Vem är Albert Heydrich?

Jag heter Albert Heydrich och jag väljer att skriva i dig för att jag behöver skrika. Jag tänker alldeles för mycket mer än vad jag säger och snart kommer jag att sprängas. Jag hade velat skriva mina tankar direkt, alldeles fritt och rakt ner, bara ösa ner dom på papperet. Men någonstans hoppas jag att någon ska hitta dig och läsa vad jag har skrivit. Jag behöver att läsaren ska förstå vad jag menar och därför måste allt finnas med. 
Jag bor hemma, där jag alltid har bott, med min mamma, pappa och lilla bror. Efter en tid som soldat i kriget har min andra bror flyttat hem igen. Det var bara några veckor sedan Johan klev in över tröskeln och jag märkte genast att folk behandlade honom som en annan person. Det går inte att gå bredvid honom på gatan utan att folk behandlar honom som en hjälte. Hybris har stigit högt över öronen på honom och jag undrar om jag någonsin kommer slippa höra på allt folket säger till honom. Många berättar för honom hur modig han var som var med i kriget. Vilken hjälte han är. Men han var inte den riktiga hjälten. Han var bara lycklig som hittade en flyktväg när det blev jobbigare igen. Han var feg och rädd för att stanna kvar hemma. 
Min mamma brukar bete sig normalt på dagarna, hon är ute och träffar sina väninnor över lunch och planerar trevliga familjeträffar. Men hon kommer hem sent så ofta som varje kväll och då kan hon nästan inte stå och behöver väggarna som stöd när hon ska ta sig till sovrummet. Då hörs det ofta skrik. Och slag. Ibland åker vasen ner i golvet innan slagen inträffar, men det står alltid en ny på samma ställe dagen efter. Det har alltid stått en vas där. 
Jag kommer ihåg första gången det skedde en förändring i färg. Jag frågade pappa varför de hade bytt ut den fina blommiga urnan och han svarade att han tyckte att det var dags för en förändring. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt, hela vägen till bollplanen funderade jag över varför han börjat bry sig om inredning. Han har alltid trott att det inte finns någon som vet. Pappa tycker inte om att hon är ute på kvällarna och kommer hem vinglandes. Det är inte bra för vår image. Han bryr sig för mycket om vad andra tycker. Så mycket att han har en hel bokhylla full med hundratals namngivna bokryggar runt tomma papperssidor.
 Men vad ska jag säga? Jag sitter själv och skriver i en av min pappas tomma böcker för att jag inte har mod nog att skrika ut min ilska högt. Jag vill skrika det i deras ansikten men är rädd för reaktionen, är rädd för vad de ska tycka. Jag vill inte att de ska tolka det fel.  Jag ser framför mig hur folk skriker tillbaka att jag ska vara stolt över min bror. Men jag är inte avundsjuk på att folk tror att han är en hjälte. Jag är avundsjuk på att han fick chansen att gå. Och jag fick stanna hemma och ta hand om allt. 
Albert