Joseph Frank. Du känner förmodligen inte igen det namnet och det förstår jag fullständigt att du inte gör. Jag är nämligen Joseph Frank, och jag är ingen minnesvärd person. En enkel man, en i mängden, en fisk i stimmet. Men oj, du skulle bara veta det som jag gått igenom. För det som inte syns på utsidan finns på insidan, och det jag har sett och tvingats göra känns ofta överväldigande och ofattbart.
En dag rusade mina minnen och tankar omkring i mitt huvud och jag kunde inte få styr på dem, men då kom jag på den brillianta ideen att skriva ner dem på papper. En dagbok var vad jag behövde! Margit suckade förstås och sa att det var slöseri med pengar, men till sist gav hon med sig. Jag promenerade längs med gatan till handelstorget och för mina sista slantar köpte jag dig, kära Dagbok. Du är vacker, med rödklädda pärmar och elfenbensvita blad. Kanske lite för fin för mig, men en fattig man måste också få unna sig något, eller hur?
Igår kom min bror över på te. Som vanligt skulle han dunka mig i ryggen tills jag hostande påminde honom om lunginflammationen som faktiskt satt sina spår, dricka fem koppar kaffe och smeka Margits runda mage och bestämt hävda att han kunde känna sparkar. Nonsens, det är bara Margit som känner honom. Jag hoppas att det blir en pojke. Jag minns hur jag och min far brukade kasta boll och hur vi kunde sitta i timtals och tillverka sulor i hans skomakeri. Det var härliga tider. Det känns faktiskt som om varje gång jag tillverkar ett par skor så kan jag höra hans bullriga skratt i mina öron. Åh, det var tider det. Barndomen är alltid den lyckligaste tiden i ens liv.
Men jag påstår absolut inte att jag inte är lycklig nu. Tvärtom, jag är tacksam över att Gud lurat döden och låtit mig leva - inte en gång, utan två. Livet är inte alltid lätt och det är ont om pengar, men jag ska inte klaga. Jag har ett eget företag. En liten lägenhet(gammalmodig, men charmig). En vacker fru som älskar mig. Och förhoppningsvis snart en liten son, som jag ska lära att göra skor och kasta boll och meta och palla äpplen. Nä, jag kan inte påstå att jag inte är lycklig. Joseph Frank är tacksam över det han har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar