Det har gått en lång tid sedan jag senast skrev i dig. Jag har varit väldigt upptagen på senaste tiden. Jag får aldrig någon tid för mig själv nu när hoppet om att pappa ska återvända är förlorat. Alla förlitar sig på mig nu, jag måste försörja min mor och syster med kläder, mat och vatten, jag måste trösta alla pappas nära vänner och jag måste överleva själv också. Den lilla summan pengar pappa lämnade efter sig tog slut för tre veckor sedan och de lilla jag tjänar som bartender kommer vi inte långt på, vi har mat och vatten de flesta dagar men vissa dagar så behöver även lilla Sabine dricka alkohol istället för vatten.
Det är svårt att få ihop mer pengar eftersom jag fortfarande måste plugga i skolan för att en dag kunna bli advokat som min far.
Här om dagen träffade jag en gammal barndomskompis till mig som nu var en framgångsrik snickare. Tydligen hade han nu en vacker fru, två barn och bodde i ett hus bredvid borgmästaren. Han blev mycket sorgsen när han fick reda på min fars försvinnande och erbjöd sig att rusta upp vårt skjul lite. Det var ett hål i taket och dörrhandtaget på ytterdörren var sönder.
Ända sedan jag var liten hade jag bott i det där skjulet och pappa hade alltid funnits där och fixat allt som gick sönder. Jag har än inte gett upp hoppet om att han fortfarande kan vara vid liv. Min far har lärt mig allt jag kan, om man ska kalla någon överlevare så är det han. Det finns ingen tvekan om att alla som känt honom älskade honom, han tänkte alltid på allt annat än sig själv.
Jag spenderar de flesta av mina kvällar framför en brasa med min familj och ibland ett par trevliga grannar som har lite tid över och spelar olika melodier på min fiol. Jag spelade även på min fars begravning trots att jag inte tror att han är död, jag gjorde det mest för de som har tappat hoppet. Imorgon ska vi hålla en stor minneslund för alla som dött i kriget där jag också ska spela, hoppas att det inte är så många som kommer.
1919-04-12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar