Vem är Ulrich Köhler?

Hej Marie... Jag vet inte hur man brukar skriva eller hur jag borde skriva. Den här boken fick jag av dig på vår 4:e årsdag. Jag vet inte hur jag ska kunna sluta tänka på dig hela tiden eller hur du ska kunna höra mig där uppe, men den här boken får mig åtminstone att tro att jag pratar med dig. Nu har jag inte träffat dig på 3 dagar och jag har redan tänkt ta livet av mig ett par gånger, att komma tillbaka till ett tomt hus var inte vad jag förväntade mig när jag fick beskedet att få åka hem igen. 

Du undrar säkert hur kriget var? Förfärligt! Varje dag som gick vart bara värre och värre, jag vet inte hur många gånger jag har fått tacka gud för att jag fortfarande lever. Det sista jag förväntade mig var att du var den som skulle lämna världen först. Det visar bara hur stor orättvisan här i världen är.  

Jag var ute och gick idag på gatan för att se om jag skulle träffa någon jag känner igen, du vet säkert redan hur det är här i stan men jag fick se för första gången hur illa det verkligen är. Dom flesta jag pratade med hade förlorat någon dom älskat. Jag träffade även polischef Arnold, han sa att jag kommer att få mitt jobb tillbaka redan imorgon. 
 Förlåt Marie, jag menar det verkligen. Jag borde aldrig lämnat dig, jag borde ha stannat kvar med dig. Vi borde rymt från Tyskland  Varför lever vi såhär? Varför kan inte folk sluta bråka? Vem mår bra utav det? 
 Sist jag såg dig hade du på dig en lång röd klänning, klänningen jag köpte åt dig efter min första lönehöjning. Jag har nu lagt den inne i sovrummet på din byrå, och där ska jag ha den tills jag väljer samma väg som dig, det är bara en tidsfråga innan denna värld knäcker mig med. En sak jag vet är att först måste jag hitta din mördare. 
Hej då Marie, jag älskar dig mer än något annat i hela universum. Jag har fortfarande 199 sidor kvar i denna bok och alla är till dig!