Vad håller på att hända med Tyskland? Nyckeltext

22:a september 1923

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På vägen till kontoret köpte jag en limpa bröd. Jag hade tänkt göra det på Kleinsts bageri men även i dessa bistra dagar av fattigdom är köerna långa där. Jag orkade inte vänta på min tur utan gick vidare till Zimt Bullen, bageriet nere på hörnet. När jag skulle betala brödet krävde kvinnan bakom disken 35000 riksmark för den. Det är vansinne, tänkte jag men betalade givetvis det som behövdes för att få ta den med, i augusti kostade samma limpa 8 riksmark. När ska denna galna inflation ta slut?

Men jag ska inte klaga. Jag har i alla fall ett arbete som ger en säker lön. Till skillnad från den enträgna försäljerskan som under de sista hundra meterna till kontoret vägrade förstå att jag inte tänkte köpa någon hemflätad korg. Hur praktisk och användbar den än sades vara. Jag kände mig som en usel människa när jag närmast sprang in i trapphusets trygga mörker. Hade jag haft pengar skulle jag ha köpt en, hade jag velat skrika till henne. Jag hade köpt alla dina korgar! Men jag kan inte nu för jag har just köpt bröd för 35000 riksmark! Förstår du inte! Det är en förmögenhet!

Ja, det brukade vara en förmögenhet i alla fall. Men jag sade ingenting. Ingenting alls. Jag bara mumlade mina ursäkter och sprang.

Men nu sitter jag tryggt bakom mitt skrivbord och vänder papper i väntan på min chef, den ärade borgmästaren herr Eckhardt. Jag är hans assistent och det är min uppgift att utföra alla de sysslor han själv tycker är för tråkiga. Och tråkiga är sannerligen många av dem. Men jag ska inte klaga. Ty det är av honom jag får min lön. Och pengar betyder mat som betyder överlevnad och det är allt vad det handlar om just nu.

Jag ska överleva. Bättre tider måste komma.

27:e september 1923

Vår rikskansler, Gustav Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Jag fick höra det av Heinz Körner, journalisten från Neue tag Zeitung. Han kom för att intervjua borgmästare Eckhardt om händelsen. Eckhardt fördömde Streesemans beslut som opatriotiskt. Jag kan inte förstå varför även om jag har mina aningar. Min chef har den senaste tiden fått allt fler brev från sin kusin i München som försöker värva honom till det nationalsocialistiska partiet som driver en hård nationalistisk linje tillsammans med tesen att allt är judarnas fel. Borgmästarens kusin skrev i ett av breven att partiets ledare, en viss Adolf Hitler, var ”mannen som en dag kommer att befria Tyskland”.

Själv håller jag med vår rikskansler. Streesemann insåg att motståndet var lönlöst. Och det var ju lönlöst. Det enda det gjorde var att tömma landet på pengar och förvärra inflationen. Ja, möjligen tillfredsställde det s.k. motståndet också alla nationalisters behov av att få leva i känslan att vårt Tyskland fortfarande kunde erbjuda något som kunde kallas motstånd. Det har ju varit viktigt för många de senaste åren. Bitterheten över Versaillefreden verkar aldrig lämna vissa människor.

På lunchen var jag inne på Hannes Schneiders restaurang. Han är son till min gamle kamrat från skyttegravarna, Willhelm Schneider. Innan ”Willi” så tragiskt dog så lovade jag att hålla ett öga på hans familj, ett löfte som jag idag tänkt försöka hålla. Men frågan är om jag kan göra det i fortsättningen. Hannes är så annorlunda i sättet jämfört med sin far vilken jag höll mycket av.  Jag höll på att inte komma därifrån över huvud taget. Den unge Schneider vägrade sluta att tala om hur Tyskland hade blivit förrått under kriget. Faderns död måste ha tagit honom hårt. Gud, han gick an i nästan en timme! Det var ”novemberförbrytarna” hit och ”judarnas negativa inflytande” dit. Till slut smet jag ut när han var tvungen att räkna kassan.

5:e oktober 1923

Besökte makarna Voss bokhandel idag. Jag borde inte slösa pengar på böcker egentligen men de visade mig ett sådant vackert exemplar av Heinrich Heines ”Neue Gedichte”, den med dikten "Tyskland, en vintersaga". Jag kunde inte motstå att köpa den. Den söta fröken Marta Tannberg stod som vanligt bland hyllorna och bläddrade. Makarna Voss ser mellan fingrarna när det gäller henne, familjen lär ha det knapert och hon älskar verkligen litteratur. Det är inte många som har råd att köpa böcker idag. Vid flera tillfällen har vi talats vid och trots sin ungdom är hon klok och insiktsfull även om är lite reserverad av sig. När jag hälsade idag fick jag dock bara ett litet leende till svar.

23:e oktober 1923

Jag känner mig febrig. Funderar på att uppsöka Dr Kube eller möjligen Dr Zimmermann men jag vet inte om jag har råd. Jag hörde att en dollar nu kostar 100 miljoner mark. Nu måste det väl ändå vända?

1:a november 1923

Det var slagsmål utanför den gamla smedjan idag. En grupp demonstrerande nationalister skrek slagord mot judar, kommunister och zigenare som de garanterat fått genom att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München. Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Messerschmidtfabriken skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar följa med förbannelserna. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. Helt klart är dock att grupperna lär mötas igen.

Borgmästare Eckhardt skrattade bara när jag beskrev händelsen för honom. Politik ska svida, var hans enda kommentar.

7:e november 1923

Jag hämtade borgmästarens nya skor hos den gamle skomakaren herr Bunke idag. Skorna var fina men själv gick jag därifrån med hål i mina byxor. Johann Edendorfs hund bet tag i mina byxben när jag skulle lämna butiken och vägrade släppa taget. Nu har jag hål i mina byxor. Men det viktigaste är förstås att borgmästaren fått sina nya skor även om de var dyra.

När jag lämnade över skorna satt borgmästaren i rökfåtöljen och läste ett brev från sin kusin i München. Efteråt vek han ihop brevet och slängde det i öppna spisen. Han såg märkbart nervös ut men vägrade nämna något om vad som hade stått i brevet.

12:e november 1923

Jag sitter på restaurang med tidningen Neue i Die Welt uppslagen framför mig. Ägaren som själv serverade maten beklagade sig länge över de dåliga tiderna och att han blivit tvungen att avskeda sin serveringspersonal. Men nu har han äntligen gått så då kan jag åter koncentrera mig på artiklarna framför mig. De är alla skrivna av journalisten Victor Muchmann (gör den människan inget annat än arbetar?) och beskriver de senaste dagarnas dramatiska händelser i München.

I artikeln står det att Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska tyska arbetarparti under helgen som var ta försökte makten från den bayerska delstatsregeringen, ungefär som Mussolini gjorde i Italien förra året.

Mitt under Kahrs anförande i ölhallen Bürgerbräukeller den 8:e november hade de beväpnade SA-männen stormat in under Hitlers ledning. Hitler hade avfyrat ett pistolskott mot taket och förkunnat att den nationella revolutionen hade börjat. Han lyckades sedan få Kahr, Lossow och Seisser, de viktigaste männen i den bayerska regeringen, ut i ett sidorum där han försökte övertala dem att delta i en kupp mot riksregeringen. De hade blivit skrämda av den desperate Hitler och låtsades därför stödja honom. Men så fort de sluppit från Hitler kallade de riksvärnet till hjälp för att slå ned upproret.

Klockan tio dagen därpå förstärktes polisen av gevärsbeväpnade män från riksvärnet. När kuppmakarna upptäckte Kahrs och Lossows ”förräderi” lämnade de ölhallen för att söka stöd för sin sak hos folket på Münchens gator. Hitler, Ludendorff, Göring och Streicher hade marscherat i täten för några tusen man längs Residenzstrasse.

Vid Feldherrenhalle väntande polisstyrkan på dem. Skottlossning hade utbrutit när kuppmännen vägrade vända om och panik bröt ut bland de marscherande. En del säger att Ludendorff stod upp medan Hitler kastade sig ned och tog skydd. Andra ögonvitten menar att såväl Ludendorff som Hitler kastade sig ned på marken för att söka skydd undan kulregnet.

Ludendorff marscherade emellertid fram till polisen som arresterade honom. Hitler flydde blek i ansiktet och med skadad arm. Göring låg på gatan med en kula i ljumsken. Kuppen var över men det segrande riksvärnet hade mötts av rop som ”judeförsvarare”, ”fosterlandsförrädare”, ”blodhundar” och ”Heil Hitler”.

Herregud, vad håller på att hända med Tyskland?

Hitler som tydligen hade lyckats gömma sig hos en vän arresterades igår. Jag antar att ett långt fängelsestraff väntar på honom. Han måste väl bli dömd för landsförräderi? Kanske är detta slutet för hans parti? Vi får se. Hela Regensburg talar inte om annat än kuppförsöket i alla fall. Men åsikterna är delade av vad jag kunnat höra hittills. Jag har inte fått någon riktig klar bild av vad Regensburgborna tycker om allt som hänt den senaste tiden. Men det lär väl klarna.

Vem är Kurt Lang?

Det har gått en lång tid sedan jag senast skrev i dig. Jag har varit väldigt upptagen på senaste tiden. Jag får aldrig någon tid för mig själv nu när hoppet om att pappa ska återvända är förlorat. Alla förlitar sig på mig nu, jag måste försörja min mor och syster med kläder, mat och vatten, jag måste trösta alla pappas nära vänner och jag måste överleva själv också. Den lilla summan pengar pappa lämnade efter sig tog slut för tre veckor sedan och de lilla jag tjänar som bartender kommer vi inte långt på, vi har mat och vatten de flesta dagar men vissa dagar så behöver även lilla Sabine dricka alkohol istället för vatten.

Det är svårt att få ihop mer pengar eftersom jag fortfarande måste plugga i skolan för att en dag kunna bli advokat som min far.

Här om dagen träffade jag en gammal barndomskompis till mig som nu var en framgångsrik snickare. Tydligen hade han nu en vacker fru, två barn och bodde i ett hus bredvid borgmästaren. Han blev mycket sorgsen när han fick reda på min fars försvinnande och erbjöd sig att rusta upp vårt skjul lite. Det var ett hål i taket och dörrhandtaget på ytterdörren var sönder.

Ända sedan jag var liten hade jag bott i det där skjulet och pappa hade alltid funnits där och fixat allt som gick sönder. Jag har än inte gett upp hoppet om att han fortfarande kan vara vid liv. Min far har lärt mig allt jag kan, om man ska kalla någon överlevare så är det han. Det finns ingen tvekan om att alla som känt honom älskade honom, han tänkte alltid på allt annat än sig själv.

Jag spenderar de flesta av mina kvällar framför en brasa med min familj och ibland ett par trevliga grannar som har lite tid över och spelar olika melodier på min fiol. Jag spelade även på min fars begravning trots att jag inte tror att han är död, jag gjorde det mest för de som har tappat hoppet. Imorgon ska vi hålla en stor minneslund för alla som dött i kriget där jag också ska spela, hoppas att det inte är så många som kommer.

1919-04-12

Vem är Jetta Von Bismarck?

Vem är jag? Det är en klurig fråga? Jag är ung men jag är ändå gammal, 22 år för att vara exakt. Jag drömmer om ett liv som jag kan leva och styra själv utan att någon eller något utanför påverkar. Men i dessa tider är det svårt att vara en oberoende kvinna.
Min familjesituation har alltid varit lite svår. Med min egen jag inte mycket tid han var alltid så upptagen. För en läkare som han var fanns det ingen tid att förlora över till annat under kriget även om han nu hade pengar. Ville han hjälpa folk. Min far hade endast tid för mig då han skulle se till att jag genomförde mina studier korrekt och att skötte mig väl. Min far hade alltid uppmuntrat mig att gå följa i hans fotspår men  att ändå vara en oberoende kvinna. Nu på senare tid ( kan jag förstå att han hade goda avsikter men att han visade dem på ett lite annorlunda sätt än andra.
Då kriget bröt ut insåg jag att jag nog en dag skulle ha bra nytta av min sjukvårdskunskaper. Alla de som hade dött, det var de som fick mig att fortsätta mina studier. Jag ville så gärna hjälpa människor som min far så jag gick och utbildade mig till sjuksköterska och min fars dröm gick i uppfyllese jag följde hans fotspår även om jag hade velat skapa mina egna.
Men min lycka över krigsslutet varade icke länge för mig. Ty nu tre månader efter krigets slut fick jag reda på att min far snabbt hade insjuknat i en obotlig sjukdom och att han nu hade gått bort. Med detta brast mitt hjärta och jag visste att jag var tvungen att färdas hem och för att vara vid min mors sida. Det var innan resan hem jag fann dig. Då jag fick beskedet bodde jag i en liten lägenhet som tillhört min farfars bror Otto Von Bismarck. Högt uppsatt i militären som han var han en rik man. Min far sa alltid åt mig att kalla honom endast Von Bismarck som någon slags kunglighet.
I alla fall där under en trasig golvplanka fann jag dig kära vän. De stod dock inte mycket i dig dock stod det med fin stil ”min och endast min och se till att ej ifrågasätta, Von Bismarck” Jag förstod att den tillhört Otto men jag ej vad han menade med sitt citat. Svaret på min undran har antagligen följt med min släkting i graven.  Men nu är vi på väg hemåt. Regensburg; jag är  tillbaka!  Till där min resa började, till min lilla hemstad. Kanske är mina äventyr slut innan de ens hunnit börja. Men drömmarna de lever kvar.

Vem är Yvonne Tannberg?

Kära dagbok.    (Sjuttonde april 1919)

Det har gått många månader sen jag fick dig, men jag har inte haft chansen att skriva i dig på grund av kriget som fortfarande pågår även om stridandet nästan har upphört. Jag är alltid rädd och orolig på vad mer som kommer att hända. Men nu min kära dagbok är du den enda jag har kvar. Jag antar att jag kanske borde presentera mig själv. När jag har lämnat denna värld kan någon hitta dig och se hur världen var på min tid.Och i dig kommer att jag skriva allt.

Mitt namn är Yvonne Tannberg. Jag bor i Tyskland, i en liten stad som ligger ganska isolerat från allt. Staden heter Regensburg. Innan kriget bröt ut bodde jag i huvudstaden. Jag hade en man. vi var lycklig gifta. Han var med i den tyska armen. Jag var en hemmafru och arbetade i fabrik. Sen jag flyttade till Regensburg har allt varit grått och trist. För att göra min vardag lite enklare har jag dig, min kära dagbok.

Dagarna är trista och tomma. Inget händer här i lilla tysta Regensburg. Det är inte lätt att hitta ett arbete. Jag är helt outbildad och det enda jag kan göra är att sticka och sy. Jag skulle göra allt för att få tillbaka min man,mitt hus och gamla liv, 

Åh, min kära dagbok. Det är så ensamt utan alla där i min hemstad. men jag har dig. och jag ska hålla dig levande så länge jag kan. Jag lovar.

Vem är Jürgen Katz?

Kära dagbok!

Livet är inte så lätt nuförtiden, men ändå är det bättre än det var för ett halvår sedan då kriget fortfarande pågick. Då kunde varje dag vara den sista. Man kunde inte njuta av härliga dagar som innan kriget bröt ut, utan man måste ständigt hålla sig uppmärksam för att inte dö på fläcken. Överallt bombades det och kulsprutorna sköt både här och där. Jag minns att jag tvivlade på att en vändpunkt skulle komma i eländet. Jag och min familj var ändå ganska lyckligt lottade för det att vi bodde intill kusten och där krigssituationen var aningen lugnare. Men det lugnet varade inte länge nog. Till slut när maten tog slut i affärerna blev vi tvungna att göra vad som helst för att försörja oss. Nu bor jag återigen i Regensburg, i staden vid Donau där vi levde under min skoltid. Mina föräldrar är kvar vid kusten.

Jag har snart passerat nitton sommrar och det känns det som att det aldrig mer kommer bli någon riktig födelsedag som det var innan kriget. Då brukade jag alltid få ett nytt klädesplagg av mamma och eftersom att hon jobbade som konditor så hade hon alltid med sig en ask läckra chokladpraliner. Choklad tillverkning har länge vart en viktig handling genom mammas släktträd. Hennes morfar Stein Katz var nämligen en av de första arbetarna på chokladfabriken Lindt i Schweiz. Det hela har liksom gått i arv. Jag har själv intresserat mig av det och min dröm är att få jobba på Lindt fabriken, om den drömmen går vägen. Pappa arbetar fortfarande i fiskbranshen men under kriget blev läget svårt, nästan alla sade upp sig och de som kunde flyttade eller snarare flydde för livet, bort från Europa.

Under kriget kunde jag inte cykla över för att träffa min flickvän från skolan trots att hon bor bara ett par timmar härifrån eftersom jag då kunde ha blivit sprängd i tusen kroppsbitar. Jag vill inte ens tänka tanken att hon skulle vara död men jag har inte hört något från henne på länge. Jag kommer snart att ta reda på sanningen men än så länge har jag inte vågat. Jag är rädd att det värsta har hänt.
Plötsligt känns det som om mamma och pappa är så mycket viktigare än man kanske tänkt. Att det gäller att hålla kontakten och inte glömma dem.

Kära dagbok du förstår kanske inte hur det har varit att leva under dessa förhållandena men du hör mina ord. Jag är fortfarande kvar i känslan av hur det var att bara gå över till matbutiken eller skolan när det sköts överallt. Alla kämpade för överlevnad hela tiden,och de flesta klarade det inte. Så känns det i alla fall. Vänner och familjer stupade under av svält, köld, och utmattning. Jag har fortfarande ingen aning om hur ödet kommer att vara. Gud bestämmer ödet.
Det är tur att jag har dig i alla fall, dagboken.

Vem är Emil Nolde?

Äntligen någon jag kan dela mina tankar med. Det var verkligen den perfekta presenten från min hustru. Du, den magnifika, underbara, magiska dagboken! Ja, jag menar dig dagbok, du är bara min. Men jag kan börja att berätta lite om mig själv.

MItt namn är Emil Noldé och är född i Lübeck år 1900. Jag är en av de många män som har kommit tillbaka till det civila livet. Innan var jag en ung och dum man som var välbärgad. Lyx var vardag för mig och jag kände mig högre uppsatt än alla andra. Min pappa var affärsman i en liten stad vid namn Lübeck uppe i norra Tyskland. Han tjänade en massa pengar nere vid hamnen (Lübeck är en stor hamnstad så det fanns mycket affärer där). Mamma och Pappa hade som sagt en massa pengar, men när kriget startade så föll allt ihop. Pappa blev skickad till fronten och bara några dagar senare så vi fick höra att han hade dött av ett skott i huvudet. Mamma blev aldrig normal igen, det var för mycket för henne. Jag fick ta hand om henne, men det verkade som ingenting fick henne att bli normal igen. Oftast så låg hon i sängen och mumlade om pappa. Ett par veckor senare när jag hade gått och hämtat lite mat så hitta jag henne död. Hon hade hängt sig själv och jag blev hemskt ledsen. Båda min föräldrar var döda och det fanns ingenting kvar. När föräldrarna dog så försvann pengarna med dem. Jag hade inga pengar och ett tomt hem och det fanns heller knappt några jobb i staden. Alla män hade blivit utskickade i kriget och kvinnorna jobbar i fabrikerna. Staden var öde, det enda jag kunde göra var att söka till armén. Som tur i oturen så hade dem precis sänkt årsgränsen för att vara med i armén så jag gick ut i kriget. Nu i efterhand så ångrar jag det grovt, tiden vid fronten var hemsk. Att leva i skyttegravarna som var fulla med lera samtidigt som det var konstant fienders gevär som sköt mot en var inte lätt. Jag fick se förskräckliga saker, sådant som jag trodde inte var möjligt.

Jag var med i kriget till slutet. När det var dags att komma hem så var det jobbigt. Att anpassa sig igen till det civila livet var svårt, men som tur var hade jag min flickvän som stötte mig. Min flickvän hade flyttat till sitt barndomsort Regensburg under kriget. Det är där vi är placerade nu och jag trivs där. Påminner mig om Lübeck. Just nu så jobbar jag som murare, men jag hoppas att jag ska kunna få ett bättre jobb, kanske som snickare. Men jag tror att jag aldrig kommer att bli den som jag var förut, att vara vid fronten fick mig att se vad som var viktigt i livet. En sak är viktigt för mig nu och det är min kära hustru. Inte en massa pengar utan bara kärleken. 

Iallafall så måste jag avsluta nu, klockan är halv åtta på morgonen så nu måste jag iväg till jobbet.

/Emil Nolde 1919/03-05

Vem är Manfred Jelski?

    

Jag är en 17årig kille som har tröttnat på livet som polis. Jag vill göra något som kan förändra mitt liv. Jag vill flytta hemifrån och bosätta mig i Berlin. Här i Regensburg händer det inget efter kriget. Som tur blev jag inte tvingad att gå ut i krig men det var nästan värre här.  Nu när jag köpte dig dagbok så känner jag mig mycket gladare och nu ska jag försöka skriva mer i dig. Jag ska berätta mer om min barndom tänkte jag. Jag föddes 1901 i Köln. Vi flyttade till Regensburg när jag var 10 år. Min mamma dog när jag var 13 år och det var en tuff tid för hela familjen. Vi levde på väldigt svårt under kriget med ingen värme och nästan ingen mat. Men nu är nästan allt normalt. Min lillebror som är 4 år yngre än mig jobbar vid hamnen och snart kan man åka båt till andra städer i Tyskland. Då kanske jag äntligen kan åka bort från den här trista staden och kanske kan resten av familjen också flytta till Berlin. Men det kanske inte blir något för det kan bli så svårt att få nya jobb.

Men det kanske blir sant vem vet. Nu måste jag gå till mitt jobb men det var inte sista gången jag skrev i dig dagbok. 

Vem är Luca Kauffmann?

Var av de få själar som jag känt från mitt liv innan kriget, var ingen sig lik längre efter det. Dels för att de inte längre var vid liv eller för att de förlorat någon kär. Som tur för mig hade jag inte några familjemedlemmar innan kriget då min mor och far hade dött fem år innan kriget när jag var tjugosju år. Har heller inga syskon då jag var det enda barnet, inte heller hade jag någon flickvän så det fanns i princip inget för mig att förlora. Jag är absolut inte självmordsbenägen och har aldrig vart det. Minnena från striderna i kriget tynger mig psykiskt men inte så pass att jag vill fly denna värld förevigt.

Efter kriget som startade år 1914 kom jag tillbaka till Regensburg. Staden Regensburg ligger i Tyskland och är en mycket gammal stad. Innan kriget var här en lugn plats där folk roade sig med massa saker. Nu är det sig inte likt längre. Människorna har förändrats och staden lika så. Själva staden i sig är inte förstörd. Det absolut flesta husen står kvar på sina ståtliga platser men det ligger en tyngd över staden. Det är fortfarande bara månader sedan krigshandlingarna upphörde och folk har inte lyckats komma tillbaka ekonomiskt eller psykologiskt. Jag antar att det är en fråga om tid. Anser dock inte att framtiden ser så ljus ut, den uppfattningen delar jag antagligen med de flesta i Tyskland.

Men nog med mitt oroande för andra personer. Jag själv har problem att ta itu med. Innan kriget arbetade jag som snickare. Detta är ett yrke som jag tänker återuppta eftersom det är den enda utbildningen jag har. Antar att det finns väldigt mycket för en snickare att göra i staden nu, så det passar sig väl eftersom jag behöver betala för min lägenhet själv. Tyvärr tror jag dock inte att jag kan ta lika mycket betalt som förut då mina tjänster skulle bli alldeles för dyra för folk nu. Men om jag arbetar flitigt och mycket kan jag få ihop mer än nödvändigt för att försörja mig själv. Allting ser inte så dystert ut om jag tänker efter trots allt. Men denna uppfattning av närvaron är jag nog ganska ensam om. Trots allt har jag inte mycket krav. Är nog en sådan person som tar dagen som den kommer och nöjer mig med vad jag får antar jag.

Vem är Benito Totti?

Caro diario! Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Du är den enda vän jag har kvar ifrån mellanskolan. För syster spelar det ingen roll. Flickor blev inte lika accepterade i skolan. Mina föräldrar kunde ej försörja mig, eller betala min skola efter att kriget bröt ut. Hur kan det bli så? Hur kan en arme av flera miljoner centurior visa sig att vara så klen. När väl stunden under kriget kändes så svävande, emigrerade jag till denna stad "Regensburg." Namnet provocerar alltid mig på grund av det svåra uttalet, det är så stor skillnad mellan våra språk. Förmögen skulle jag knappast kunna kalla mig nuförtiden. Jag saknar utbildning i ett av de tre romerska stadierna som skulle kunna lära mig retorikens heliga konst. Världen kanske hade sett annorlunda ut nu. Latin är något vid denna ålder som jag borde kunna, och jag skäms. Skäms över att inte kunna läsa den ordinarie bibeln. Barnen här är så nonchalanta, och just därför skriver jag i dig. De där Lutheranerna kommer aldrig att anknytas närmare mig, eftersom att jag nästan varken kan språket eller skiljaktigheten mot tron. Moster Abrielle är min nuvarande målsman. Hon jobbar som städare bland de tyska soldaterna som patrullerar utmed alla dammiga ruiner. Själv, så bor man inte på ett mycket bättre ställe. Varje gång jag tar ett steg emot sovrummets tröskel knakar trägolvet, där det ibland kan spricka ned till köket. Man går aldrig heller och skiter inomhus, för det påverkar brunnsvattnet, säger moster. Det kanske låter som om att jag klagar lite väl mycket, men detta har inte blivit en fast rutin. Jag saknar Rom. 

