Vem är Jetty Melker?

Jag skulle kunna vara en helt vanlig person. En person som hade en normal välfungerande familj med en mamma, pappa och en syster som jag älskade mest av allt. Jag hade kunnat haft en pojkvän som behandlade mig med all respekt, som jag planerade att gifta mig med och kanske till och med skaffa en egen familj med honom en vacker dag. 

Jag hade kunnat haft ett jobb där jag tjänade bra med pengar som räckte till mer än bara försörjning. Jag hade helt enkelt kunnat haft ett perfekt liv som fick mig att vakna upp med ett leende på läpparna varje morgon och som även fick mig att somna med ett ännu större leende varje natt.
Men nej.Gud verkar hata mig precis lika mycket som jag hatar honom.

Jag har inget perfekt liv, inte ens nära, och det har jag nog aldrig haft. Jag växte upp i en familj full av hat där ingen av oss var lyckliga. Mina föräldrar var aldrig gjorda för varandra, mamma har alltid varit den svagaste och mest patetiska person jag någonsin har mött, hon satt bara hemma och tyckte synd om sig själv utan att göra något åt det när pappa alltid var frånvarande och när han väl var hemma så var han alltid känslokall och våldsam. Pappa svek oss alltid. Han lämnade mig och Amelie ensamma med vår förstörda mamma så vi hade inget annat val än att ta hand om oss själva. Jag har aldrig hört mamma eller pappa säga att dom älskar mig och det var svårt i början men nu när jag är 21 så inser jag att jag inte älskar dom heller.
När 1a världskriget bröt ut fick vi reda på att pappa skulle vara med i kriget. Jag var livrädd för att något skulle hända mig eller min familj men eftersom att jag aldrig sett min pappa som en i familjen så hoppades jag att han skulle dö. Jag ville inte att han skulle komma tillbaka för då hade allt blivit som vanligt och jag var trött på att se mamma bli slagen och jag var trött på att bli slagen själv. Jag hatade honom mest av allt och när vi fick beskedet om att han hade dött i kriget var jag den enda som blev glad, mamma bröt bara ihop och Amelie sa inget.
Men 1 år efter att pappa hade dött dog även Amelie. Enda sedan jag var liten hade jag fått ta på mig den rollen och det ansvaret som vår mamma skulle haft från första början så det gjorde obeskrivligt ont när jag fick veta att Amelie var död. Det var då jag tappade hoppet om Gud helt, han hade tagit ifrån mig det enda som betydde något i mitt värdelösa liv. Så jag bestämde mig för att bara bry mig om mig själv och ingen annan, inte ens min mamma. Jag flyttade därför hemifrån för ungefär 2 år sedan till en liten lägenhet en bit bort från centrum. Jag började jobba i en klädaffär där jag får tillräckligt med pengar för att försörja mig med men jag har inte mycket över till annat.
Jag lever alltså ensam utan någon familj, vänner, pojkvän eller pengar. Och så kommer det förbli.