Vem är Liese Riefenstalh?

Liese Riefenstalh, en helt vanlig kvinna i sina bästa år. Eller är det bästa år? För mig har de vart de värsta otänkbara någonsin. Jag har behövt fly mitt eget land och förlorat en förälder på vägen. Mor min fick inte asyl och skickades tillbaka hit till Regensburg, till kriget där hon svalt ihjäl. Helt ensam, hennes make försvann när jag var spädbarn och min broder var ute i krig. Han har jag inte hört ifrån, men jag vet att han är vid liv, jag känner det. Tur som var kunde mor och jag brevväxla, dock var det sällan breven nådde sin destination, men vi fick åtminstone växla några fina ord innan hennes död. Jag saknar henne så, finaste mor. 

Nu är även jag tillbaka här i Regensburg, jag sitter på en klippa nära intill det som en gång var en park, det var mors favoritplats. Där kunde hon sitta hela dagen lång och bevittna de varelser hon älskade allra mest. Jag och min bror hade aldrig något emot det, vi älskade att leka i parken, även fast det skilde fyra år mellan oss. Han var den äldre och den beskyddande. Så här sitter jag nu och skriver till dig. Jag har ett ljus bredvid mig och har dragit en reva på vänster sida i min klänning. Jag vill sörja mor min på rätt sätt, åtminstone vill jag visa att jag sörjer. Kroppen är som bortblåst så det är inte mycket mer jag kan göra.

1919, året som alla borde fira, skåla och hurra för att kriget är över. Man kan åter förenas med sina närmsta, om man har några kvar. Men det har inte jag. Bara min bror, som jag inte vet vart han befinner sig. Jag måste hitta honom, jag behöver honom. 1919, jag firar inte. Istället blir jag påmind om allt som hänt. Tankarna cirklar inte längre kring när kriget ska ta slut, om bror min dog idag eller om jag själv ska dö nu i denna kommande stund. Istället får krigets slut mig att tänka på vad jag har förlorat. En mor, en framtid, kontakten med bror min och alla drömmar. Allt jag drömde om för sju år sedan. Drömmar om ett bra liv. Med fria vingar som kunde ta mig varsomhelst. 

Men nu handlar det bara om att överleva. Jag måste hitta min bror, och vi ska hålla ihop och ta oss igenom det här tillsammans. Jag klarar mig inte själv. Vårat hus som vi levt i hela livet är förstört, precis som resten av husen i området. Vi behöver bygga något nytt, bara så att vi klarar oss. Bror min behöver ett jobb så vi kan få mat. Som sagt, det handlar nu bara om att överleva.