Jo, det är jag det. En ung man på fjorton års ålder vars hemland råkar vara Tyskland, det mäktigaste riket i hela världen. Jo, jag vet att Tyskland precis förlorat det stora kriget. Men Entanten bestod i princip av alla länder i världen. Det är det ända som kan stoppa vårt mäktiga rike. En av de tappra män i Tysklands armé var min fader som var i tjänst inom det nybildade flygvapnet. Under krigets gång hade han skickat brev till oss. Det brukade vara höjdpunkten på dagen. Att få höra om fars upplevelser i hans Fokker Dr.I fyllde ens tankar med bilder av hisnande farter högt uppe i skyn och ljudet av kulsprutor som ven förbi. Jag är stolt över min far. För hur han kämpade högt uppe i skyn för Tyskland. Jag önskar att jag hade fått göra samma sak som han och dött en ärofull död i luften. Jo jag vill följa hans fotspår och gå med i Luftstreitkräfte där jag får utkämpa gigantiska strider i luften.
I nuläget finns det ju inget krig att bekämpa då Tyskland bara vilar och återhämtar sig efter den taktiska reträtten från Entantens stora framsprång. Och vi får ju inga brev från far längre så det är ganska tråkigt här på herrgården. Jag spenderar en stor del av mina dagar jobbande i Messerschmitt-fabriken. Där ser jag stora flygplansdelar hela dagen som även dem får tankarna att flyga iväg till bilder högt uppe i luften. Jag får lite pengar av direktören som min far kände var fjärde fredag som jag sparar ihop för framtida investeringar. Hittils har jag lyckats spara ihop tillräckligt för att köpa ett modellplan av just fars Fokker Dr.I och jag planerar att köpa en bok vars titel lyder "Luftstreitkräftes aeroplan". Man borde nästan få betalt för att jobba i fabriken så kul som det är. Bara tanken av att man hjälper den tyska industrin ger ju en motivation till att fortsätta. Och svårt är det inte heller, jag behöver bara lägga en stor plåt på ett visst sätt och dra i en spak. Det enda som är lite bristande i fabriken är själva miljön. Det brukar bli väldigt hett av alla maskiner som mullrar på. Men för att hjälpa Tyskland är det värt att härda ut värmen.
När jag inte är i fabriken hittar du mig kanske läsande en bok under den stora ekrn på våran tomt eller så är jag ute på ängen och provflyger mitt modellplan. Min bror har sagt att vi ska bygga en stor plattform uppe i eken där jag kan låta mitt modellplan fara iväg från en bra höjd. Min bror fick herrgården efter att pappa hade lämnat oss för att gå med i kriget så nu har han fullt upp med möten med andra affärspersoner i Regensburg. Så jag får inte träffa honom lika mycket längre. Min lillasyster spenderar mycket tid med mor och är inte så rolig att vara med. Hon gillar inte flygplan och krig som jag gör så vi har inte så mycket gemensamt.
Böcker har börjat ta en del i mitt liv mer nu än tidigare då jag upptäckt att fars stora bibliotek har massor av äventyr som bara väntar på att bli upplevda. Snart ska jag också bidra till biblioteket då min framtida bokinvestering närmar sig. Det var mellan en generals självbiografi och en bok om Sherlock Holmes som jag hittade dig. En 200 sidors tom bok med ett fint gyllene omslag. Med min finaste handstil skrev jag "Volker Mielkers personliga dagbok" på dig och beslöt mig för att fylla dig med upplevelser och erfarenheter. Kanske du blir en stor bok någon gång, vem vet.
Här tänker jag nu avsluta den här episoden i dig då jag blickar över Regensburg från den Västra sidan av Donau. En fin solnedgång som passerar över Katedralen är inte en så dålig avslutning på en bra dag inte sant? Nu måste jag dock lägga mig i min säng då jag inte vill försova mig. Imorgon är ju trots allt ännu en produktiv dag i fabriken. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar