När ska det bli som förr igen? En fråga från en (en gång optimistisk) medborgare.

28 oktober, 1923

Då min familj flyttat hit till Regensburg efter otaliga förfrågningar har dock inte mycket annat förändrats till det bättre i övriga tillvaron. Vart jag än går ser jag magra och hungriga människor som desperat vill få tag på mat. Jag ville stabilisera vår familjs band genom att återta vår en gång starka samlevnad, men samlevnad är inte mycket då man knappt får resurserna för överlevnad. Jag vet inte exakt vad ett stycke kött kostar men det lär vara väldigt mycket för det är så många nollor på priset att jag inte ens vet vad det betyder längre. Inflationen är inget annat än meshuggah. Det är inte värst angenämt att vara miljardär när den statusen inte bär någon speciell förnämhet, eller förmånlighet längre.

Kusin Tzafi förlorade bageriet av medicinskt bakomliggande skäl. Hon gick bort i juli 1921, hjärtattack. Bageriet har skiftat skepnad till ett slakteri, ägt av ilskna rasistsympatörer. Ett slakteri, utan koshersortiment... Jag och min klena far har tvingats arbeta som skeppslastare vid hamnen, ett mycket fysiskt påfrestande arbete.

Det är i stunder som dessa av livets många ögonblick jag önskat mig tagit en satsning att bli bankman som farbror Wladyslaw borta i Warszawa gjorde (må du vila i frid). För då hade jag kanske fått ett bättre jobb än det jag och pappa har, och sannerligen hade jag dragit in mer pengar. Men vem vill anställa en judisk man nuförtiden dock? I dessa tider skulle det vara omöjligt att anställas med tanke på den enorma arbetslösheten och inflationen, samt det eskalerande minoritetshatet, som långsamt dryper ner Tyskland.

Varje dag jag beger mig till hamnen hör jag hur tiggare ropar efter mig och ber mig att skänka lite pengar. Jag har lust att ropa tillbaka ”Min familj har det lika tufft som dig, mina många kusiner gör dig sällskap!” för det skulle vara sant. Fem av mina släktingar i Lübeck och Sachsen spenderar sina dagar genom att tigga på gatorna tillsammans med så många andra i deras sällskap, medan de resterande av stadsbornas fattiga tar tillflykt till tjuveri. När kriminalitet och andra värdighetsförminskande lösningar är de enda kvar, vet man att ett lands undergång är nära. Det är bara en tidsfråga innan hysterin slår ut på riktigt...

4 november, 1923

Min far har brutit benet och farbror Mauritz har fått kraftiga ryggskador. Det var vid lunchtid idag som det hände. Jag och far satt som vanligt och arbetade med varulastningen i farbror Mauritzs sällskap, när det plötsligt kom en hel grupp demonstrerande nationalister. De började skrika slagord mot judar, zigenare och kommunister. Dock tar jag inte åt mig så mycket längre av det de säger, men jag vet att min mor och far gör det. Själv har jag vant mig vid det här laget, jag har trots allt hört dessa ord i några år nu, även om det bara blir mer och mer.

Jag har intalat mig själv att allt de säger bara är lögner och fördomar, och det har hjälpt mig en hel del. Hur som helst så kom det motdemonstranter efter ett tag och ett våldsamt slagsmål bröt ut på vägen ner mot lasthamnen. Jag försökte förgäves hålla tillbaka min far och hans bror men deras ohejdbara upprördhet skulle inte tystas, därav det brutna benet och den skadade ryggkotan. Jag hoppas att far lyckas återhämta sig snart, då vi skulle få det betydligt svårare för oss utan hans inkomst.

9 november, 1923

Idag hörde jag överallt i staden att Adolf Hitler kanske blivit skjuten. Han hade försökt att ta makten genom att gå in i en ölkällare i München under ett tal hållit av Gustav von Kahr. Han sköt ett skott i luften och hotade folket att om de försökte smita från byggnaden skulle de bli dödade av trupperna som omringade huset. Men hans försök misslyckades, och han bestämde sig för att nästa dag marschera in i centrum med 3000 man. Det blev en strid där flera dog och Hitler blev skjuten. Han flydde i en bil men blev arresterad två dagar senare.

Allt detta har jag läst i en tidning som någon slängt på torgets kalla stentäcke. Jag hade hoppats på att Hitler skulle dö, för nu får han bara ännu mer publicering i media, vilket kanske leder till starkare popularitet för NSDAP. Om han hade dött kanske NSDAP upplösts och Tyskland hade återgått till att bli som vanligt igen, i viss utsträckning åtminstone. Men jag är fortfarande glad att han har blivit arresterad och hoppas att han blir dömd, och vad jag har hört genom mina ryktesvägar så är det många som tycker som jag. Jag antar att vi kommer få reda på hur det blir i sinom tid. Men med så många anhängare han har skulle jag inte bli förvånad om han blev fri och tog makten i Tyskland snart...

19 november, 1923

Idag när jag kom hem från jobbet hittade jag min mor gråtandes. Jag frågade vad det var och hon berättade att hon har fått bevittna ett slagsmål idag i staden. Eller egentligen var det inte ett slagsmål, det var fem man mot en, så den ensamma var helt chanslös. Han låg på marken och fick ta emot diverse slag och sparkar innan de fem andra männen ansåg att de hade gjort sitt jobb och gick därifrån. Min mor hade tillsammans med några andra vittnen hjälpt mannen upp på fötter och tagit honom till hans hus där hans fru hjälpte dem att tvätta såren och sy ihop dem.

Frun berättade för dem att det inte var första gången det hade kommit hem skadade människor till hennes hus. Förra gången hade det varit mannens bror. Alla var överens om att de hade blivit nedslagna för att det var judar och frun sa att det skulle hända samma sak för kommunister och zigenare i sinom tid.

Nu har min mor bett far att stanna hemma tills hans ben har läkt helt och hållet. Hon vågar inte släppa ut honom efter vad den slagne mannens fru sa till henne. Nu sköter jag försörjningen ensam, och jag hoppas att det inte blir några fler slagsmål, varken där eller i resten av staden. Hoppas kan man åtminstone...

2 december, 1923

Jag hör mer och mer slagord om dagarna. De är som vanligt riktade till judar, kommunister, zigenare, homosexuella och andra minoriteter, men orden är mer kraftfulla nu för tiden och det är fler som ropar dem. Jag är 32 år gammal, men jag förstår lika lite om varför allt är vårt fel som jag gjorde när jag var 25. Jag känner mig alltid tittad på när jag går i staden, och det känns som om folk pekar på mig som om jag vore mindre värd än dem.

Jag hoppas allt detta får ett slut snart, förhoppningsvis i samband med Hitlers rättegång, så allt kan återgå till det normala som det var för många, många år sedan, då jag inte kände mig så förminskad och hatad.