Vem är Jürgen Katz?

Kära dagbok!

Livet är inte så lätt nuförtiden, men ändå är det bättre än det var för ett halvår sedan då kriget fortfarande pågick. Då kunde varje dag vara den sista. Man kunde inte njuta av härliga dagar som innan kriget bröt ut, utan man måste ständigt hålla sig uppmärksam för att inte dö på fläcken. Överallt bombades det och kulsprutorna sköt både här och där. Jag minns att jag tvivlade på att en vändpunkt skulle komma i eländet. Jag och min familj var ändå ganska lyckligt lottade för det att vi bodde intill kusten och där krigssituationen var aningen lugnare. Men det lugnet varade inte länge nog. Till slut när maten tog slut i affärerna blev vi tvungna att göra vad som helst för att försörja oss. Nu bor jag återigen i Regensburg, i staden vid Donau där vi levde under min skoltid. Mina föräldrar är kvar vid kusten.

Jag har snart passerat nitton sommrar och det känns det som att det aldrig mer kommer bli någon riktig födelsedag som det var innan kriget. Då brukade jag alltid få ett nytt klädesplagg av mamma och eftersom att hon jobbade som konditor så hade hon alltid med sig en ask läckra chokladpraliner. Choklad tillverkning har länge vart en viktig handling genom mammas släktträd. Hennes morfar Stein Katz var nämligen en av de första arbetarna på chokladfabriken Lindt i Schweiz. Det hela har liksom gått i arv. Jag har själv intresserat mig av det och min dröm är att få jobba på Lindt fabriken, om den drömmen går vägen. Pappa arbetar fortfarande i fiskbranshen men under kriget blev läget svårt, nästan alla sade upp sig och de som kunde flyttade eller snarare flydde för livet, bort från Europa.

Under kriget kunde jag inte cykla över för att träffa min flickvän från skolan trots att hon bor bara ett par timmar härifrån eftersom jag då kunde ha blivit sprängd i tusen kroppsbitar. Jag vill inte ens tänka tanken att hon skulle vara död men jag har inte hört något från henne på länge. Jag kommer snart att ta reda på sanningen men än så länge har jag inte vågat. Jag är rädd att det värsta har hänt.
Plötsligt känns det som om mamma och pappa är så mycket viktigare än man kanske tänkt. Att det gäller att hålla kontakten och inte glömma dem.

Kära dagbok du förstår kanske inte hur det har varit att leva under dessa förhållandena men du hör mina ord. Jag är fortfarande kvar i känslan av hur det var att bara gå över till matbutiken eller skolan när det sköts överallt. Alla kämpade för överlevnad hela tiden,och de flesta klarade det inte. Så känns det i alla fall. Vänner och familjer stupade under av svält, köld, och utmattning. Jag har fortfarande ingen aning om hur ödet kommer att vara. Gud bestämmer ödet.
Det är tur att jag har dig i alla fall, dagboken.