Kära dagbok idag spatserade jag hemåt efter en lång dag i hamnen. Jag var trött efter att hela dagen ha stått och kollat på båtar och sett till så alla transporter stämmer och så att ingen försöker smuggla något. Nu efter krigets slut har skeppen börjat komma in i hamnen igen.
Jag är 25 år och blev inkallad till krigstjänst när jag var 23. Jag var ombord på ett krigsskepp men vi deltog aldrig i strid utan spanade efter fiendeskepp. Jag var inte direkt med och krigade men jag var ändå glad över att hjälpa mitt land.
Jag bodde i en lägenhet som jag ärvt av mina föräldrar som båda var döda. Min mor hade dött i cancer under krigstiden och min far dog i kriget. Jag tjänade helt okej på mitt jobb och var inte direkt fattig men jag var långt ifrån rik. Nästan alla mina vänner dog i kriget och allt som finns att göra på fritiden är att gå till baren och dricka för att glömma saknaden efter alla vänner och släktingar som dött eller saknas efter kriget. Jag hade en flickvän men hon lämnade mig och åkte till Berlin efter som det knappt fanns någon mat i Redensburg. Hon lämnade mig under kriget, så när jag äntligen kom hem fanns det inget att komma hem till. Nästan alla mina vänner var döda och det var mina föräldrar också.
Jag har en yngre bror som bor någon annanstans i Tyskland med några kusiner jag själv aldrig träffat. Jag har inte haft någon kontakt med honom sen den första dan kriget började. Jag kommer ihåg att min mors första reaktion på kriget var att skicka iväg honom eftersom hon visste att både jag och pappa skulle bli inkallade.
Nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar