Vem är Emil Nolde?

Äntligen någon jag kan dela mina tankar med. Det var verkligen den perfekta presenten från min hustru. Du, den magnifika, underbara, magiska dagboken! Ja, jag menar dig dagbok, du är bara min. Men jag kan börja att berätta lite om mig själv.

MItt namn är Emil Noldé och är född i Lübeck år 1900. Jag är en av de många män som har kommit tillbaka till det civila livet. Innan var jag en ung och dum man som var välbärgad. Lyx var vardag för mig och jag kände mig högre uppsatt än alla andra. Min pappa var affärsman i en liten stad vid namn Lübeck uppe i norra Tyskland. Han tjänade en massa pengar nere vid hamnen (Lübeck är en stor hamnstad så det fanns mycket affärer där). Mamma och Pappa hade som sagt en massa pengar, men när kriget startade så föll allt ihop. Pappa blev skickad till fronten och bara några dagar senare så vi fick höra att han hade dött av ett skott i huvudet. Mamma blev aldrig normal igen, det var för mycket för henne. Jag fick ta hand om henne, men det verkade som ingenting fick henne att bli normal igen. Oftast så låg hon i sängen och mumlade om pappa. Ett par veckor senare när jag hade gått och hämtat lite mat så hitta jag henne död. Hon hade hängt sig själv och jag blev hemskt ledsen. Båda min föräldrar var döda och det fanns ingenting kvar. När föräldrarna dog så försvann pengarna med dem. Jag hade inga pengar och ett tomt hem och det fanns heller knappt några jobb i staden. Alla män hade blivit utskickade i kriget och kvinnorna jobbar i fabrikerna. Staden var öde, det enda jag kunde göra var att söka till armén. Som tur i oturen så hade dem precis sänkt årsgränsen för att vara med i armén så jag gick ut i kriget. Nu i efterhand så ångrar jag det grovt, tiden vid fronten var hemsk. Att leva i skyttegravarna som var fulla med lera samtidigt som det var konstant fienders gevär som sköt mot en var inte lätt. Jag fick se förskräckliga saker, sådant som jag trodde inte var möjligt.

Jag var med i kriget till slutet. När det var dags att komma hem så var det jobbigt. Att anpassa sig igen till det civila livet var svårt, men som tur var hade jag min flickvän som stötte mig. Min flickvän hade flyttat till sitt barndomsort Regensburg under kriget. Det är där vi är placerade nu och jag trivs där. Påminner mig om Lübeck. Just nu så jobbar jag som murare, men jag hoppas att jag ska kunna få ett bättre jobb, kanske som snickare. Men jag tror att jag aldrig kommer att bli den som jag var förut, att vara vid fronten fick mig att se vad som var viktigt i livet. En sak är viktigt för mig nu och det är min kära hustru. Inte en massa pengar utan bara kärleken. 

Iallafall så måste jag avsluta nu, klockan är halv åtta på morgonen så nu måste jag iväg till jobbet.

/Emil Nolde 1919/03-05