inte skylla på nazisterna, de har blivit hjärntvättade av den elaka Adolf Hitler och de andra med högre makt. Däremot kan jag själv inte förstå hur man kan bli så hjärntvättad att man börjar hata en folkgrupp som inte gjort någonting fel, som haft jobb som alla andra, bott som alla andra och levt som alla andra.
Jag är besviken på Tyskland, jag är besviken på att det finns folk som tvingar mig att skämmas över min religion.
Igår på torget bråkade tre nazister med två kristna, de två kristna männen försvarade en judisk kvinna som precis blivit påhoppad av de grymma nazistsvinen. Jag gick fram för att se hur det gick för dom, och när jag stod gömd bakom ett marknadsstånd såg jag att en av nazisterna var min gamla vän Volmar som hotade den judiska kvinnan till döds. Det kändes som att mitt hjärta skulle stanna och som att tårarna skulle tränga sig fram. Men jag kunde inte ge Volmar mina tårar, jag kunde inte. Jag skämdes för mycket över att ens ha kallat honom min vän, skammen blev till ilska och tårarna till blod. Så jag sprang fram till Volmar, spottade han i ansiktet och tog med mig kvinnan som hette Irma. Volmars blick blev till is, han sa ingenting, han bara tog sin kompis och gick därifrån. Han hade säkert glömt att hans gamle vän också var jude, han hade säkert glömt sig själv. Jag skulle inte låta de förnedra oss, aldrig mer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar