Jag har inte skrivit dagbok på år och dar. När jag redan som 15 lämnade den lilla stugan i utkanten av Regensburg där jag hade bott med min familj hela livet för en man som var nästan dubbelt så gammal som mig själv var det dags att bli vuxen, då kunde man inte skriva dagbok. En regnig dag i juli gick in in i kyrkan och kom ut med en ring av silver på mitt finger. Jag hade aldrig sett något sådant vackert förr. Men det skulle bli min vardag, men nu för tiden skulle jag inte säga att ringen är så mycket i jämförelse med allt annat jag sett.
Året är 1919 just nu och för lite mer än en månad sedan kom ett brev postat till "Helena Lutze",alltså mig. Brevet förklarade att jag nu mer var änka och att jag skulle få ärva min mans ägodelar som även har varit mina under de 10 senaste åren då vi varit gifta. Åren som gift hade varit mycket ensamma då min man sällan var hemma, så egentligen är jag erfaren. Även fast min man var här fysiskt så fanns han inte här med mig psykiskt. Han sa alltid att när man jobbade som advokat var det långa sena kvällar av jobbande som gällde. Men ryktet på stan sa att han inte jobbade utan tillbringade tiden tillsammans med hans sekreterare Judit. Jag valde att ignorera ryktena då jag visste att jag inte skulle kunna leva utan min man, eller hans pengar, det låter hemskt men jag skulle blivit fattig. När han 1916 försvann iväg för att försvara vårat land blev jag ensam hemma och jag började mer och mer umgås med sotaren i staden, han var fattig men så länge vi träffades i smyg och jag fortfarande var gift så gick det bra. Då visste jag att vi inte skulle behöva gifta oss, men nu är min man död och när jag blev frågad om att gifta mig med sotaren tackade jag nej och det hela var över. Det var nog bäst så.
Nu gäller det att stå på egna ben. Det har alltid varit något som jag är bra på, men när man är kvinna är det ju svårare. Jag kan inte det som män kan, det är i alla fall det min man alltid sa till mig när jag frågade om jag kunde få börja jobba. Men min far sa alltid att det var struntprat. Jag hade kunnat bett honom om råd men han har flyttat, flyttat till himlen liksom min mor och lillebror också har efter att mitt barndomshem brunnit ner medans de sov i huset . Mina systrar blev bortgifta och bor nu på andra ställen i Tyskland, så om de lever efter kriget är en bra fråga.
Imorgon ska jag gå till stadens klädbutik och be om jobb då jag alltid varit väldigt skicklig när det gäller att sy. Jag måste ut och försöka bli social igen och jag vill inte gå hemma leva på arvet jag fått efter min man, nu mer lever jag på mina egna villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar