Kära dagbok,
Det känns som att det var en väldigt lång tid sedan jag senast delade mina tankar till dej, närmar tre år, när jag slutade skolan. Det har hänt enormt många saker under denna tid, mest tack vare det förskräckliga kriget. Så fort kriget började så skickades far och mina två storebröder in i kriget, jag och mor vart lämnade helt ensamma. Mor höll på att bryta ihop, hon visste inte hur vi skulle överleva utan deras inkomster, eftersom hon inte jobbade. Genom min fars kontakter inom våran lilla stad Regensburg så fick jag ett jobb som brevbärare, det var en dålig lön men tillräckligt för att jag och mor skulle få mat och hela kläder för dagen. De flesta hade det svårt i staden, eftersom nästan alla män vart skickade ut i krig, familjer hjälpte familjer för att överleva.
Den stora chocken kom när vi fick brevet av armen, jag skulle också bli tvingad ut i kriget. Jag behövde i alla fall inte ligga i skyttegravarna som mina bröder gjorde.
Jag åkte hem från kriget i December 1918 tillsammans med min far, mina bröder kom aldrig hem. Staden blev aldrig vad den var innan kriget, den sorgen som låg över medborgarna i Regensburg var enorm, alla hade förlorat nära och kära.
Jag, mor och far bor nu kvar i våran lilla lägenhet som vi bodde i innan kriget, staden har haft lyckan att undkomma bombningar nästan helt. Vi har en skaplig ekonomi nu när både jag och far arbetar, men sorgen som tynger våra axlar är enorm.
Det mesta är sej likt, förutom att mina bröder inte är med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar