Vem är Rolf Steiner?

190317

Jag sitter i lobbyn på Hotel Roter Hahn här i Regensburg med en "Strandkaffetasse".

Det var ett uttryck som jag fick lära mig innan kriget när jag var med min far vid Starnberger See.

Han menade att kopparna var ovanligt små på strandkafeer så att de inte skulle blåsa omkull så lätt! 

Här på hotellet är inte kopparna små men innehållet i dem skulle ha passat i en betydligt mindre kopp! Kort sagt; det är till och med ont om kaffe, om detta nu ens är kaffe!

Det är just här som jag väljer att börja anteckna vad jag varit med om de senaste åren. Folk tittar på mig eftersom jag fortfarande har min uniformskappa på mig och det verkar som om man skäms för att se en militär eller någon som illa fall varit det!

Jag heter Rolf Steiner och jag vet inte varför jag skriver det...förmodligen kommer ingen annan än jag själv att läsa detta men det vet man ju aldrig.

Om några månader fyller jag 19 år och jag vet inte vad jag ska ta mig för.....kejsaren förlorade kriget och flydde mer eller mindre...jag själv kom precis till fronten den tionde november och hann knappt ner i skyttegraven förrän det blev vapenstillestånd.

Jag trodde att vi skulle segra....vi gjorde ju det i öst....barnsligt! 

Ena dagen gymnasist här i stan och nästa på kaserngården där jag plågades i tre månader. Jag måste göra mina studier färdiga nu! 

Jag är född och uppvuxen på Ostengasse här inte så långt från hotellet!

Jag kom tillbaks i förrgår men jag har inte vågat gå hem än. De senaste nätterna har jag bott på ett billigt värdshus i en bra stycke från innerstan.

Ju längre tiden gick desto svårare blev det att tänka sig "hemma". Jag har nu inte sett eller träffat min far sedan oktober förra året. Min mor dog 1910 och jag har inga syskon. Min far har ett skrädderi i huset där vi bor och jag undrar hur han har det.

Innan kriget var hans skrädderi känt och många, särskilt damer köpte sina kläder där!  

Vem köper nya kläder nu? Vem har pengar nu? Hur mår han? Är han frisk eller sjuk?

Först efter kapitulationen såg jag en "fiende" på riktigt. Vårt kompani och flera andra fördes som fångar, först till fots och sedan med tåg till olika platser för att till sist komma till Paris av alla städer. I Paris blev vi alla tillfrågade om vi ville ta värvning i främlingslegionen! Ingen skulle ställa några frågor och vi fick byta namn om vi så önskade! Faktiskt antog en hel del av mina kamrater erbjudandet! De sa; vi har ändå inget att komma hem till. Men de flesta av dem hade ju varit i strid under flera år och jag hade inte avlossat ett skott förutom de på övningarna.

Vid årsskiftet blev vi hemförlovade....andra kamrater ska till Finland för att "hjälpa de vita mot de röda". De vita tar väl tacksamt emot vår hjälp men jag fattar inte mycket av det.

De röda är väl några slags kommunister vad det nu är. De gjorde i alla fall revolution i Ryssland för nästan två år sedan. I eftermiddag MÅSTE jag gå hem hur som helst.....