Vem är Christa Bunke?

Vem jag är? Jag är en dåligt betald sömmerska som sliter för att försörja mig och min gamla far. Han är en gammal skomakare men nu för tiden är han trött och sjuk och drar inte in många slantar. Under en kort tidsperiod har mitt liv utsatts för många prövningar och min vardag har vänts helt överända.

Innan kriget var jag lyckligt gift med Gustaf Bunke. Han var banktjänsteman och jag var hemmafru. Vi bodde i ett stort hus och hade mer pengar än vi behövde. Innan kriget hade vi planerat att skaffa barn men det förändrades när min man blev inkallad till militärtjänst. I början av kriget var allt som vanligt förutom att Gustaf inte var med mig, men ett år innan krigets slut blev han dödad i en skyttegrav. När beskedet kom fattade jag inte att de var sant, jag skulle aldrig mer få se min älskade man eller aldrig någonsin kunna bilda familj med honom. Efter hans död har mitt liv tappat gnistan och det känns värdelöst att leva. Jag blev tvungen att jobba inom vapenindustrin och fick sälja vårt hus. Nu bor jag i ett litet torp, och det är även där jag utför mitt arbete.

Jag är trött på livet, trött på att se vad kriget har gjort med mitt vackra land och hur det har drabbat vårt folk. 

Jag är olycklig. Jag är 33 år och redan änka. Jag har alltid bott i Regensburg och har aldrig fått upptäcka omvärlden. Och jag kommer nog aldrig få göra det heller. När jag betraktar mig själv i spegeln ser jag bara min bedrövliga kropp som ser ut som skinn och ben.  Revbenen sticker ut och jag ser sjuk ut. Innan hade jag hull på kroppen, då syntes det att jag levde. Mitt långa bruna hår som för bara några år sedan var tjockt och lent är nu torrt och livlöst. Jag har fått skarpa rynkor i ansiktet och ser minst tio år äldre ut.

Jag har sett många föräldralösa barn svälta ihjäl på gatorna och många av mina gamla bekanta tyna bort till ingenting. Min kära far, den enda jag har kvar övertygade mig om att köpa dig. Jag tyckte först att de var onödigt och för dyrt men nu när jag har dig så ångrar jag mig inte. Det är skönt att kunna skriva av sig om mitt och Tysklands eländiga öde. Tyskland är inte det samma längre. Vi har blivit orättvist behandlade efter kriget, påtvingade att ta skulden för det som hänt men det är fel! Vi tyskar är ett fint folk. Vi är hederliga och gör rätt för oss. Skulle vi ha startat kriget? Knappast.

Nu måste jag lämna dig för att gå till torget och köpa hem vitkål och ägg, vi ses snart igen.

Vem är Max Mutschman?

Det är en fråga jag själv inte ens kan svara på. Det här kriget har tärt på mig, gjort mig till en ännu värre version av mig själv. Mitt gamla liv är borta för evigt, och jag har hamnat i helveteselden i förtid. Jag kan inte hitta tillbaka, inte fanns platsen som tågmästare kvar utan den hade min granne tagit. Jag fick ta en anställning som hamnarbetare istället som så många andra från kriget, något jag inom en snar framtid kommer ångra. Jag är inte mycket av den sociala människan, särskilt inte efter kriget. Som tågmästare fick jag vara för mig själv i förarkupén och fundera på mitt miserabla liv, men hamnarbetare är ett yrke där man samarbetar. Jag funderar på att ansöka om arbete hos bonden som dräng men jag behöver pengarna. Men å andra sidan blir jag så lätt irriterad nuförtiden, det var därför jag blev tillbakaskickad hit till Regensburg, de var rädda att jag skulle skada någon. Det har hänt förut så konstigt var det ju inte. Men jag saknar det, all den spänning och allt det som hände. Att tillslut få utlopp för all ilska som bubblar inom mig.

Det finns bara en sak som skulle kunna bringa tillbaka det liv jag en gång hade, min bror. Jag har aldrig gillat människor särskilt mycket, inte efter det min far gjorde mot mig, men Walter lyckades alltid styra in mig på rätt väg igen. Jag trivdes faktiskt med livet, tills han en gång stod emot vår far. Men jag hämnades honom, och nu håller sig dem flesta borta från mig. Men då och då blir vissa av änkorna utan jobb så desperata att de vänder sig till mig, men utan nytta. Dem har blivit fler, och det är alla möjliga sorters människor nu som bor på gatan. Inte bara för att allt de ägt har försvunnit i bombnedslag utan också för att lönerna nu är sänkta efter politikernas nya idé att sköta ekonomin själva.

Det var därför jag började skriva i dig, jag vill komma tillbaka till det liv jag en gång hade, även om det aldrig kommer bli till fullo. Jag hittade dig när jag letade runt i lägenheten efter sprit efter stängning i livsmedelsbutiken, en gång var du Walters och kanske på något sätt bidrog du till all den glädje han en gång alltid kände? Kanske kan du hjälpa mig så som du gjorde med honom? Jag vill börja leva annorlunda, jag vet bara inte hur.

Vem är Betty Bauer?

Ja, kära dagbok, det är en bra fråga. Det skulle väl gå an att beskriva mig som 36 åriga Betty Bauer, änka till två barn, bosatt i ett litet rum i utkanten av Regensburg, Tyskland, och tvätterska samt ibland sömmerska åt de i staden som har det bättre ställt. Dock skulle jag ändå tycka att detta inte är jag. Jag är en alldeles för sorgesam kvinna för att vara knappt mer än en ålder och ett yrke. Men ens person verkar inte spela någon roll i det här förfallna samhället då det inte tycks påverka vad ens öde är.

Min man Jurgen Bauer och min äldsta son John avled båda i det nu förlorade kriget. Min man stred som fotsoldat i mot Österrike-Ungern under början av kriget medans John klarade sig fram till det yttersta slutet. Först för några veckor sedan fick jag beskedet om hans död. Jag kan inte förstå varför gud har valt att straffa mig eller dem på detta sätt. Jag vet att ingen utav dem någonsin har gjort något ont eller orätt.

Kvar här är bara jag och mina yngre barn, Fritz 14 år och Elisa 9. Vi försöker leva så gott som det går men det är inte på långa vägar lätt. Eftersom min man tidigare stod för det mesta av uppehållet har vi det snålt med pengarna. Nu hjälper mina barn mig med tvättningen och Fritz springer ärenden åt folk. Elisa får gå i skolan nätt och jämnt men Fritz dagar som skolelev är över sedan han mitt i kriget blev tvungen att jobba i flygvapenfabriken.

Jag önskar att jag kunde skapa ett bättre liv för mina två ögonstenar men det går inte alltför bra. Inte många vill anlita en sådan misslyckad varelse som mig och de som ändå förbarmar sig över mig ger mig endast måttligt betalt.

Nu så, kära dagbok hoppas jag att du har fått lite mer klarspråk i vem jag är, jag Betty Bauer.

Vem är Volker Mielker?

Jo, det är jag det. En ung man på fjorton års ålder vars hemland råkar vara Tyskland, det mäktigaste riket i hela världen. Jo, jag vet att Tyskland precis förlorat det stora kriget. Men Entanten bestod i princip av alla länder i världen. Det är det ända som kan stoppa vårt mäktiga rike. En av de tappra män i Tysklands armé var min fader som var i tjänst inom det nybildade flygvapnet. Under krigets gång hade han skickat brev till oss. Det brukade vara höjdpunkten på dagen. Att få höra om fars upplevelser i hans Fokker Dr.I fyllde ens tankar med bilder av hisnande farter högt uppe i skyn och ljudet av kulsprutor som ven förbi. Jag är stolt över min far. För hur han kämpade högt uppe i skyn för Tyskland. Jag önskar att jag hade fått göra samma sak som han och dött en ärofull död i luften. Jo jag vill följa hans fotspår och gå med i Luftstreitkräfte där jag får utkämpa gigantiska strider i luften.

 

I nuläget finns det ju inget krig att bekämpa då Tyskland bara vilar och återhämtar sig efter den taktiska reträtten från Entantens stora framsprång. Och vi får ju inga brev från far längre så det är ganska tråkigt här på herrgården. Jag spenderar en stor del av mina dagar jobbande i Messerschmitt-fabriken. Där ser jag stora flygplansdelar hela dagen som även dem får tankarna att flyga iväg till bilder högt uppe i luften. Jag får lite pengar av direktören som min far kände var fjärde fredag som jag sparar ihop för framtida investeringar. Hittils har jag lyckats spara ihop tillräckligt för att köpa ett modellplan av just fars Fokker Dr.I och jag planerar att köpa en bok vars titel lyder "Luftstreitkräftes aeroplan". Man borde nästan få betalt för att jobba i fabriken så kul som det är. Bara tanken av att man hjälper den tyska industrin ger ju en motivation till att fortsätta. Och svårt är det inte heller, jag behöver bara lägga en stor plåt på ett visst sätt och dra i en spak. Det enda som är lite bristande i fabriken är själva miljön. Det brukar bli väldigt hett av alla maskiner som mullrar på. Men för att hjälpa Tyskland är det värt att härda ut värmen.

 

När jag inte är i fabriken hittar du mig kanske läsande en bok under den stora ekrn på våran tomt eller så är jag ute på ängen och provflyger mitt modellplan. Min bror har sagt att vi ska bygga en stor plattform uppe i eken där jag kan låta mitt modellplan fara iväg från en bra höjd. Min bror fick herrgården efter att pappa hade lämnat oss för att gå med i kriget så nu har han fullt upp med möten med andra affärspersoner i Regensburg. Så jag får inte träffa honom lika mycket längre. Min lillasyster spenderar mycket tid med mor och är inte så rolig att vara med. Hon gillar inte flygplan och krig som jag gör så vi har inte så mycket gemensamt.

 

Böcker har börjat ta en del i mitt liv mer nu än tidigare då jag upptäckt att fars stora bibliotek har massor av äventyr som bara väntar på att bli upplevda. Snart ska jag också bidra till biblioteket då min framtida bokinvestering närmar sig. Det var mellan en generals självbiografi och en bok om Sherlock Holmes som jag hittade dig. En 200 sidors tom bok med ett fint gyllene omslag. Med min finaste handstil skrev jag "Volker Mielkers personliga dagbok" på dig och beslöt mig för att fylla dig med upplevelser och erfarenheter. Kanske du blir en stor bok någon gång, vem vet.

