Tyskland renas

1924-1927

Under de tre åren var det egentligen inte så mycket som hade hänt. Mitt jobb på bageriet har gått väldigt bra. Jag har kommit mycket närmare min chef och jag har verkligen visat mina framfötter, vilket förstås lönade sig. Och jag började lära känna folket i staden mycket bättre, en viss Julius Adler brukade komma in ibland och vi pratade om sånt som har hänt, vi diskuterade om NSDAP vilket var lite spänt ibland eftersom att vi hade så olika åsikter om det. Men vi kom överens ändå och vi var vänner ända fram tills NSDAP tog över makten i Tyskland.

Min åsikter om Hitler började skymta iväg och jag slutade bry mig. Rättare sagt så slutade all tänka på det, efter ölhallskuppen och efter att Hitler åkt in i fängelset så blev allt bättre. Ekonomin blev gradvis bättre och livet började kännas som vanligt. Tysklands skulder minskades och USA beslutade sig för att hjälpa till med pengarna vilket verkligen gav Tyskland en knuff i de rätta hållen. Allt var bra och det såg verkligen ut som att Tyskland skulle få tillbaka sitt gamla jag (Som ironiskt sätt Hitler också hade lovat).

Såklart var det ju sorgligt att Hitler var borta under den perioden, mannen som hade lovat välstånd till Tyskland och att allt skulle bli bra igen var i fängelset. En man som hade börjat få folks ögon, även jag såg upp till honom då. Men enligt mig var det inte ett större problem just då, Tyskland började bli ett bättre land med eller utan Hitler. Men sedan 1926 började NSDAP ta fart igen.

Året 1926 var det år som på ett sätt gav en ny start för Hitler, även fast det tar plats i 1927 så påbörjade hans "comeback" då. Hitler lanserade en bok kalla "Mein kampf" vilket förstås var en bok som jag läste och diskuterade med folket som jag träffade på bageriet under mina raster. Hitler var ju dock inte den bästa författaren, men jag fick en sorts ny bild utav Hitler, en blid som fick mig att lära känna honom ännu bättre. Jag vet att ett par andra också fick den känslan, men majoriteten av Regensburg hade bara sin blick åt Hitlers författar kunskaper, vilket gav boken en negativ effekt såklart.

1927 var det år då Hitler hade den officiella nystarten för hans karriär och det var också året många nya diskussioner påbörjades i Regensburg. Enligt mig var det bara en bra sak, då hade man någonting att prata om då man var uttråkad på jobbet. På tal om jobbet så hade det fortsatt att gå uppför, min chef och jag hade blivit så goda vänner att han beslutade sig för att erbjuda mig en bättre lön och en bättre plats i bageriet.

1929-1932

Var ska man börja, under 1929 och de kommande tre åren var nog ett utav de sämsta för Tyskland, ärligt så var de sämre än innan USA beslutade sig för att ge oss bidrag så att vi kunde komma på fötterna igen. En krasch i USA hade skett och ekonomin rasade i n sån fart att ingen kunde fatta vad som hade hänt innan det redan var försent. Arbetslösheten ökade snabbt och det bara fortsatte.

Året därpå var nog inte det mest händelsefyllda året i mitt liv, NSDAP började få fler och fler    röster, antagligen på grunda av arbetslösheten och såklart var jag en utav de som röstade i början. Hitler hade alltid varit den som jag trodde på, han som skulle rädda vårt land från allt det hemska som hade drabbat vårat land. Jag tyckte bara att det var bra att de fick mer och mer makt, Hitler verkade ju vara den enda som förstod sig på hur alla egentligen kände och hur situationen verkligen var.

Följande år var arbetslösheten enorm, jag var rädd att jag skulle förlora mitt jobb. Dock hade jag och min chef en sådan bra kontakt att jag var nog den sista han skulle ge sparken, ändå var jag rädd för att bli arbetslös. Jag ser all butiker som stängs och hur det står överallt att Hitler ska rädda oss ifrån det. Jag hoppades på att Hitler snart skulle få makten så att han kunde ställa allt till rätta. Jag skulle antagligen inte kunnat överleva om jag blivit av med jobbet vid den tiden. NSDAP fick allt mer och mer röster vilket var något positivt i det negativa kontext som vi levde i.

1932 

Hitler var i Regensburg det året, han talade om hur han reste runt i landet, han talade om hur han skulle gå till vägas med situationen och en massa annat som upprepades gång på gång under diskussionerna jag hade med de folk som stod på Hitlers sida. Slagsmål var någonting man såg dagligen på gatan, folk gick i svarta uniformer för att visa sitt stöd till Hitler. Jag skaffade ingen, kunde inte hitta någon i min storlek vid den stunden, men jag visade mitt stöd på andra sätt. Jag pratade väl om Hitler med de jag brukade prata med på mitt jobb, det var ungefär vid detta tillfälle som jag tappade kontakt med Julius. Det var synd, han som alltid hade varit så snäll mot mig. Jag röstade även på Hitler i valet som gick väldigt bra för honom. NSDAP var Tysklands största parti vid det tillfället och det fortsatte att växa. Det sades att Hitler var nära på att få makten i Tyskland. Hitler erbjöds en plats en plats i regeringen som vice rikskansler. Han tackade såklart nej till det, för att han ville ha all makt, inte bara en vice rikskansler.

1933 

30 Januari

Hitler har äntligen blivit vald som kansler, nu hoppas jag på förändringar i landet. Tiden är äntligen inne för förändringar vilket kommer att göra Tyskland till ett bättre land.

1 Mars

En av Hitlers närmsta män Göring, har fängslat kommunisterna som satte eld på riksdagshuset i Berling för ett par dagar sen. Tack och lov att de fängslades, ett sådant förräderi borde man få livstid för.

2 Mars

Hitler har nästan upphört yttrandefriheten, man får inte säga någon åsikt, så länge det inte är något positivt om Hitler, han fängslar all förrädare vilket är nödvändigt för att landet ska kunna byggas upp utan några som helst hinder.

9 Mars

Jag beslutade mig för att gå med i nazisterna. De är dom enda som verkar vilja göra någonting för landet, vilket de klart och tydligt gör. De startar upplopp mot judarna, såklart. Eftersom att de är ju trots allt deras fel, det mesta av det här skulle ju inte ha hänt om det inte vart för dem. 

22 Juni

Nazisterna har öppnat flera koncentrationsläger, jag vet inte exakt vad som händer där men jag antar att de straffar alla där. Allt som är judiskt tas bort, snart ser man ingen judisk affär längre, deras affärer bojkottas och all det judiska materialet har nazisterna bränt på bål. Jag var ju såklart där och jag känner att det var ganska upphetsande att vara med om det. Jag börjar verkligen få känslan av att landet renas, det blir bara bättre och bättre.

24 November

Mycket har hänt under den senaste tiden jag skrev. Alla partier utom NSDAP har förbjudits och man kan väl säg att Tyskland numera är en diktatur. Lagen om tvångssterilisering har införts, jag det sägs att man ska bara ha folk som tillhör den ariska rasen kvar i Tyskland, vilket kommer att hjälpa Tyskland bli ett starkt land igen. Idag har de även infört en ny lag, de som är tiggare, hemlösa, alkoholister och arbetslösa ska skickas till koncentrationsläger. Vilket tur att jag gick med nazisterna, annars hade väl jag också skickats dit. Snart är väl Tyskland bara en arisk nation, vem vet vad som kommer hända nu.

Jag vill inte leva i detta hemska land!

1924 

Kära dagbok. Det var många år sedan jag skrev sist. Det finns så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Senast jag skrev var mamma allvarligt sjuk och låg sängliggandes med feber och hosta. Hela familjen samt staden var nere på botten, det kändes som att vändningen aldrig skulle komma. Men nu känns det som att den är på väg, som att ljusa tider kryper fram sakta men säkert. Och det är jag så lycklig över. Allt att kännas så mycket lättare!

1925

Tyskland har fått hjälp utav USA med krigsskadestånden för att kunna komma på fötter igen, och pengarna har fått tillbaka sitt värde så att vi äntligen har råd med medicin till mor igen. Så småningom så blev hon frisk och började arbeta igen, och det glädje mig verkligen att få se henne frisk och kry igen. Jag blev nästan chockad när jag fick se far lé, det var en underbar och trygg känsla att se sina älskade föräldrar vara lyckliga för en gångs skull.

1926

Men jag då? Hur går det för mig? Det har jag inte berättat om än. Jag har arbetat för det mesta de åren som gått, min dröm har alltid varit att bli skådespelare och min dröm har nu slagit in. Efter mycket slit så har jag fått min första roll i en ljudfilm som kommer att visas i biografer runtom i hela landet. Jag har tjänat in så mycket pengar att jag har kunnat köpa mig en egen fin lägenhet här i staden. Allt känns så bra nu och jag hoppas att det håller i sig.

1927

Det känns verkligen som att vi går mot ljusa tider nu, Hitler sitter inne och stämningen i staden har lättat något otroligt. Det känns som att folk inte är lika rädda längre. Idag när jag var nere på stan för att handla så blev jag nästan förvånad över priset på alla livsmedel, det känns som att det var så länge sen man kunde handla det man behövde utan att behöva oroa sig över om man har råd.

1928 - 1932

Den ljusa tiden som vi trodde skulle hålla i sig har förvandlats till en mörk, hemsk tid. En förfärligt stor del utav Tysklands befolkning är arbetslösa. Ekomomin går inte heller åt rätt håll då USA inte har råd att hjälpa vårat land med krigsskadestånden längre. Hitler är ute från fängelset och åker runt i städerna för att hålla sina mäktiga tal och få folk att rösta på honom och hans nazistiska parti. Judarna har blivit en ras som inte ska få ha samma rättigheter som andra människor. Min kusin blev nyligen skickad till koncentrationsläger, men hon är inte ensam, alldeles för många människor blir varje dag ditskickade som om de inte vore människor som oss andra. Vad har de gjort för att förtjäna all denna hat?

30 december 1933

Den lilla gnista tro jag hade kvar för Tyskland är nu ett minne blott. Hitler är nu rikskansler tillsammans med tre andra nazister i regeringen! Vi alla är så rädda och oroliga. Vad ska hända nu? Jag vågar inte tänka på det. Det är upplopp mot judarna, de har knappt rätt till arbeta längre. Böcker skrivna av judar blir uppbrända, koncentrationslägerna blir allt fler, alla partier i Tyskland är förbjudna förutom NSDAP. Folk med ärftliga sjukdomar och funktionshandikappade måste tvångssterilariseras. Judar får inte längre äga land och arbetslöshet är ett brott mot lagen. Detta är sjukt. Jag vill inte leva i detta hemska land.

Tysklands undergång

7 November 1923

Jag var på väg till butiken för att köpa en liter mjölk när jag såg Mr von Braun. Han var förtvivlad över hur vårt Tyskland och vad som kommer hända. Han har hört att NSDAP och Hitler hade försökt att ockupera en ölkällare i München för att få med sig ledaren i att försöka ta makten över Tyskland men misslyckats och blivit arresterad. Jag visste inte mer än att det var klantigt av NSDAP för att dem försökte och att dem blev arresterade. Jag sa hejdå till Mr. von Braun och gick vidare till butiken. Jag köpte en liter mjölk för hela 10000 mark. Det är förfärligt att det ska gå så långt i vårt älskade Tyskland att man måste betala så mycket för bara en liter mjölk men jag behövde mjölken och för mig är det inte så svårt men pengar för att jag har en stabil månadslön medan andra kanske inte ens har kläder eller mat för dagen.

10 November 1923

I dag har jag jobbat hela dagen och det var ett slagsmål mellan kommunister och nazister efter en demonstration som gick fel av nazisterna. Jag och min kollega fick stenar mot oss när vi skulle flytta nazisterna från kommunisterna men en av mina andra kollegor vårdas på sjukhus efter att ha fått ett slag mot huvudet av en tegelsten. Jag hade tur att inte jag blev skadad. Här i Regensburg blir bara läget värre och värre. Fler och fler flyr från staden. Folk är rädda på hur Hitler kommer att göra med Tyskland.

Äntligen har rättvisan kommit!

17/2-1925

Kära dagbok, livet börjar kännas lättare igen och jag har fått tillbaka hoppet om Tysklands framtid. Efter stadskuppen och när Hitler hamnade i finkan så förbjöds även hans parti, jag trodde att Tysklands framtid var dödsdömd. Jag trodde att jag skulle ha varigt tvungen att flytta och söka lyckan någon annanstans, att det bara skulle bli värre och värre att fler skulle dö utav svält och sjukdomar att inflationen bara skulle stiga, men jag hade fel som tur var. Hitler kom ut ur fängelset i slutet av 1924 det hade jag aldrig trott, gud vakar nog över honom. Han är menad att styra Tyskland tillbaka till framgång! Nu är även hans parti lagligt igen och jag har blivit medlem, man måste ju visa vad som är rätt och vad man tror på.

 Den lättnad jag kände när alla de här bra nyheterna kom går inte att beskriva, det var som en tung sten innanför bröstet bara rullade iväg och jag kunde andas ut igen. Jag började faktiskt gråta av lycka och bad en bön till gud om att vaka över Hitler och Tysklands framtid, jag tackade honom för att ha hjälpt honom på fötter så snabbt. Jag har inte bett till gud ända sen kriget var, då bad jag om att han skulle vaka över min man, men utan framgång.  krigsskadeståndet har minskats och vi har fått ekonomisk hjälp från USA, så då har även Inflationen vänt och det har blivit ekonomiskt enklare i Tyskland.

Det var tur att det vände just nu eftersom att annars hade jag inte haft råd att betala min fars begravning, han dog precis innan Hitler blev utsläppt ur fängelset och jag lät honom begravas bredvid min mor. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog när jag föddes men jag vet att min far älskade henne. När han dog blev jag både sorgsen och lättad, det var ingen nyhet att han skulle dö så jag var beredd på de, och det blev lättare för mig att ta hand om mig själv och försörja mig. Men han var ändå min far och jag har alltid älskat honom, jag har dock inte haft tid att sörja honom än inte på samma sätt som jag sörjde och fortfarande sörjer över min bortgångna man.

Igår efter jobbet så gick jag förbi bokhandlarna och såg att de sålde Hitlers nya bok "Mein Kampf" och jag var bara tvungen att köpa den, även fast den var ganska dyr så var jag tvungen att unna mig den. Så nu måste jag börja läsa den.

12/6-1929

USA har störtat i en ekonomisk kris, och det står överallt i tidningarna. Nu börjar det säkert om igen, med allt elände. Jag har hört att extremt många har förlorat sina jobb jag vet inte exakta siffror men jag vet att jag ska vara glad över att jag fick behålla mitt. Jag blir så extremt irriterad och förtvivlad över att vi går ”tillbaka i tiden” jag är så jävla trött på att alltid bli utsatt för motgångar hela tiden! Nu måste väll alla förstå vad som behövs för att rådda Tyskland, alla måste lägga sina röster på Hitler och ställa sig bakom honom!

Jag har läst hans bok nu och det han skriver är så rätt, jag känner igen mig i hans tro och tankar. Vi behöver göra Tyskland rent och mäktigt, vi måste bevisa för världen vilka vi faktiskt är och ge igen för alla som gett oss alla motgångar. Vi behöver ge igen mot judarna, sienarna, Frankrike och alla andra länder och människor som förstört för oss rena tyskar!

1932

Nu är arbetslösheten i Tyskland så extremt hög att jag knappt kan förstå det, vi behöver agera nu och se till att komma på fötter igen, fort! Vi behöver en lösning snabbt annars kommer det bara bli värre igen. Jag har kvar mitt jobb fortfarande men jag vet inte hur länge jag kommer ha den turen. Den ända som värkar visa att han vill ha en förändring och kämpar för det är Hitler, han flyger runt i hela Tyskland och talar. Han hinner med tjugo städer om dagen. Det måste vara en jobbig handling men han gör det för Tyskland och det bevisar hans angachemang i Tysklands framtid!

Han har även varigt i Tyskland och pratat! Det var den lyckligaste dagen i mitt liv sen mitt bröllop. Jag stod längst fram och jublade, det kändes så mäktigt att höra honom tala jag blev så exalterad att jag grät och jublade hail Hitler.

10/5-1933

Idag var det bokbål i Regensburg, vi brände böcker skrivna utav judar. Det var en vacker syn och rättvisan har börjat! De där äckliga judar svinen ska äntligen få igen för vad de utsättit Tyskland för i alla dessa år. Det är rätt att de inte ska ha böcker i våra bokaffärer där de kan utrycka sina tankar och sina idéer, vi behöver dem inte. Jag är så lättad, så befriad jag njöt utav att se judarna längre bort i folkmassorna gråta utav sorg. De såg rädda ut och det borde de vara. Min lycka blev fulländad när jag såg de som hade köpt mitt hus står och gråta.

Under 1933 har det hänt mycket positivt, Adolf Hitler har svurits in som rikskansler och många nya förändringar och regler har skett sen dess. De judiska affärerna har fått judestjärnor och texter på sig så man vet att de är judiska och Tysklands regering uppmanar att inte handla från de affärerna, vilket är bra eftersom då kan man veta vilka affärer man ska undvika för att slippa stödja judarna. Vi rena tyskar får mer och mer makt och judarna får mindre, de blir trakasserade hela tiden och jag njuter av att se det, jag har även deltagit i vissa trakasserier. Bland annat har jag förstört fönster rutor på judiska affärer och i deras hus. Kastat stenar mot dem och skrikit jude svin och andra nedsättande ord. Jag ångrar mig aldrig, jag tycker de förtjänar det, de är inte människor för mig, bara förrädare och smutsiga. Jag längtar efter nästa ingrep från regeringen, jag har hört att det ska öppnas koncentrationsläger för de som gör landet illa, tex arbetslösa, lata, hemlösa, handikappade osv, längtar!

Nu känns det som om Tyskland äntligen har vaknat!

1924-1926

Jag gick med i N.S.D.A.P den 3 januari 1924. Det var en dag då många valde att börja bära den röda bindeln eftersom våran borgmästare också gick med då. Jag var på torget med Karl och lyssnade på hans tal. Hela staden var där förutom de sjuklingar som inte kunde gå ur sängen och kommunisterna ifrån Messerscmidht, de landsförrädarna. Fast det var väl så bra det. De skulle kanske ha ställt till med bråk och förstört Eckenharts tal eftersom de hatar allt som har med nationalsocialister att göra. Eckenhart var mycket vältalig på ett sätt som jag aldrig sett förut och jag kände en slags respekt börja gro för våran borgmästare, den man som jag för några år sen hade fnyst åt på gatan. Men nu vet jag bättre en att agera som kommunisterna. Eckenhart är en hedervärd man och en patriot, han förtjänar respekt.

På det personliga planet så slutade Bianca skolan och började som lärling i en syateljé. Hon är bara 17 år men redan mycket skicklig med nål och tråd. Vi är stolta över henne och det flit hon visar upp, det är sann tysk anda det. Synd bara att det inte brås på hennes bror som hellre sitter och läser än hjälper till i hemmet. Jag får ta och ge honom en hurring och undervisa lite i arbetets anda så att det blir pli på honom någon gång.

I sluter på 1926 så lyckades jag äntligen övertyga min fru Frida att Hitler skulle rädda Tyskland ifrån den position som vi har hamnat i och rusta upp Tyskland till dess forna glans, äntligen så är vi eniga inom denna ytters viktiga fråga.

1927-1928

Ekonomin har kommit på fötter igen efter de svåra åren och i samband med partiets framgångar kan man nu äntligen känna på lite optimism. I ett uttalande på radio sa Hindenburg att flera av våra krigsskulder till Frankrike och England är nu är betalda. Det gav mig en bittersöt smak i munnen. Vi borde egentligen inte betala någonting , det var inte rätt ententen att ta ut krigsskadestånd och beskylla oss för att ha startat kriget när vi inte gjorde det. Vi bara stöttade våran allierad Österrike som var involverad i en mindre konflikt emot några upprorsmakare. Det var snarare Frankrikes fel att det eskalerade i ett världskrig.

1929

Den stora börskraschen slår hårt emot hela världen. Om man ska tro tidningarna så hoppar människor ner för höghus i förtvivlan och fabrik efter fabrik går i konkurs. Hårdare tider är iallafall ett oundvikligt faktum.Tyskland får nu inte längre in några stödpengar ifrån USA och jag rädd för att vi kommer att falla tillbaka till arbetslöshet och inflation. Men varvet står stadigt säger våra förmän. Det lider alltid brist på båtar.

1930-1932

Nu har jag äntligen fått en uniform! Jag har alltid önskat mig en egen precis som soldaterna under det stora kriget. Tillsammans med några andra medlemmar i N.S.D.A.P går jag och längs gatorna och upprätthåller lag och ordning när polisen inte klarar det. Vi vill också få det klart för judarna att vi inte vill ha dem här.

En gång på kvällen så åkte vi med bil längs MariaStrabe när vi fick syn på en liten urverksbutik med en klocka i skyltfönstret som var formad som en sexkantig stjärna, det var den judiska davidsstjärnan. Snabbt så stannade vi och hoppade ur bilen. Vi sprang fram till glaset och sparkade sönder det, vi rev  ner alla klockor, urverk och allt annat som den giriga juden ägde. Det var otroligt kul måste jag erkänna. Sen sprang vi tillbaks till bilen igen och körde snabbt därifrån tjoandes och hurrandes, allting gick på trettio sekunder. Davidsstjärnan tog vi med oss som ett minne av vår första räd.

Arbetslösheten ligger uppe på otroliga 7 miljoner och det märks även i Regendsburg. Många arbetare har tvingats sluta på messerschmidt fabriken och nu kan man se dem i utkanten av stan, de tar dagsjobb för några mynt eller tigger sig fram. Jag är själv lite orolig för mitt jobb eftersom två här också har fått sluta. Båda två var äldre som har jobbet på fabriken i hela sitt liv. Trots att jag inte kände dem personligen så är jag förbannad. Det är vi alla, så här kan det inte gå till. Som tur var får jag utlopp för min ilska på kvällarna tillsammans med de andra SA-männen. En slags samhörighet har vuxit fram emellan oss som jag trodde endast var reserverad för skyttegravarnas soldater. Jag går på alla våra möten, och jag bär min bindel med stolthet.

