Vi lyckades, nästan i alla fall.

1934

3 augusti

President Hindenburg dog igår! Jag känner mig som en hemsk människa eftersom det får mig att le. Jag är inte glad över att en människa har dött utan över att det innebär att Hitler har all makt nu! Äntligen är det en vettig människa i makten och ingen annan som kan förstöra eller är i vägen för honom, nu kommer det garanterat bli underbart i Tyskland igen.

1935

I går på morgons promenad till jobbet hörde jag det förskräckligaste, Gabriel Göring stod och pratade med en man jag inte kände igen om hur mycket de avskydde Adolf. De sa så ohyggliga ord att jag knappt kunde begripa det, de lät så aggressiva och arga och jag förstod inte hur de ens vågade säga orden de uttalade. Men i och för sig så börjar jag jobba så tidigt att de måste ha trott att hela Regensburg sov. De sa att de ville se honom och hela hans nazistiska pack döda och de berättade vad de skulle göra mot honom om de hade chansen. Sa att han var sjuk i huvudet och att det var honom de borde spärra in i koncentrationsläger!

Jag blev helt chockad och stod bakom några buskar och lyssnade på dem. Vilka svin, hur kunde de tycka och tala så om han som räddat Tyskland och hjälpt oss upp på fötter, våran hjälte! Vilka vidriga judeälskande förrädare! Jag blev så arg att jag ville strypa dem, men jag tänkte att det var bättre att rapportera till Paul Wollman från Gestapo om deras brott så de skulle få ett riktigt straff. Jag trodde jag hade hört allt när plötsligt Gabriel berättade att han gömde en judisk kvinna och hennes barn i sin källare. Han berättade att hennes man hade blivit placerad i ett koncentrationsläger och att han gömde dem så att de inte skulle råka illa. Jag ville spy. Bodde han med dem nu också? Han var på deras sida!

När de hade gått sin väg gick jag raka vägen till Gestapo och rapporterade allt jag hört till Paul och sen fortsatte min dag som vanligt men jag kunde värkligen inte släppa tankarna på deras samtal. Jag kunde bara inte och kan fortfarande inte förstå dem. Vad är det de inte har förstått? Gabriel var en gammal vän till min man Gustaf och han hade alltid varit så klipsk och så rätt, och sen det här? Nej jag förstår inte!

15 september

Idag var jag på bio, jag gick själv men det spelade ingen roll, jag ville verkligen se filmen.  De spelade Hitlers nya film Triumph des Willens, jag var där två timmar innan filmen startade så jag fick hyfsat bra plats i kön.  Filmen var absolut värd väntan och pengarna, den var underbar och mäktig.

1937

23 januari

Nu får inte judar jobba som revisorer, tandläkare eller undervisa tyska barn längre, skönt tycker jag. Jag skulle aldrig ha gillat att mina barn blivit undervisade utav en sån ifall jag hade några. Judarna som blir av med sina jobb kan vi tyskar ta över igen, vi får tillbaka det som de en gång snott utav oss.

1939

1 september

Den tyska armen har angripit Polen och vi är återigen i krig, men den här gången ska vi göra rätt för oss och ta tillbaka det som varit vårt! Jag behöver inte vara orolig på samma sätt den här gången som jag var under det förra kriget eftersom jag har inget att förlora och för jag vet att Hitler kommer ta hand om oss tyskar bra!

1940

12 februari

Ett koncentrationsläger har byggts i Polen och nu har de första polska judarna sänts dit. Underbart, nu rensar vi upp där också! Snart slipper man de där smutsiga människorna för gott. Och det kommer aldrig bli elände igen. Gud har fört en ledare till oss som ska hjälpa till att rensa bort hans misstag, så känns det!

23 juni

Hitler har tagit revansch på Frankrike! Gud vad skönt att de får lida lite efter allt de har utsatt vårt land för. Jag är så stolt över att vara tysk nu, jag går runt med ett stort leende på läpparna hela dagarna och jag känner mig lycklig. Jag kommer för evigt alltid vara tacksam mot Adolf som har utplånat arbetslösheten, satt fart på ekonomin och gjort Tyskland stort och mäktigt igen! Allting går så bra i mitt liv just nu. Min egen ekonomi ökar och jag har över varje månad. Dessutom har jag träffat en man, han heter Rupert Hedling och arbetar med fastigheter. Det känns så otroligt rätt och jag är nästan helt säker på att han kommer be mig flytta in hos honom inom en snar framtid!

1941

Nu har jag bott ihop med Rupert i snart ett halvår, vi trivs bra ihop det känns till och med bättre än i mitt förra förhållande med Gustaf. Han var ju borta så mycket. Vi bor i ett fint hus som är stort och vackert och vi har en stor trädgård där jag kan plantera och ligga i solen. Vi har även skaffat oss några gemensamma vänner och har middagar ibland. Jag trivs verkligen bra, och det underbara med Rupert är att han även delar min uppfattning om det nuvarande Tyskland. Han håller med om att det som Hitler och arméerna gör är rätt och han hatar judarna lika mycket som jag gör. Jag är inte säker på att Gustaf hade tänkt likadant. Han var inte en sån som brydde sig riktigt, så han skulle nog inte ha haft någon särskild åsikt.

10 juni

I alla byar och städer som arméerna tar över i Ukraina skjuter de judarna och romerna. De samlar ihop alla de människorna, räknar dem och dödar dem. Ibland får de själva gräva sina egna massgravar och sen får de ställa sig vid dem och bli skjutna ner i dem. Det är rätt åt dem. Det var så jag kände mig efter det förra kriget, helt övergiven och rädd. Varför skulle bara jag och andra av den tyska befolkningen vara de enda att känna på den smärtan? Nu ger vi igen och judarna får känna på sin egen medicin, vad de själva har skapat.

1943

18 augusti

De bombade i Regensburg igår! De träffade borgmästarens kontor och det smällde riktigt högt! Det var mitt i natten och jag och Rupert slängde oss upp ur sängen och såg ut genom fönstret. Vi kunde se röken från långt håll och fattade vad som hade hänt. Vi sprang ner i skyddsrummet ifall de skulle bomba mer, men ingenting mer kom. Vi var rädda och satt och höll om varandra hela tiden. Det var ganska mysigt faktiskt. Och när vi satt där nere sa han plötsligt att han ville ha barn med mig. Det var lite udda men ändå en av de lyckligaste stunderna  mitt liv. Han ville ha barn och han ville att jag skulle bli deras mor.

1944

18 mars

Nu är jag höggravid, är i kanske sjunde månaden och är lycklig med min man. Men även denna lycka så har det blivit oroligt och eländigt i Tyskland. De bombar överallt i Tyskland och de bombade Berlin i dagsljus! Nu brinner Hamburg, tusentals människor har dött och jag börjar tvivla på att vi kommer vinna kriget trots allt.. jag är så orolig över till vilken värld mitt första barn kommer födas in i.

1945

16 april

Tyskland är helt förstört! De bombar oss och förstör, vi har inte gjort något annat än det rätta och de behandlar oss så här!? Varför är det alltid vi vackra tyskar som blir utsatta till slut... Judarna lyckades få andra länder på sin sida. Jag kan inte förstå det, de måste hata oss, varför just oss?  Berlin är bara ruiner och alla i hela Tyskland är rädda.

Jag, Rupert och våran dotter Louise har flyttat till en mer skyddad bostad som vi tror vi skulle få ha kvar ifall det slutar så dåligt som efter förra kriget. Vi lever väldigt begränsat och gör inte så mycket på dagarna. Vi är rädda men samtidigt är jag så lycklig.