Vem är Enoch Fümsich?

Jag är Enoch Fümsich och arbetar vid hamnen är i Regensburg. 1862 föddes jag här och det finns inget som får mig att flytta här ifrån. Jag fick åka iväg ett tag för att slåss mot engelsmännen under kriget och visa min heder och kämpekraft men där blev jag träffad av en kula i knät så jag blev ihoplappad och hemskickad, så nu sitter jag har i Regensburg, hallt men nöjd.  De pengar jag drar ihop från att lasta timmer och olja från båtarna är tillräckligt för att behålla mina fäders gamla hus och ha mat på bordet men eftersom att allt fler båtar anländer genom Donau nu när kriget är till ända så kommer jag nog kunna unna mig lite bättre i framtiden.

Idag så gick jag runt på marknaden ett tag efter jobbet för att köpa en ny säck potatis som min fru kunde tilllaga till middagen och samtidigt så letade jag efter något fint jag kunde köpa åt henne. Det är ju ändå trettio år sen som vi gifte oss. Det känns så otroligt länge sen men jag minns att jag var arton vid den tiden och jag gifte mig samma dag som jag fick jobbet vid hamnen här. Eftersom Evas far var chef över stället på den tiden så gav han mig nog yrket som giftermåls present till sin styvson. Men han är också död nu precis som resten av vårt släkte.

Efter att jag handlat potatis och senare köpt några blommor hos floristen så gick jag och hälsade på mina fäders gamla grav och passade på att städa runt den också. De dog strax innan kriget bröt ut, av någon ihållande feber som var för svår att bota och även om de klarat sig längre så tror jag inte att de överlevt på den lilla mängd mat och medicin som skeppades in under kriget. Men deras bortgång sänkte mig inte. Somliga saker händer utan att man kan rycka in och hindra det och det får man bara hacka i sig och gå vidare med. Kanske var det därför jag fick sådan glöd på slagfältet som gjorde att jag kunde ligga där i skyttegravarna och nu fortfarande kunna sova gott om nätterna.

Nu när natten närmar sig så påminns jag åter igen hur enformigt och simpelt kriget har gjort vårat liv. Jag arbetar om dagarna för att kunna bo och äta men inte till mycket mer. Men varför ska man önska sig något mer från denna trista vardag? Ingen har det bättre så vad har jag för rätt att klaga?

Om det är något jag önskar så, när staden återhämtar sig och rör på sig mer så kanske jag kan köpa ett fint spö med goda drag som jag kan gå ner till floden och fiska vid om kvällarna. Då skulle jag inte ha något mer att be om.