Hej kära dagbok. Det är första gången jag skriver dagbok. Eller egentligen är det nog första gången jag skriver sen jag gick ut skolan för fem år sedan. Kommer dock inte bli så mycket skrivning för min del. Då jag har fult upp med att sköta om päronen och Lisa, som brorsan lämnade till mig när kriget utbröt. Var han är nu vet ingen. Men jag har inte någon kraft kvar för att sörja. Laga och tillverka skor hela dagen för att komma hem till värsta ålderdomshemmet, med en skrikande unge som aldrig värkar lära sig hyfs. Om bara det där jävla kriget inte hade brutit ut så hade jag nu kunnat bo ensam eller med en tjej, och kanske ha ett bättre betalt jobb. Men jag kan inte något annat än att tacka mina föräldrar, som låter mig bo hos dom. Och de tar hand om Lisa då jag inte kan.
Precis innan kriget utbröt så hade jag gått klart mitt nionde år i en liten skola som låg och ligger mitt i Regensburg. Jag brukar gå förbi den när jag går hem från jobbet. Det väcker minnen från när jag fortfarande hade hopp om att en dag kunna bli så rik att jag skulle kunna bjuda min familj på en resa till klagomuren. Pappa har pratat så gått om den. Nu är mina hopp bortbombade. Även fast inte Regensburg inte blev så jätte utsatt har jag förändrats av kriget och det är inte positivt. Många av mina vänner har aldrig kommit tillbaks sen de blev bortförda av soldater. hur jag klarade mig var på grund av att min bror gömde mig i källaren och fick själv åka iväg. Jag önskar att jag får se honom en gång till så jag åtminstone får säga hej då.
Nu är det dags för mig att laga mat åt familjen, så det blir inget mer skrivande.
Hej då!
Max Zimmerman 03/06-1919
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar