5 oktober 1923
Detta år har icke bådat gott för Tyskland. Inflationen har spridit sig med rasade fart i landet och jag och min bror har med knapp nöd fått tillräckligt med mat i magen. Vår farbror Jürgen, som vi mycket tacksamt får bo hos, har inte mycket att erbjuda till två magra barn i dessa dagar. En författare, som han tycks vara, utan framgång och rikedom ty knappt hava råd att försörja sig själv.
Dag efter dag har våra magar blivit mättade på kålsoppa, den billigaste marknaden hava att erbjuda. Ty jag icke minnas senaste gången jag åt något annat? Men man ska icke klaga, mat på bordet vi i alla fall hava. Oron till att kålen komma kosta mer än 2000 riksmark är dock mycket stor, hur ska vi, jag och min bror Herman, då kunna överleva?
Men i dessa dagar har jag dock fått lära mig att ta en dag i sänder för att slippa denna oro över vad som komma skall. Jag har fått tänka positivt och således vara glad över att kålsoppa kunnat mätta min tomma mage. Var dag ser jag människor på torget som hava svälta och som skulle göra allt för att ta min plats på denna jord. De får mig att inse att jag och min broder ändå lyckats bra i dessa dagar trotsallt. Ack det skulle kunna varit vi som tiggt bröd i gatuhörnen om vi icke haft en morbror som vi får bo hos. För var skulle jag och Herman, min käre broder, tagit vägen om vi inte haft Jörgen, ack vi icke hava varken föräldrar eller pengar.
Men nu min kära dagbok, min allra dyrbaraste ägodel som jag hava fått av min fortfarande okända vän-mein Freund, måste jag sova. Tack återigen för att du har lyssnat till mina tankar, det hjälper mig må bättre i dessa oroliga tider.
23 oktober 1923
Min kära vän-mein Freund, idag har varit en ovanligt bra dag.
Denna morgon, en solig sådan, gick jag väldigt raskt till skolan eftersom jag varit försenad till min första lektion i matematik. Jörgen hade skrämt mig just som jag var på väg att sätta min fot utanför dörren. Jag hörde hur han mycket upprört pratade om ”judarnas dåliga inflytade” i telefonen, precis som Hannes Schneider, han som äger restaurangen inne i staden, hade gjort när jag passerade honom och hans sällskap på vägen hem från skolan härom dagen. Men tillbaka till Jörgens samtal. Jag kunde icke undgå att lyssna, ack så nyfiken jag var, även fast jag således inte tyckte mig första vad judarna hade gjort för fel. Jag lyckades höra att han pratade positivt om en man vid namn ”Adolf Hitler” som verkar ha lovat att han ska ge Tyskland tillbaka sin ”forntida glans”. Sedan upptäckte min farbror mig och sa till mig att det nog var dags att bege mig till skolan. Så då var jag tvungen att bege mig trots att jag fortfarande var mycket nyfiken på min farbrors samtal.
På vägen till skolan tänkte jag mycket på vad de hade sagt. Jag tyckte det lät bra att Tyskland skulle kunna få tillbaka sin forntida glans, kanske skulle det innebära att jag en dag skulle ha råd att köpa mig en bok? Men ack jag icke kunde förstå vad man menade med att det var judarnas fel? Inte hade väl de gjort något?
Men det som hava göra detta till en ovanligt bra dag var dock inte min farbrors samtal imorse, den var således snarare en mycket otäck upplevelse om jag får säga det själv. När jag nästan hava vara framme vid skolan kom en man jag mycket väl kände igen, Rubert Köhler fram till mig. Han äger bageriet nere på hörnet, bara två minuter från min farbrors enkla boning. Rubert frågade mig om jag möjligtvis skulle kunna vara intresserad av att arbeta åt honom i hans bageri. Hans berättade att hans servitris hade sagt upp sig då hennes familj plötsligt beslutat sig för att ge sig av till Amerika. Jag, som alltid varit mycket fattig, kunde inte annat än att tacka ja till detta erbjudande. Det låg mig varmt om hjärtat när han berättade att han behövde någon som mig, någon ung och vacker, till detta arbete. Det är inte ofta jag får höra sådana vackra ord av någon.
Men just nu sitter jag i en fåtölj i min farbrors vardagsrum. Det är dags för mig att börja laga kålsoppa, jag har lovat Jörgen att göra de idag då han hava säga att han skulle på ett mycket viktigt möte denna afton. Så nu måste jag sluta skriva, även fast jag egentligen hade velat fortsätta hela kvällen. Har så mycket känslor och tankar jag bara vill skriva av, men det får jag fortsätta med när jag hava tid någon annan dag.
12 november 1923
Min kära dagbok, det har nu gått mycket lång tid sen jag skrev i dig sist. Ack jag vill skriva i dig mycket ofta men tiden är knapp. Just nu händer det alldeles för mycket i mitt liv.
Min farbror har blivit fullständigt galen. Jag har nu sedan sist efter att ha lyssnat på hans samtal och smygtittat i tidningen Völkischer Beobatcher, som han mycket ofta läser, förstått att han har börjat sympatisera med Nazistpartiet NSDAP. Ett parti som leds av Adolf Hilter, han som tycks sig påstå att judarna gett Tyskland ett dåligt inflytande. Ack jag inte veta så mycket om denna man eller hans parti. Jag tyckte mig dock höra två mycket välklädda kvinnor på bageriet prata om någon händelse i Munchen, som var förknippat med detta parti. Dock var min nyfikenhet inte så stor den gången. Jag ville faktiskt inte höra. För att vara ärlig skrämmer Adolf Hitler och NSDAP mig ganska mycket.
Annars går det bra för mig på bageriet. Jag arbetar varje dag efter skolan och hjälper till med alla möjliga sysslor. Jag diskar, serverar, tar beställningar och ibland får jag till och med hjälpa till med att baka. Jag tjänar även ihop mina egna pengar nu och har lyckats köpa mig både en ny väska och ett bröd, trots de mycket dyra priserna.
För mig går det ganska bra nu, dock är jag mycket orolig för att min broder tillbringar för mycket tid med vår farbror. Nuförtiden har jag inte tid att äta hemma varje kväll och det är alltid runt middagstid som Jörgen är värst med sin högerextrema propaganda. Tänk om han faktiskt lyckas övertala min stackars broder så att även han börja sympatisera med NSDAP? Om det där partiet har jag allt för onda aningar och jag vill inte att Herman ska råka illa ut, han är ju trots allt den enda jag har kvar. Imorgon ska jag prata med honom.
Sedan senaste gången jag skrev i dig min kära dagbok har jag även hunnit fundera på vem som faktiskt sänt dig så vackert till mig. Men jag kan icke förstå, ack jag aldrig haft någon vän. Vem är du som säger dig vara min vän-mein Freund? Hoppas jag en vacker dag får veta det. Men nu måste jag sova. Imorgon väntar en ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar