1934
17 maj
Träffade Dr. Kube på vägen till
mitt kontor. Vi talades vid under några minuter. Han kunde berätta att den
tyska sjukvårdsförsäkringen inte längre omfattade judar. Det verkade inte
bekymra honom, vilket sannerligen bekymrade mig. Ty människorna i Regensburg
har förändrats och det är många jag inte längre känner igen. De ser likadana ut
som de alltid har gjort. Men på insidan verkar något ha gått sönder.
13 juli
Ernst Röhm är död.
Jag läser tidningen men har svårt att ta in allt på en gång. Den 30 juni har
tydligen Hitler med hjälp av SS och Gestapo slagit ner ett försök till
statskupp från SA. Enligt tidningen har den ”tyska staten i självförsvar” avrättat
61 personer, de flesta höga SA-ledare men jag kan även se andra namn som inte
varit knutna till SA, samt vid gripandena varit tvungna att skjuta ytterligare
13 personer som försökt göra motstånd.
Plötsligt ramlar saker och ting
på plats i mitt huvud. Jag förstår nu varför SA-avdelningen i Regensburg hållit
så låg profil i början av månaden. De har knappt varit synliga. Inte ens Gregor
Lilienthal den mest högljudda nazisten i staden, har setts på gatorna. Han
måste ha varit livrädd att även han stod på SS-listor över vilka medlemmar av
SA som skulle hämtas för att fängslas eller avrättas.
Men tydligen klarade han sig.
Jag borde ha hört något från borgmästare Eckhardt om SS hämtat någon från
staden.
3 augusti
Jag drack mig berusad igår. Men
inte på Hannes Schneiders restaurang och definitivt inte på Die Rote Rose,
nazistanhängarnas högborg i Regensburg. Nej, jag satt på mitt rum och tömde en
flaska konjak tills sömnen tog mig. Antar att jag försökte bedöva mig, inte så
mycket för att president Hindenburg dog igår utan för att hans död innebär att
Hitler nu blir ledare, rikskansler och president i Tyskland. På några månader
har Tyskland gått från att vara en parlamentarisk demokrati till en totalitär
stat där Adolf Hitler har absolut makt.
1935
Det är numera Gestapo, vår tyska
säkerhetspolis, som har ansvaret för koncentrationslägren. De ansvarar också
för mitt arbetsrum. Sedan början av året delar jag nämligen kontoret med
Gestapos lokala representant, Paul Wollmann. Det är en trevlig man, bildad och
underhållande att samtala med, åtminstone så länge man kan förtränga att hans
arbetsuppgifter går ut på att övervaka vår stad och rapportera vidare om vilka
personer som kan tänkas hysa negativa eller kritiska åsikter gentemot den
nazistiska regimen. Sådana personer förs bort. Och det är Paul som ser till att
det sker.
Fast han behöver inte anstränga
sig för att fylla i sina rapporter. Flera gånger i veckan får han tips från
”ansvarskännande medborgare” som ser det som sin plikt att rapportera in vad
grannen eller kunden framför i kön till kassan sade eller verkade tänka. Vår
stad är full av angivare. Hela Tyskland är fullt av dem. Människor som av
nazistisk övertygelse eller kanske av rädsla att själv bli rapporterad anger
vänner, bekanta, ja till och med sina släktingar eller familjemedlemmar.
Och på tal om familjemedlemmar.
Wollmanns hustru Inga är ledare för stadens avdelning av BDM (Bund Deutscher Mädel – Föreningen för tyska
flickor). Hon tar verkligen sitt ansvar för att fostra flickorna, från
tioåringar och uppåt, till små lojala partimedlemmar, redo att ange sina egna
föräldrar om så krävs. Pojkarnas motsvarighet, Hitlerjugend, leds här i Regensburg av xxx. Han har nyligen blivit
Obersturmführer (löjtnant) i SS och tar på sin fritid hand om de flesta av
stadens pojkar. De tillbringar mycket tid i naturen och han undervisar dem i
den nazistiska ideologin och förbereder dem på ett framtida krig genom olika
lekar och övningar.
Jag har funderat mycket på hur
människor som Inga Wollman och xxx fungerar. Hur kan de frivilligt ägna sin tid åt att
påverka och forma barn, som knappast kan sägas vara ansvariga för sina egna
beslut, till lydiga mininazister som inte tänker utan endast gör vad de blir
tillsagda att göra? Men jag kan inte finna något svar.
26 juni
Två nya lagar har införts. En
som tillåter läkarna att utföra tvångsaborter för att förhindra att ärftliga
sjukdomar förs vidare och en som innebär att endast blotta misstanken om
homosexualitet eller annat ”misstänkt beteende” är grund för arrestering.
15 september
Idag träder Nürnberglagarna i kraft i Tyskland. De tyska judarna är
numera en andra klassens medborgare eftersom endast personer av ”tyskt blod”
kan vara riksmedborgare. De saknar därmed rösträtt och äktenskap mellan judar
och ”arier” förbjuds. Som jude räknas alla, förklarade Paul Wollman
ytterst älskvärt för mig som om han talade om något självklart, som
oavsett religion har minst en mor- eller farförälder som är judisk.
På vägen hem, efter en middag på
Vildsvinet, passerade jag biografen. Det var kö utanför, trots att det var
nästan en timme kvar tills kvällens film skulle börja. På biografen visar de
ohämmad nazipropaganda. Det är Hitlers nya gunstling: Leni Riefenstahls
film Triumph des Willens (Viljans
triumf) som rullar kväll efter kväll. Jag förstår inte varför folk betalar för
att se den. De lever ju redan mitt i den.
31 december
Så här den sista kvällen på året
kan jag också lägga till två förändringar som jag misstänker kan leda till
framtida problem. Tyskland har återigen allmän värnplikt och dessutom ett avtal
som ger Hitler möjligheten att upprusta den tyska armén. Det verkar som om
övriga europeiska ledare, de som tidigare var så måna om att hålla oss i ett
järngrepp, plötsligt accepterar allt vad Hitler kan tänkas önska sig. Ser de
inte vem de samtalar med? Hur kan de tro på något han säger? Han har ju redan
lurat Tyskland. Ska han nu få lura resten av Europa?
1936
7 mars
Tyska trupper marscherar
västerut över floden Rhen till en zon som enligt Versaillesfördraget ska hållas
fri från soldater. Av någon anledning avstår både Frankrike och England från
att hindra det som sker. På Die Rote Rose ska det hållas fest ikväll.
Nationalsocialisterna i Regensburg anser att detta är något som ska firas. De
ser framför sig ett Tyskland som åter börjar resa på sig. Det ser även jag. Men
uppenbarligen få av dem som lever utanför våra gränser.
22 mars
SS har tagit över ansvaret för
koncentrationslägren i Tyskland. De ska ”organiseras om”, det verkar betyda att
fler ska byggas och att de ska bli effektivare på att plåga de olyckliga
satarna som hamnar i dem. Ämnet kom upp på ett improviserat möte som hölls på
borgmästarens kontor efter att Ondskan plötsligt hade klivit in genom dörren.
Åtminstone kändes det så.
Det visade sig att Konrad
Wieghardt, som numera är Hauptsturmführer (Kapten) i SS, hade vägarna förbi sin
gamla hemstad och i sällskap med honom kom, utöver bröderna Mutschmann,
SS-Brigadeführer (Generalmajor) Theodor Eicke som utöver detta visade sig vara
koncentrationslägersinspektör och ansvarig för hela omorganiseringen av lägren.
Jag har aldrig känt ett sådant obehag inför en människa som det jag upplevde i
Eickes närhet. Varje gång han vände sin blick emot mig blev jag alldeles torr i
munnen. Jag svär på att den mannen bär på död och elände i någon form.
När SS-sällskapet lämnade
borgmästarens kontor vände sig Konrad sig om och viskade till mig: Det
var Eicke som sköt Ernst Röhm. Och det sjuka var att Konrads röst vibrerade
av stolthet.
21 juli
I Spanien har ett inbördeskrig brutit ut. Fascisten Francisco Franco försökte ta
makten genom en statskupp som dock verkar ha misslyckats men både Hitler och
Italiens diktator Mussolini har sagt sig vilja stödja hans sida i kriget som
verkar följa. Överallt finns de – diktatorerna. Och de verkar känna igen sina
likar när de ser dem.
10 augusti
De olympiska spelen pågår för
fullt i Berlin. Hitler
och nazisterna tar varje chans att visa upp sig från sin bästa sida. Det är
nästan skrattretande men de har monterat ner antijudiska skyltar från husväggar
i huvudstaden som om detta skulle få, åtminstone oss som lever i detta land,
att glömma vad som sker. Men kanske är trolleritricket framför allt riktat mot
de utländska besökarna.
27 augusti
I Tyskland har en ny myndighet
sett dagens ljus. Den har till syfte att öka antalet födda tyska barn för att
främja ”den ariska rasens fortbestånd”. Myndigheten ska bekämpa
homosexualitet och förhindra friska kvinnor från att göra abort. I Regensburg
är det Professor Raumer som är myndighetens chef men jag är övertygad om att
den som egentligen bestämmer är hans hustru Rosemarie, trots att kvinnor inte
längre uppmuntras till att arbeta utanför hemmet. Eller kanske just därför. De
var i alla fall båda uppe hos borgmästare Eckhardt för att diskutera något
kommande projekt och jag tror inte att jag någonsin träffat någon som yttrat så
många ”Heil Hitler” som hon gjorde. Hon är helt indränkt i nazistisk propaganda
och så fort hon andas följer ett ”Heil” med av bara farten. Och det märkligaste
är att jag fortfarande kan minnas när hon hette Taubner och drev daghem här i Regensburg.
Hon var som alla andra. Som jag. Men kanske är det hon som fortfarande är som
alla andra. Kanske är det jag som den som är den annorlunda.
Ett rashygieniskt institut har
också inrättats. Det ska bland annat kartlägga alla zigenare/romer och bestämma
om de är ”rasligt rena”. Det verkar dock som om de anser att den romska
befolkningen inte är ”rasren”. För i en mängd städer i Tyskland har
massarresteringar av zigenare genomförts.
1 december
Medlemskap i Hitlerjugend och
BDM är nu obligatoriskt för alla barn och ungdomar. Alla måste vara med.
1937
23 januari
Judar får inte längre undervisa
tyskar, arbeta som revisorer eller tandläkare. Vad ska dessa människor nu leva
av? Hur ska de försörja sina familjer?
15 juli
Nya koncentrationsläger grundas
eller byggs om över hela Tyskland. Det senaste heter Buchenwald och ligger utanför Weimar. Ett märkligt
sammanträffande var att samma dag som jag läste om detta, träffade jag zzz och
det visade sig att hennes man varit delaktig i byggandet av lägret. Hon såg
inte vidare stolt ut över detta, antagligen delar hon inte sin mans ideologiska
övertygelse. Han blev ju antagen av SS för några år sedan, tydligen hade han
avancerade kunskaper som arkitekt. Hans karriär fick verkligen en skjuts framåt
av medlemskapet i NSDAP.
25 september
Vad märkligt, att i denna galna
tid, i detta sjuka land, fortfarande äga förmågan att bli förälskad!
1938
13 mars
Hitler hyllas nu som en hjälte
över hela Tyskland. Österrike, hans gamla hemland, är nu införlivat i det tyska
riket. Igår rullade tyska trupper över gränsen och i Wien togs nazisterna emot
av jublande folkmassor som uppenbarligen har längtat efter Anschluss,
anslutningen till Tyskland. Det ska tydligen firas på Die Rote Rose.
Borgmästare Eckhardt är inbjuden att tala där ikväll. qqq var nämligen här
tidigare idag och bjöd in honom. Och det värsta är att borgmästaren tvingade
mig att lova att närvara under talet. Jag avskyr att sitta på Die Rote Rose.