 

Här tänker jag nu avsluta den här episoden i dig då jag blickar över Regensburg från den Västra sidan av Donau. En fin solnedgång som passerar över Katedralen är inte en så dålig avslutning på en bra dag inte sant? Nu måste jag dock lägga mig i min säng då jag inte vill försova mig. Imorgon är ju trots allt ännu en produktiv dag i fabriken. God natt!

Vem är Filip Heisenberg?

Kära dagbok idag spatserade jag hemåt efter en lång dag i hamnen. Jag var trött efter att hela dagen ha stått och kollat på båtar och sett till så alla transporter stämmer och så att ingen försöker smuggla något. Nu efter krigets slut har skeppen börjat komma in i hamnen igen. 

Jag är 25 år och blev inkallad till krigstjänst när jag var 23. Jag var ombord på ett krigsskepp men vi deltog aldrig i strid utan spanade efter fiendeskepp. Jag var inte direkt med och krigade men jag var ändå glad över att hjälpa mitt land.

Jag bodde i en lägenhet som jag ärvt av mina föräldrar som båda var döda. Min mor hade dött i cancer under krigstiden och min far dog i kriget. Jag tjänade helt okej på mitt jobb och var inte direkt fattig men jag var långt ifrån rik. Nästan alla mina vänner dog i kriget och allt som finns att göra på fritiden är att gå till baren och dricka för att glömma saknaden efter alla vänner och släktingar som dött eller saknas efter kriget. Jag hade en flickvän men hon lämnade mig och åkte till Berlin efter som det knappt fanns någon mat i Redensburg. Hon lämnade mig under kriget, så när jag äntligen kom hem fanns det inget att komma hem till. Nästan alla mina vänner var döda och det var mina föräldrar också. 

Jag har en yngre bror som bor någon annanstans i Tyskland med några kusiner jag själv aldrig träffat. Jag har inte haft någon kontakt med honom sen den första dan kriget började. Jag kommer ihåg att min mors första reaktion på kriget var att skicka iväg honom eftersom hon visste att både jag och pappa skulle bli inkallade.

Nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!

Vem är Rolf Steiner?

190317

Jag sitter i lobbyn på Hotel Roter Hahn här i Regensburg med en "Strandkaffetasse".

Det var ett uttryck som jag fick lära mig innan kriget när jag var med min far vid Starnberger See.

Han menade att kopparna var ovanligt små på strandkafeer så att de inte skulle blåsa omkull så lätt! 

Här på hotellet är inte kopparna små men innehållet i dem skulle ha passat i en betydligt mindre kopp! Kort sagt; det är till och med ont om kaffe, om detta nu ens är kaffe!

Det är just här som jag väljer att börja anteckna vad jag varit med om de senaste åren. Folk tittar på mig eftersom jag fortfarande har min uniformskappa på mig och det verkar som om man skäms för att se en militär eller någon som illa fall varit det!

Jag heter Rolf Steiner och jag vet inte varför jag skriver det...förmodligen kommer ingen annan än jag själv att läsa detta men det vet man ju aldrig.

Om några månader fyller jag 19 år och jag vet inte vad jag ska ta mig för.....kejsaren förlorade kriget och flydde mer eller mindre...jag själv kom precis till fronten den tionde november och hann knappt ner i skyttegraven förrän det blev vapenstillestånd.

Jag trodde att vi skulle segra....vi gjorde ju det i öst....barnsligt! 

Ena dagen gymnasist här i stan och nästa på kaserngården där jag plågades i tre månader. Jag måste göra mina studier färdiga nu! 

Jag är född och uppvuxen på Ostengasse här inte så långt från hotellet!

Jag kom tillbaks i förrgår men jag har inte vågat gå hem än. De senaste nätterna har jag bott på ett billigt värdshus i en bra stycke från innerstan.

Ju längre tiden gick desto svårare blev det att tänka sig "hemma". Jag har nu inte sett eller träffat min far sedan oktober förra året. Min mor dog 1910 och jag har inga syskon. Min far har ett skrädderi i huset där vi bor och jag undrar hur han har det.

Innan kriget var hans skrädderi känt och många, särskilt damer köpte sina kläder där!  

Vem köper nya kläder nu? Vem har pengar nu? Hur mår han? Är han frisk eller sjuk?

Först efter kapitulationen såg jag en "fiende" på riktigt. Vårt kompani och flera andra fördes som fångar, först till fots och sedan med tåg till olika platser för att till sist komma till Paris av alla städer. I Paris blev vi alla tillfrågade om vi ville ta värvning i främlingslegionen! Ingen skulle ställa några frågor och vi fick byta namn om vi så önskade! Faktiskt antog en hel del av mina kamrater erbjudandet! De sa; vi har ändå inget att komma hem till. Men de flesta av dem hade ju varit i strid under flera år och jag hade inte avlossat ett skott förutom de på övningarna.

Vid årsskiftet blev vi hemförlovade....andra kamrater ska till Finland för att "hjälpa de vita mot de röda". De vita tar väl tacksamt emot vår hjälp men jag fattar inte mycket av det.

De röda är väl några slags kommunister vad det nu är. De gjorde i alla fall revolution i Ryssland för nästan två år sedan. I eftermiddag MÅSTE jag gå hem hur som helst.....