Ja, kära dagbok, det är en bra fråga. Det skulle väl gå an att beskriva mig som 36 åriga Betty Bauer, änka till två barn, bosatt i ett litet rum i utkanten av Regensburg, Tyskland, och tvätterska samt ibland sömmerska åt de i staden som har det bättre ställt. Dock skulle jag ändå tycka att detta inte är jag. Jag är en alldeles för sorgesam kvinna för att vara knappt mer än en ålder och ett yrke. Men ens person verkar inte spela någon roll i det här förfallna samhället då det inte tycks påverka vad ens öde är.
Min man Jurgen Bauer och min äldsta son John avled båda i det nu förlorade kriget. Min man stred som fotsoldat i mot Österrike-Ungern under början av kriget medans John klarade sig fram till det yttersta slutet. Först för några veckor sedan fick jag beskedet om hans död. Jag kan inte förstå varför gud har valt att straffa mig eller dem på detta sätt. Jag vet att ingen utav dem någonsin har gjort något ont eller orätt.
Kvar här är bara jag och mina yngre barn, Fritz 14 år och Elisa 9. Vi försöker leva så gott som det går men det är inte på långa vägar lätt. Eftersom min man tidigare stod för det mesta av uppehållet har vi det snålt med pengarna. Nu hjälper mina barn mig med tvättningen och Fritz springer ärenden åt folk. Elisa får gå i skolan nätt och jämnt men Fritz dagar som skolelev är över sedan han mitt i kriget blev tvungen att jobba i flygvapenfabriken.
Jag önskar att jag kunde skapa ett bättre liv för mina två ögonstenar men det går inte alltför bra. Inte många vill anlita en sådan misslyckad varelse som mig och de som ändå förbarmar sig över mig ger mig endast måttligt betalt.
Nu så, kära dagbok hoppas jag att du har fått lite mer klarspråk i vem jag är, jag Betty Bauer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar