En skadad själ.

Tyskland brinner inte längre. Inte bokstavligt talat i varje fall. Kriget är ju över, så städer bombas inte längre. Hem sätts inte i brand. Ändå känns det som Tyskland kokar. Det är hett, inte klimatet, men stämningen. 

Familjen Weighardt har alltid haft det skapligt ekonomiskt. Vi brukade kunna äta oss mätta, till min dotters födelsedag kunde vi köpa någon present. Till jul hade vi råd med skinka och julost, till påsk målade vi ägg, och vid nyår kunde jag och min man skåla med varsitt glas champagne.
Nu har vi inte ens råd med kläder. Vi går aldrig på museum, ty priset för ett inträde är omöjliga att betala. Inte heller kan vi köpa presenter till vår dotter. Det gör ont. Hon försöker att inte visa det, min fina dotter, men jag ser på henne. Jag ser hur besviken hon är och jag önskar, jag önskar så mycket att jag kunnat köpa någon present åt henne. Men det är omöjligt. Året är nu 1923, kära dagbok. 1923. Man tycker ju att tiderna borde vara bättre, fem år efter kriget. Fem år efter de blodiga striderna. Fem år efter de kalla nätterna. Livet var inte bra då, men på den tiden blickade vi framåt, ty då hoppades vi på en ljusare framtid. Nu, kära dagbok, nu ser vi bara mörker. 

Min dotter frågar fortfarande frågor. Varför blödde pappa när han kom hem? Varför blir pappa arg när jag frågar om kriget? Mamma jag är hungrig.
Precis som då, har jag inga svar. Vad svarar man på det? Jag kan icke finna orden.
Min man, Volmar, tycks ha tystnat. Han har svårt att äta, och om nätterna stjäl mardrömmarna hans sömn. Ibland tittar han på mig som han brukade, inte ofta, men ibland ser han mig i ögonen sådär som vi gjorde när vi först blev förälskade.
Jag vet inte hur jag ska hjälpa honom, hur räddar man en sådan skadad själ?

En fråga som min dotter ställde mig reagerade på, just den frågan. "Mamma, vad är en nazist?". Som vanligt visste jag ej vad jag skulle svara. "Vart har du hört talas om det?", frågade jag henne. Hon tittade lite blygt ner i marken, och nästan viskade fram att det är det enda alla pratar om i skolan.
Hur gick detta till? Varför kommer min dotter till mig och frågar om en tro som inte ens borde få existera? Jag har inte hört mycket om nazistpartiet, men jag har hört tillräckligt. Jag tror inte en sekund på Hitler. Jag tror inte att han är vår räddare. Hur kan han vara det när det enda han vill är att kasta ut alla judar? Av någon anledning fick judarna skulden för de hemska åren, varför vet jag ej, men av någon anledning utsades de till syndabockar. Jag önskar det fanns något jag kunde göra, men jag måste skydda min familj. Jag kan inte ge mig in i den här striden, än. Jag hoppas att Tysklands folk tar en titt på sitt omdöme, och inser att Hitler och hans kompanjoner är farliga, de förpestar Tyskland.
Åh fina Tyskland, kommer vi någonsin få se din forna glans?