Det är en fråga jag själv inte ens kan svara på. Det här kriget har tärt på mig, gjort mig till en ännu värre version av mig själv. Mitt gamla liv är borta för evigt, och jag har hamnat i helveteselden i förtid. Jag kan inte hitta tillbaka, inte fanns platsen som tågmästare kvar utan den hade min granne tagit. Jag fick ta en anställning som hamnarbetare istället som så många andra från kriget, något jag inom en snar framtid kommer ångra. Jag är inte mycket av den sociala människan, särskilt inte efter kriget. Som tågmästare fick jag vara för mig själv i förarkupén och fundera på mitt miserabla liv, men hamnarbetare är ett yrke där man samarbetar. Jag funderar på att ansöka om arbete hos bonden som dräng men jag behöver pengarna. Men å andra sidan blir jag så lätt irriterad nuförtiden, det var därför jag blev tillbakaskickad hit till Regensburg, de var rädda att jag skulle skada någon. Det har hänt förut så konstigt var det ju inte. Men jag saknar det, all den spänning och allt det som hände. Att tillslut få utlopp för all ilska som bubblar inom mig.
Det finns bara en sak som skulle kunna bringa tillbaka det liv jag en gång hade, min bror. Jag har aldrig gillat människor särskilt mycket, inte efter det min far gjorde mot mig, men Walter lyckades alltid styra in mig på rätt väg igen. Jag trivdes faktiskt med livet, tills han en gång stod emot vår far. Men jag hämnades honom, och nu håller sig dem flesta borta från mig. Men då och då blir vissa av änkorna utan jobb så desperata att de vänder sig till mig, men utan nytta. Dem har blivit fler, och det är alla möjliga sorters människor nu som bor på gatan. Inte bara för att allt de ägt har försvunnit i bombnedslag utan också för att lönerna nu är sänkta efter politikernas nya idé att sköta ekonomin själva.
Det var därför jag började skriva i dig, jag vill komma tillbaka till det liv jag en gång hade, även om det aldrig kommer bli till fullo. Jag hittade dig när jag letade runt i lägenheten efter sprit efter stängning i livsmedelsbutiken, en gång var du Walters och kanske på något sätt bidrog du till all den glädje han en gång alltid kände? Kanske kan du hjälpa mig så som du gjorde med honom? Jag vill börja leva annorlunda, jag vet bara inte hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar