Vem är Elias Kanetti?

Hej dagbok, 

Du är ny, sidorna är sådär hårda och man måste hålla upp dig för att du inte ska slå igen när jag skriver. Jag fick dig av pappa, för tio år sen, när jag var endast 12 vårar gammal. Men jag har inte förns nu öppnat dig. 

Tänk vad mycket kan ändras på så kort tid, innan kriget hade vi en stadig ekonomi och vi var en fin liten familj, familjen Kanetti, Italienskt påbrå. Bestående av mor, far, jag och min lillasyster. Vi var bosatta i en mer än bra lägenhet vid kanten av floden. Jag gick fortfarande i skolan och min far var stolt över att ha en son som mig, jag hade drömmar om framtiden. Varje vecka spelade jag boll med mina kusiner nere vid bollplan, men oftast förlorade vi. En regnig dag i slutet av juli kom beskedet om kriget, och jag som man var tvungen att göra min plikt och jag tog värvning och delta i armén. Jag minns fortfarande pappas ord, "Elias, gör din far stolt nu"

Jag kom hem från kriget fysiskt oskadd, men psysiskt omtumlad. Jag jobbade som sjukvårdare. Jag lyckades överleva, men ända sedan den dagen jag kom hem har förföljts av mardrömmar. Jag kan inte få bort de bilder ur huvudet. Jag hör fortfarande skriken, skotten och ser lidandet farmför mig. De där bilderna ser jag varje gång jag stänger mina ögon. Min far jobbade vid fronten, i skyttegravarna, men hade inte samma tur som mig. Han överlevde inte. Mor tror fortfarande att någon dag kommer han återvända, trots att jag är säker på att han är död. 

Idag bor vi inte i den fina lägenheten längre, och ekonomin är inte alls så stadig som den var förr. Vi bor i en alldeles för liten lägenhet borta vid raffinderiet. Jag sitter på golvet i köket. Jag fryser så att jag huttrar, min mage kurrar med jämna mellanrum och jag börjar få sår i hårbotten av lössen som sakta men säkert tuggar sönder mitt huvud. Min lillasyster sitter och ritar på väggen. Mor sover, jag kan höra hennes svaga snarkningar från rummet bredvid. I början störde jag mig på det, men nu har jag vant mig. Sedan beskedet om fars död så har hon inte gjort mycket annat. Det är mest jag som försöker få den här familjen att fungera, men det är svårt att få fram mat och min inkomst hos skomakaren räcker knappt till ett bröd, gasspisen här hemma har nyligen slutat fungera så eget bröd kan jag heller inte baka. 

Mina fingrar är så kalla att jag inte kan fortsätta skriva nu, jag ska lägga mig och försöka få några timmars sömn innan jag ska upp igen och gå till mitt arbete hos skomakaren. 

Sov gott.