Vem är Christa Bunke?

Vem jag är? Jag är en dåligt betald sömmerska som sliter för att försörja mig och min gamla far. Han är en gammal skomakare men nu för tiden är han trött och sjuk och drar inte in många slantar. Under en kort tidsperiod har mitt liv utsatts för många prövningar och min vardag har vänts helt överända.

Innan kriget var jag lyckligt gift med Gustaf Bunke. Han var banktjänsteman och jag var hemmafru. Vi bodde i ett stort hus och hade mer pengar än vi behövde. Innan kriget hade vi planerat att skaffa barn men det förändrades när min man blev inkallad till militärtjänst. I början av kriget var allt som vanligt förutom att Gustaf inte var med mig, men ett år innan krigets slut blev han dödad i en skyttegrav. När beskedet kom fattade jag inte att de var sant, jag skulle aldrig mer få se min älskade man eller aldrig någonsin kunna bilda familj med honom. Efter hans död har mitt liv tappat gnistan och det känns värdelöst att leva. Jag blev tvungen att jobba inom vapenindustrin och fick sälja vårt hus. Nu bor jag i ett litet torp, och det är även där jag utför mitt arbete.

Jag är trött på livet, trött på att se vad kriget har gjort med mitt vackra land och hur det har drabbat vårt folk. 

Jag är olycklig. Jag är 33 år och redan änka. Jag har alltid bott i Regensburg och har aldrig fått upptäcka omvärlden. Och jag kommer nog aldrig få göra det heller. När jag betraktar mig själv i spegeln ser jag bara min bedrövliga kropp som ser ut som skinn och ben.  Revbenen sticker ut och jag ser sjuk ut. Innan hade jag hull på kroppen, då syntes det att jag levde. Mitt långa bruna hår som för bara några år sedan var tjockt och lent är nu torrt och livlöst. Jag har fått skarpa rynkor i ansiktet och ser minst tio år äldre ut.

Jag har sett många föräldralösa barn svälta ihjäl på gatorna och många av mina gamla bekanta tyna bort till ingenting. Min kära far, den enda jag har kvar övertygade mig om att köpa dig. Jag tyckte först att de var onödigt och för dyrt men nu när jag har dig så ångrar jag mig inte. Det är skönt att kunna skriva av sig om mitt och Tysklands eländiga öde. Tyskland är inte det samma längre. Vi har blivit orättvist behandlade efter kriget, påtvingade att ta skulden för det som hänt men det är fel! Vi tyskar är ett fint folk. Vi är hederliga och gör rätt för oss. Skulle vi ha startat kriget? Knappast.

Nu måste jag lämna dig för att gå till torget och köpa hem vitkål och ägg, vi ses snart igen.