Vem är Benito Totti?

Caro diario! Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Du är den enda vän jag har kvar ifrån mellanskolan. För syster spelar det ingen roll. Flickor blev inte lika accepterade i skolan. Mina föräldrar kunde ej försörja mig, eller betala min skola efter att kriget bröt ut. Hur kan det bli så? Hur kan en arme av flera miljoner centurior visa sig att vara så klen. När väl stunden under kriget kändes så svävande, emigrerade jag till denna stad "Regensburg." Namnet provocerar alltid mig på grund av det svåra uttalet, det är så stor skillnad mellan våra språk. Förmögen skulle jag knappast kunna kalla mig nuförtiden. Jag saknar utbildning i ett av de tre romerska stadierna som skulle kunna lära mig retorikens heliga konst. Världen kanske hade sett annorlunda ut nu. Latin är något vid denna ålder som jag borde kunna, och jag skäms. Skäms över att inte kunna läsa den ordinarie bibeln. Barnen här är så nonchalanta, och just därför skriver jag i dig. De där Lutheranerna kommer aldrig att anknytas närmare mig, eftersom att jag nästan varken kan språket eller skiljaktigheten mot tron. Moster Abrielle är min nuvarande målsman. Hon jobbar som städare bland de tyska soldaterna som patrullerar utmed alla dammiga ruiner. Själv, så bor man inte på ett mycket bättre ställe. Varje gång jag tar ett steg emot sovrummets tröskel knakar trägolvet, där det ibland kan spricka ned till köket. Man går aldrig heller och skiter inomhus, för det påverkar brunnsvattnet, säger moster. Det kanske låter som om att jag klagar lite väl mycket, men detta har inte blivit en fast rutin. Jag saknar Rom.