Jag fyllde år för flera veckor sen. Det jag fick i födelsedagspresent var du. Jag fick en alldeles ny dagbok av mamma och pappa för att skriva ner det som händer i mitt liv, för det händer ju faktiskt en hel del.
Men jag har inte skrivit någonting än. Alla sidor i dig, förutom den jag nu påbörjat förstås, är lika vita och blanka som de alltid har varit. Jag brukar tänka att jag är för gammal för att skriva i en dagbok. Är man inte för gammal för det när man faktiskt bara har ett par år kvar i skolan? Börjar man inte skriva dagbok när man just lärt sig att skriva?
Eller så har jag bara skyllt på det för att jag inte vet hur man skriver dagbok. Börjar jag direkt att skriva om vad som hände mig igår, ska jag krafsa ner alla mina hemligheter, eller ska jag på något sätt presentera mig själv?
Åh, det känns så dumt att presentera mig själv i en bok som bara jag kommer läsa, men det är i alla fall det jag nu kommer göra.
Eller så har jag bara skyllt på det för att jag inte vet hur man skriver dagbok. Börjar jag direkt att skriva om vad som hände mig igår, ska jag krafsa ner alla mina hemligheter, eller ska jag på något sätt presentera mig själv?
Åh, det känns så dumt att presentera mig själv i en bok som bara jag kommer läsa, men det är i alla fall det jag nu kommer göra.
Jag heter Ursula Menkel och jag kan inte tänka på mig själv på något annat sätt än att jag faktiskt är en väldigt normal flicka. Kanske varken syns eller hörs jag så mycket, men jag tänker. Jag tänker väldigt mycket, så det får bli du som får höra dessa tankar, alla de hemliga tankar som jag inte vill dela med mig av till någon annan.
Jag sitter nu i min säng i min familjs lilla lägenhet. Vi bor centralt i Regensburg, en mycket liten stad i södra Tyskland. Oftast är det bra att bo här. Nu när det har varit krig till exempel, det ligger långt ifrån fronten. Men det har vart jobbigt att veta att min bror är så långt bort, och aldrig känna till hur han mår. Och jag tror inte att min familj skulle klara av att mista en son och bror till. Jag har sett det i min mors ögon. Innan kriget var hennes ögon alltid fyllda med ljus och det fanns knappt någon som var ständigt lika glad som hon var. Men mycket har förändrats. Nu pratar hon inte lika mycket och det känns inte som att leendena är lika äkta, även om kriget är slut och min storebror har kommit hem.
Jag sitter nu i min säng i min familjs lilla lägenhet. Vi bor centralt i Regensburg, en mycket liten stad i södra Tyskland. Oftast är det bra att bo här. Nu när det har varit krig till exempel, det ligger långt ifrån fronten. Men det har vart jobbigt att veta att min bror är så långt bort, och aldrig känna till hur han mår. Och jag tror inte att min familj skulle klara av att mista en son och bror till. Jag har sett det i min mors ögon. Innan kriget var hennes ögon alltid fyllda med ljus och det fanns knappt någon som var ständigt lika glad som hon var. Men mycket har förändrats. Nu pratar hon inte lika mycket och det känns inte som att leendena är lika äkta, även om kriget är slut och min storebror har kommit hem.
Jag heter Ursula Menkel och jag tycker faktiskt att jag är en väldigt normal flicka. Men visst händer det mycket runt omkring mig, och det kommer nu du att få ta del av. Min allra första dagbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar