Vem är Marc Landshoff?

Hej,
Det var snart ett halvår sedan kriget slutade och nu börjar man vänja sig vid den tillfälliga freden. Mitt namn är Marc Landshoff och jag togs ur skolan två år efter att kriget bröt ut. Jag började alltså utbildas till militär vid fjorton års ålder, men de hann aldrig skicka ut mig i kriget efter de andra eftersom att jag inte skulle vara till tillräckligt stor nytta med de kunskaper jag besatt. Men nu när jag är sexton snart sjutton fyllda så skulle de inte tveka på att skicka ut mig om krig skulle uppstå. Min farsa arbetar liksom jag inom militären och två månader innan krigets slut blev han utskickad som yttre front, lyckligtvis klarade han sig undan förödande skador och vad beträffar han psykiska hälsa så skulle jag säga att han mår bra. Inte som en av våra grannar, som dessvärre har svårt att anpassa sig tillbaka till vardagen, jag tror nästan att hustrun hans har slutat hoppas på att han någonsin ska bli som vanligt.

Jag bor i Regensburg med min mamma, pappa och två yngre bröder. Vad beträffar vår ekonomi skulle jag säga att vi klarar oss, vi har inget överflöd men svälta får vi inte. Morsan jobbar på ett bageri där även min elvaårige brorsa får hjälpa till ibland. När jag och farsan inte behövs ut i krig så jobbar vi på ett oljeraffinaderi och eftersom att jag inte går i skolan så tar jag även hand om min yngste brorsa när det behövs.

Det var som fjortonåring som milisen tog mig från skolan till deras läger och sa att jag skulle värna om mitt land och slåss vid mina bröders sidor. Jag skulle bli militär, precis som farsan. Jag har länge funderat på om det skulle blivit så för mig om jag hade varit i mina bröders ålder. Om freden håller i sig så kommer de kanske inte att behöva arbeta i milisen och de kan skaffa sig en bra utbildning. Det var egentligen allt jag ville, slutföra min utbildning, jag tyckte inte om att slåss eller skjuta. Jag kunde känna lidandet som mina offer kände, såg vad de tänkte, såg mig själv som ett monster i deras ögon. Men om det skulle bli ett krig igen så skulle jag bli tvungen att slåss för mitt land, och jag skulle göra det utan protester. För annars så skulle jag kunna försätta min familj med problem, de kanske skulle tvinga någon av mina yngre bröder att gå ut i värnet och då skulle jag ta deras framtid. Det hade inte varit med vilja jag hade anslutit mig till milisen, trots en del fördelar som t.ex. gratis sprit och cigaretter, utan jag hade motvilligt följt med dem. Kampen som utkämpats i mitt huvud den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det hade varit mitt samvete mot min skyldighet till familjen. Skyldigheten hade vunnit.

Tyskland har nu nästan fallit sönder och samman så jag kan inte säga att jag sätter föga hopp i framtiden, ty det kan vara farligt att börja hoppas på det omöjliga. Men jag hoppas ändå på ett fredligt Europa och att Tyskland ska kunna läka alla sår efter kriget.

Marc den 1 Mars 1919