Vem är Marta Bauerhoff?

Kära dagbok. Jag köpte dig på vägen från synagogan efter ett långt bön pass. Vädret var ovanligt fint när jag steg ut ur synagogan så jag bestämde mig att gå på en promenad. På vägen såg jag en skylt som pekade till marknaden som äntligen var uppe igen, så jag gick dit nyfiken på vad jag kunde hitta.

"Marta, Marta!" hörde jag när jag närmade mig marknaden. Hur kunde någon i den här byn känna igen mig när jag inte visat mig offentligt på flera år? Jag var ju Marta Baeurhoff som förlorat min man och blivit alldeles galen vid 28 år? 

Jag tycker inte om någon i den här staden, förutom min kära familj såklart. Även fast jag växt upp här, så drömmer jag varenda sekund om att ta mig här ifrån. Men pengarna är för få, och jobbmöjligheterna likaså. 

Jag kunde inte se vem som ropade mitt namn och det spelade ingen roll heller, alla i staden var likadana. De kände ingen sympati för andra människor.

Jag tog en omväg ifrån rösten som skrek mitt namn och gick till den gömda delen av marknaden. Det var då jag såg den finaste dagboken jag sett i hela mitt liv, så jag köpte dig och rusade igenom Regensburgs fulla gator, genom parken och förbi bagerier. 

Medan jag sprang förbi gatorna med min långa svarta kappa och solhatt som täckte mitt ansikte så såg jag den bästa tiden i mitt liv runt om mig. Jag kunde se mig och min man Reinhald gå hand i hand på gatan på väg mot ingenstans, då vi aldrig hade någon tid att passa, och då vi kunde njuta av dagen och stänga av våra klockor. Men idag kändes gatan alldeles dyster och tom även fast solen lyste stark och bländade mina ögon och människor strömmade förbi. Vem bryr sig om mig? Hur kan folk gå runt skratta och njuta av livet när Tyskland förlorat Reinhald och andra män i kriget? 

Dagen som började så bra slutade med att jag längtade hem och att få komma bort ­­från den dystra verkligheten där folket skrattade åt sina simpla liv även fast gud tagit deras änglar, och skriva klart mitt oändligt långa brev till Reinhald.

Nu har jag äntligen skrivit klart brevet som ska lämnas på Reinhalds gravplats. Men jag lägger brevet där inatt, då jag är den enda levande själen på kyrkogården.