1933

Under detta år blev Hitler till slut rikskansler. Nya lagar instiftades förstås , Hitler är en handlingskraftig person i ordets rätta bemärkelse. I Regendsburg anordnades ett stort bokbål där vi kastade in skadliga verk såsom de av Karl Marx och Heinrich Mann.  Jag upplevde det hela som om jag tog en kall dusch där allt det överflödiga på min kropp, all min smuts och allt mitt fett och annat som inte behövdes sköljdes bort. Man märker att Tyskland håller på att göra det samma. En ny era är på väg.

Men jag tänker inte ge upp!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad jag ska börja med. Ganska mycket har hänt mig under fyra år, både bra och dåliga händelser har inträffat. Jag är rädd, sårad och förvirrad just nu. Det är så svårt att välja bland olika val som livet erbjuder just nu. Det är inte bara så med mig, utan med stackars pappa också. Det är för svårt att acceptera att en liten bit kött kostar 70 00 mark. Ja, så mycket kostar det, och med en liten bit menar jag typ hundra gram. 

Hela Tyskland är påverkade av den hyperinflationen. Landet har blivit fattigt och enormt mycket måste betalas enligt Versaillesfreden. Det känns som att pengarna inte har något värde jämfört med hur värt det var förut. Det värsta är att de folk som redan var fattiga från början är ännu fattigare nu att dom inte ens kan få något bröd. Jag är jätte oroad för pappa. Han bara jobbar och sliter men till vad egentligen? Ibland säger pappa att han bara inte orkar längre och vill ta livet av sig. Det gör mig rädd. 

07/05 - 1923

Nu är det en ny dag idag. Det ser fortfarande likadant ut som det gjorde senast jag skrev. Det känns som att jag inte längre vill leva i Regensburg eller i Tyskland över huvudtaget.

Nu är Hitler närvarande ned hans otåliga nazistpartiet. Varför behandlar han judarna på det sättet? Jag blir förbannad att han lägger all skuld på judarna och anser att dem  är svikare och att dem inte förtjänar att leva här. Varje jude han ser sjuter han i huvudet på den. 

Men jag tänker inte ge upp. Jag ska fortsätta jobba och slita för min pappa och för min egen skull. 

17/09 - 1923

Varhelst man bränner böcker, kommer man förr eller senare också att bränna människor. Nyckeltext

1924-1927

Vad hände under åren där i mitten av 1920-talet?

I mitt liv: inte så mycket. Jag fann mig till rätta i staden igen. Gjorde lägenheten till min genom att sakta byta ut mina föräldrars gamla möbler till sådana jag själv köpte in. Det kändes bra. Beställde det mesta jag behövde från Seidels snickeri.

Fortsatte att arbeta som borgmästare Eckhardts assistent. Han är nöjd med mig och mina insatser. Kanske för att jag håller en låg profil och inte säger emot i onödan. Det gäller ju att välja sin strider. Åtminstone försöker jag tänka så.

Jag försökte faktisk att påverka honom där under 1924 när han beslöt sig för att gå med i NSDAP, nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Det var året efter ölhallskuppen, Hitler satt i fängelset i Landsberg och hans parti var officiellt förbjudet att verka i Tyskland. Ändå fick Eckhardt för sig att nu var det hög tid att ansluta sig som medlem. Jag vågade säga att han därigenom kunde riskera sin popularitet bland väljarna men han stod på sig. ”Johannes, det är nu det gäller att visa sitt stöd för vad som är rätt och riktigt”, sade han och tog kontakt med sin kusin i München. Någon vecka senare kunde Regensburgs borgmästare visa upp sitt medlemsbevis för mig. Jag sade ingenting men jag var övertygad om att han hade satsat på fel häst. Vem hade då kunnat ana att Hitler skulle vara ute ur fängelset redan innan jul 1924 och att partiet åter skulle vara tillåtet i februari 1925?

Sedan blev det allt bättre i Tyskland. Vi kunde alla märka av det. Ekonomin stabiliserades genom att en ny valuta, riksmarken, infördes i augusti 1924. Dessutom sänktes betalningskraven för krigsskulden och USA och några andra länder ställde upp med lån för att hjälpa vårt land på fötter igen. Människor slutade att prata om pengar hela tiden, nationalisterna slutade klaga på allt som gick att klaga på och till och med SA hölls i strama tyglar av Hitler. Livet i Regensburg började nästan kännas helt normalt igen.

På julafton 1926 fick jag dock en påminnelse om att galenskapen fortfarande låg under ytan hela tiden. Som julklapp från borgmästare Eckhardt fick jag två böcker: båda med namnet Mein Kampf. Författaren var ingen mindre än Adolf Hitler. Tydligen hade han nu skrivit klart andra delen och Eckhardt strålade av glädje när han räckte över sin gåva till mig. Jag tackade som sig bör och lade dem sedan åt sidan.

Det är märkligt egentligen att jag skriver så mycket om den här mannen Adolf Hitler. En man som jag aldrig träffat men som ändå verkar ta allt större plats i mitt liv. Han smyger sig liksom in fastän man inte vill. Jag plockade hur som helst fram böckerna som han hade skrivit i slutet av februari 1927. Anledningen var att borgmästare Eckhardt, tillsammans med några andra Regensburgbor hade varit och hört honom tala i München. Talet skulle markera en nystart för partiet och signalera Hitlers återkomst som politisk talare.

Eckhardt kom tillbaka helt förändrad. Han sade att han hade upplevt något fantastiskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han blivit frälst och att Hitler var Messias.

Så därför började jag läsa vad Eckhardts nya frälsare egentligen hade skrivit. Och någon större författare var han inte. Det dröjde inte många sidor innan jag kunde slå fast det. Voss bokhandel lär aldrig ta in boken. 
Först beskriver Hitler sitt liv – en sorts självbiografi med andra ord – därefter går han in på vad han vill politiskt. Det mest har jag redan hört från Eckhardt men aldrig tidigare har jag läst en sådan koncentrerad antisemitisk soppa. Han föreslår bl.a. att tyska judar inte ska få ha kvar sitt medborgarskap och att de judar som flyttat till Tyskland efter 1914 ska sändas ut ur landet. Han vill att ett förbud mot judisk invandring ska införas och likaså ett förbud för judar att äga tidningar och butiker.

Till slut blev jag så illamående att jag kastade boken bakom soffan. Och där ligger den fortfarande kvar. Skulle den här mannen någonsin komma till makten – bevara oss väl för det – så kommer Tyskland aldrig mer bli sig likt.

1928

Ett år jag endast kan beskriva i efterhand. Ett år som jag trodde skulle bli mitt sista. Jag hade under förvintern lidit av en kraftig förkylning och någon månad in på det nya året var den värre än någonsin. En dag i februari var jag på hemväg efter att ha ätit middag på Vildsvinet, fortfarande plågad av hostan som vägrade ge med sig och av den smärta i bröstkorgen som gjort det allt tyngre att andas för var dag som gick.

Några meter efter att jag svängt runt hörnet vid Kästmers skrädderi, för att ta genvägen via gränden, så svartnade det för ögonen och jag kände hur jag föll till marken. Sedan var det bara mörker.

Senare, vilket innebar flera månader senare, stod hela bilden av vad som hänt klar för mig. Jag hade drabbats av dubbelsidig lunginflammation som sakta förvärrats till den grad att den höll på att mitt liv. Egentligen borde den ha gjort det redan den kvällen. Ty det var under en riktigt kall vinterkväll som jag rasade ihop där i grändens mörker, och hade inte Fräulein Neuman – som av en slump tagit samma väg som jag på sin väg hem – hittat mig liggande medvetslös och tillkallat hjälp så vore jag nu hos mina föräldrar i gravens djup.

Det tog både Dr Kubes och Dr Zimmermanns samlade krafter att få mig på benen igen. Flera månader flöt bort i feberdimmor. Jag minns att borgmästare Eckhardt ibland hälsade på för att uppdatera mig om olika händelser som han ansåg att det var viktigt att jag kände till. Han meddelade bl.a. att i riksdagsvalet hade 123 personer i Regensburg lagt sina röster på NSDAP. Det var tydligen färre än väntat och han såg aningen besviken ut, trots att partiet nu har tolv platser i riksdagen, men försäkrade att det säkerligen skulle bli ett bättre resultat vid nästa valtillfälle. Tydligen trodde att han en sådan försäkran skulle få mig att tillfriskna fortare. Vilken befängd idé.

Nej, då är de svaga minnena av några andra, men tidigare, besök så mycket behagligare. Jag vet faktiskt inte än i denna dag om det jag minns faktiskt har hänt eller om det bara var en produkt av min febersjuka hjärna. Men vid min sjuksäng satt, enligt vad jag tror mig minnas, vid flera tillfällen kvinna och höll min hand i sin. Hon baddade min panna och gav mig att dricka men hon kan inte ha varit en av sjuksystrarna då hon inte var klädd som dem, i kritvita förkläden. Hennes klädsel var betydligt mörkare, och därmed behagligare för mina ögon. Märkligt nog kan jag inte minnas hennes ansikte – det är helt suddigt för min inre blick. Men när jag sluter mina ögon kan jag fortfarande känna den svaga men behagliga doft av rosor som jag kände i hennes närhet. Vem var hon? Av rädsla av att få veta att hon aldrig har funnits har jag inte vågat fråga någon av dem som tog hand om mig. Är jag löjlig? Kanske. Men tanken på kvinnan som höll min hand skänker mig ändå fortfarande tröst i denna svåra tid när så mycket av det goda hos människan känns så fjärran. Om hon är en fantasi så är hon i alla fall en god sådan, en exil för min tro på människan i stunder av förtvivlan eller uppgivenhet.

I slutet av året hade mina krafter återvänt och jag var tillbaka på mitt arbete igen.

1929

Tidningarna skriver om kraschen i USA. Företag och banker går under. Människor tar sina liv genom att hoppa från hustak. Problemen blir allt större här i Tyskland också när de amerikanska stödpengarna inte längre pumpas in i den tyska ekonomin. Även tyska banker har börjat gå i konkurs. Fabriker har stängts en efter en. Ibland helt väntat. Ibland till stor förvåning. Vem trodde t.ex. att Messerschmidtfabriken här i Regensburg skulle behöva börja avskeda arbetare? Det sägs att snart är fyra miljoner människor i Tyskland arbetslösa. Det kan aldrig sluta väl. Hunger och missnöje skapar i slutändan bara hat och olycka.

1930

Borgmästare Eckhardt berättade idag över lunchen, som han storsint nog bjöd mig på, att hans älskade parti har fått en mäktig vän. Alfred Hugenberg, den f.d. styrelseordföranden för Kruppverken, Tysklands största industrikoncern, har ställt sig bakom nationalsocialisterna och Hitler. Hugenberg känner alla politiker, industrimän och affärsmän som är värda att känna. Eckhardt var otroligt belåten. Jag kan förstå honom. Hugenberg är snuskigt rik, kontrollerar tidningar som når över hela landet och har ett inflytande som få kan mäta sig med.

Till och med i vår lilla stad märks nazisternas ökade status i politiken. I riksdagsvalet lade 1742 personer i Regensburg sin röst på partiet. NSDAP har nu 107 platser i riksdagen. De är fortfarande i minoritet. Övriga partier har tillsammans 470 platser. Men det obehagliga består i att de fortsätter att växa.

Vi har dessutom förärats med vår egen lokalavdelning av SA, en grupp slagskämpar som leds av den f.d. brevbäraren Gregor Lilienthal. De går runt i staden i sina bruna skjortor, iförda armbindlar märkta med hakkors, och blänger hotfullt på alla de inte gillar. Ibland provocerar de fram bråk och misshandlar någon stackare. Vid ett flertal tillfällen har de slagit sönder fönstren till affärer som ägs av judar. Det värsta är att borgmästare Eckhardt står bakom att polisen inte ingriper vid dessa incidenter.

Jag skäms över att vara Regensburgbo vid dessa tillfällen. Jag skäms över att inte jag vågar protestera. Jag skäms över min tystnad.

1931

Allt blir bara värre; dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Arbetslösheten i Tyskland fortsätter att öka. Det klistras ständigt upp nya affischer i staden där Hitler lovar arbete, bröd och välstånd till alla som röstar på hans parti. Han lovar också att beskydda oss alla från den kommunistiska revolutionen som hotar. Som hotar? Visst finns det kommunister, på Messerschmidtfabriken finns det en hel avdelning,  men det enda jag ser som verkligen hotar Tyskland är Hitler själv.

Men det värsta är att jag kan se att allt fler Regensburgbor lydigt sväljer denna propaganda. De tänker inte på annat än sig själva. Och det är inte i första hand de som saknar arbete som väljer att gå med i NSDAP eller att stödja partiet på annat sätt, utan de som har redan har arbete och en inkomst. Jag antar att de är rädda att förlora allt i ”den kommunistiska revolutionen som hotar”. Vilket trams!

1932

Under vintern har arbetslösheten stigit katastrofalt i Tyskland. Mellan sju och åtta miljoner tyskar är nu arbetslösa. Det sägs att sjutton miljoner människor lever på understöd. Överallt gror hatet. De arbetslösa hatar arbetsgivarna och universitetens studenter ser ingen framtid. På gatorna, dansställena och restaurangerna kommer knivar, kedjor och läderbatonger fram när människor hamnar i gräl med varandra. Medelklassen verkar känna sig hotad av såväl de rika som av arbetarrörelsen. Samtidigt flyger Hitler runt i landet, tjugo städer i veckan sägs han hinna med, och framställer sig själv som landets räddning.

Han talade i Regensburg också. Hela staden var där och lyssnade. Men det var endast de som höll med Hitler som diskuterade hans tal efteråt. Alla vi andra, alla dessa människor som jag vet tänker annorlunda, var tysta. Åtminstone offentligt. Jag är inte säker på att tystnaden är rätt väg. Kanske borde vi protestera mer. Stå upp för vad vi anser vara rätt och riktigt. Men alla verkar vara rädda. Rädda för SA:s knytnävar och påkar, rädda för Hitler, rädda för våldet som drabbar alla som tar ställning emot honom. Jag är själv rädd.

I Hitlers följe såg jag dessutom några gamla Regensburgbor, nu som medlemmar i SS och klädda i nya svarta vidriga uniformer. De struttade fall omkring och kände sig märkvärdiga i sin ledares sällskap.

(Vissa ord och meningar är överstrukna i efterhand med bläck i en något avvikande färg.)

Jag gick inte fram och hälsade.

I riksdagsvalet i juli fick NSDAP 230 av 608 platser. I Regensburg var det 4195 personer som röstade på dem. De har ingen egen majoritet men är nu Tysklands största parti. Så även i vår stad där samtliga övriga partier endast skrapade ihop 2225 röster. Jag kan inte tro det. Jag vill inte tro det.

Eckhardt säger att President Hindenburg erbjöd Hitler en plats i regeringen och rollen som vice rikskansler men att Hitler tackade nej då han vet att alla andra partier behöver nazisternas stöd för att regera. Hitler väntar på ett bättre erbjudande. Jag vill inte tänka på vad ett sådant skulle innebära. Trots att landet är på gränsen till ett inbördeskrig med tanke på alla våldsdåd som inträffar över hela landet så tror jag att alternativet är ännu värre.

1933

30 januari

Jag bor i ett sjukt land. Idag har Adolf Hitler svurits in som rikskansler . Tre andra nazister har fått plats i regeringen. President Hindenburg verkar ha gått med på Hitlers krav, trots att NSDAP minskade en aning i valet i november -32.

Vad kommer detta att innebära för Tyskland? Jag har beslutat mig för att dokumentera de förändringar som säkerligen kommer att ske för att om möjligt skaffa mig en överblick av situationen. Det är också en del av mitt arbete. Till borgmästare Eckhardt kommer ju automatiskt alla nya lagar och förordningar som träder i kraft och dem får jag då tillgång till.

27 februari

Riksdagshuset i Berlin brinner! Vad är det som händer?

1 mars

Polischefen Hermann Göring, en av Hitlers närmaste män, har efter branden fängslat de främsta ledarna i kommunistpartiet samt över 4 000 andra medlemmar i samma parti. Enligt nazisterna var det en kommunist som anlade branden i riksdagshuset. Två Regensburgbor, det kan vara fler, sägs ha förts bort. Jag vet ännu inte vilka.

2 mars

Med hjälp av undantagslagar har Hitler nästan helt utplånat yttrandefriheten, pressfriheten och organisationsfriheten. Exceptionella befogenheter ger honom också rätt att med hjälp av polisen och SA bekämpa högförräderi, sabotage och störande av allmän ordning. Samtidigt har den numera nazistdominerade polisen börjat arrestera och fängsla politiska motståndare. Andra uppmanas vara tysta. Jag lever numera i ett land där en obehaglig tystnad råder, om man då bortser från galningarna som vrålar ”sieg heil” på gator och torg.

9 mars

I hela Tyskland organiserar nu nazisterna upplopp mot judar. De ges återigen skulden för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska krisen som präglar vårt land. Enligt propagandan som nu finns överallt är den tysk-ariska rasen överlägsen, medan alla andra raser ses som biologiska hot mot strävan att hålla den tyska rasen ”ren”.

”Rasa” mig hit, och ”rasa” mig dit! Vad säger vetenskapen? (Överstruket och knappt läsbart.)

Jag orkar inte lyssna längre på Eckhardt när han börjar älta detta ämne med mig. Istället sluter jag ögonen, drömmer jag mig bort och låtsas vara någon annanstans, känner den allt svagare doften av rosor. Men varje gång jag öppnar mina ögon är jag tillbaka i Regensburg.

1 april

Nazisterna uppmanar idag till bojkott mot judiska affärer och företag. En nationell kampanj har inletts mot det judiska folket. Jag har inte orkat gå till arbetet idag för jag vill inte se det med egna ögon. Men enligt radion blockerar SA-män judiska affärer i städer över hela landet och ser till att judestjärnor och texter som ”Tyskar, försvara er! Köp ingenting från judar” målas över dörrar och fönster. Jag vågar inte tänka på vilka som drabbas av detta i Regensburg.

6 april

En ny lag som förbjuder judar att vara statligt anställda är nu aktuell. De ska också förbjudas att arbeta som bland annat universitetslärare och advokater. Tydligen kan ens arbetsförmåga också klassificeras som antingen arisk och därmed önskvärd eller som icke-arisk och sålunda oönskad pga. sin skadlighet. Det måste vara ett skämt. Men jag hör ingen skratta. Förutom nazisterna.

10 maj

Idag grät jag. På öppen gata. För att bekämpa den ”judisk-materialistiska” andan har nazisterna uppmanat till bokbål av böcker skrivna av judar och antinazistiska författare. Över hela Tyskland har böcker brunnit idag. Jag blev själv vittne till hur en grupp SA-män släpade ut böcker från Voss bokhandel och brände dem framför en jublande folksamling. Böcker av bland annat Heinrich Mann, Karl Marx, Heinrich Heine, Ernst Bloch och Sigmund Freud brann framför mina ögon. Det var helt overkligt och jag plötsligt kom jag att tänka på vad Heinrich Heine skrev en gång: Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Skymtade Marta Tannberg genom röken och kände samtidigt hur tårar började rinna nerför mina kinder. Då gick jag till slut därifrån, gick hem, men bara för att återvända med ett par böcker i handen, dolda under rocken.

När jag tänker på det som hände inser jag att jag tagit en stor risk och jag ångrar mig djupt. I bokhyllan därhemma stod nämligen ”Mein Kampf” och i mitt upprörda tillstånd efter upplevelsen vid bålet fick jag impulsen att följa nazisternas exempel att förinta det icke önskvärda. Jag skulle som en symbolhandling kasta Hitlers verk på bålet! På väg tillbaka började jag dock ta mitt förnuft till fånga igen. Om någon SA-torped sett mig försöka bränna ”Mein Kampf” skulle jag säkert inte ha överlevt misshandeln. Och samtidigt insåg jag att bokbrännarhandlingen i sig var förkastlig då den symboliserade förintandet av den fria tankens idé. Jag klev förvirrad in i en butik och gav istället bort böckerna till den debile innehavaren. Dumt nog slapp det visst ur mig vad jag hade tänkt göra men jag hoppas att han tror att jag skämtade.

22 juni

Koncentrationsläger har öppnats i Dachau, Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück. Lägren har inrättats som ett led i den ”allmänna ordningen” och främst rör det sig om aktiva antinazister, politiska oppositionella och ”statsfiender” som ska isoleras och ”omskolas” i lägren. Jag kan inte i ord fånga känslan inför detta. Men jag kräktes i papperskorgen när jag läste rapporten som låg på mitt skrivbord när jag kom till arbetet.

14 juli

Alla andra partier i Tyskland förutom NSDAP har förbjudits. Riksdagen är numera ur funktion. Tyskland är numera en enpartistat. Vår demokrati är ett minne blott. Nyheten om att judiska immigranter från Polen förlorar sina tyska medborgarskap drunknade i denna dödsdom över det fria samhället.

30 juli

De har infört en lag om tvångssterilisering av personer med ärftliga sjukdomar. Forskarnas argument för behandlingen är att förbättra den tyska rasen och spara framtida vårdkostnader. Mellan 320 000 och 350 000 tyska utvecklingsstörda, handikappade och kroniskt sjuka ska steriliseras. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan människor acceptera detta?

4 oktober

Från slutet av september får tyska judar inte längre äga land. Från idag får de inte heller vara tidningsredaktörer. Vad blir nästa infall? Det går knappt att gissa men ingenting gör mig längre förvånad.

24 november

Att vara arbetslös är numera ett brott mot lagen. Denna nya lag innebär att ”vaneförbrytare”, vilket inkluderar tiggare, hemlösa, alkoholister och arbetslösa, ska skickas till koncentrationsläger. I nazisternas ögon är vi snart alla brottslingar.

31 december

Gott nytt år! (skrev han utan att ens tro på det själv)