Framtiden

 Jag sitter och kollar ut genom det smutsiga fönstret. Den senaste tidens händelser kastas förbi i mitt huvud. Jag tänker på när Far dog för ett år sedan av lunginflammation. När han dog så släcktes mitt framtidshopp om att kanske kunna flytta från Tyskland och det växande hatet mot judar. Han hade alltid hjälpt mig i svåra situationer men nu fanns han inte.

Två månader efter far hade dött så gick diamantbutiken i konkurs. Ju längre tiden gick så blev ekonomin sämre och sämre. Tills slut gick det inte att behålla affären. Ingen hade velat handla under den här tiden, men jag klandrar inte dem. Diamanter är nog det sista folk tänker på under svåra tider. Men det skulle bli värre.

Detta år 1923 så råder det hyperinflation i Tyskland. Jag var tvungen att sälja mitt hus eftersom jag inte kunde betala den skyhöga hyran. En vän till mig Wilhelm Schmidt låter mig bo i hans källare men jag vet inte hur länge. Allt har sitt pris.  Wilhelm är också jude även om han är ännu mer troende än mig. Vi brukar diskutera hur Tysklands framtid ser ut, han har en väldigt optimistisk syn på livet och framtiden för Tyskland och dess judar. Själv så ser jag mörkare på framtiden. Allt bråk mellan kommunister och nazister och det växande hatet mot judar ger mig inget ljust framtidshopp.

För två dagar sen så var jag ute för att hämta ett brev åt Wilhelm då jag blev attackerad av två nazister. Jag hade aldrig sett dem tidigare men dem kände igen mig. Dem sa att jag och min far till judesvin ägde diamantaffären förut och att jag borde straffas för att ha tagit jobb från dem riktiga tyskarna. Jag kände slag efter slag mot mitt ansikte, tillslut fall jag ner på marken medvetslös. Jag låg där i några timmar sedan kom Wilhelm och hjälpte mig tillbaka till huset. Sjukhusvård är alldeles för dyrt.

Nu, två dagar senare så sitter jag här i Wilhelms hus. Jag sitter och kollar ut genom det smutsiga fönstret och jag hör regnet falla ner hårt på marken. Jag känner rädslan i min kropp när jag tänker på min framtid som jude i Tyskland