29 april
Tyska och österrikiska judar
måste nu registrera all förmögenhet över 5000 reichsmark och egendom. Det kan
bara finnas en anledning till det. Den tyska staten har tänkt beslagta allt den
kan tänkas komma åt. Och i Regensburg är det mitt arbete att samla in
uppgifterna. Jag känner mig smutsig när jag gör det. Jag känner mig som en
simpel tjuv.
15 augusti
Utanför Linz i Österrike står
snart koncentrationslägret Mauthausen färdigt. Jag undrar om de fortfarande jublar i
Österrike? Eller har de ännu inte insett att vem som helst kan stämplas som
fiende till den tyska staten, fängslas och aldrig mer återvända?
Judar trakasseras nu för övrigt
offentligt utan att människor reagerar. Det ryktas om att den judiska
befolkningen i Wien har tvingats skura gatorna. Men det är inte bara judar och
zigenare som befinner sig i en svår sits. Homosexuella män skickas numera
automatiskt till koncentrationsläger.
9 juni
I München har den stora
synagogan blivit sönderslagen. Dessa upplopp som riktar sig mot judar blir allt
vanligare i hela Tyskland. Det måste vara outhärdligt att leva som jude i detta
land.
15 juni
2200 ”kriminella judar”
har arresterats och skickats till koncentrationsläger. De har begått brott som
parkerat bilen fel eller glömt att betala räkningar i tid. Andra för att de som
arbetslösa brutit mot kravet att arbeta. När jag fick höra detta utbrast jag i
ett ”det är ju ett helt sinnessjukt beslut” utan att tänka mig för. Jag
var nämligen inte ensam, utan befann mig på postkontoret och alldeles framför
stod ppp och samtalade med rrr, och det är endast när man är garanterat ensam
det är lämpligt att sätta ord på kritiska tankar om vår ledare eller de beslut
som fattas. För ett ögonblick tänkte jag att ingen av dem uppfattade mina ord
men så vände de sig mot mig och betraktade mig under en tystnad som kändes
evighetslång.
Jag var helt övertygad om att nu
kommer antingen ppp eller rrr att rapportera mitt uttalande vidare till SD:s
(Sicherheitsdienst – NSDAP:s egen säkerhetstjänst) lokala representant som
ytterst nitiskt verkar för att alla kritiker förs bort till deras högkvarter i
Prinz Albrecht Palatz i Berlin för ytterligare förhör. Och från den adressen
återvänder få människor.
Men istället för en förvarning
om framtida lidande replikerade Herr rrr med en urskuldande min: ”Wenn der
Führer das nur wüsste” (Om Führern ändå bara hade vetat).
Det märkliga sker nämligen
ibland att mindre populära eller, som kanske var mer troligt i det här fallet,
närmast överdrivna beslut sällan förknippas med Hitler utan tillskrivs andra
personer i regimen. Kanske är det Hitlers hypnotiska kraft som partiledare, och
hans förmåga att säga allt vad människor önskade höra i given stund, som i
första hand fick många att rösta på partiet och inte den nazistiska ideologin?
Jag får väl aldrig veta det men
just då gjorde det ingenting för jag insåg att hade jag kommit helskinnad ur en
ytterst farlig situation.
17 augusti
En ny namnlag har trätt i kraft.
Den tvingar alla judiska kvinnor att lägga till namnet Sarah och alla judiska
män att lägga till namnet Israel i sina pass. Det måste vara så förnedrande.
1 oktober
Hitler har under en tid krävt
att Sudetlandet, det tysktalande området i Tjeckoslovakien, ska tillhöra
Tyskland. Han har hotat med en invasion om inte kraven tillgodoses.
Uppenbarligen är det ingen som vill ta strid med honom om detta. För Hitler har
nu fått som han vill. Sudetlandet är hans.
Tyskland fortsätter att växa. Förstår de inte att han tar hela handen om de ger
honom fingret?
5 oktober
Alla tyska judar tvingas från
och med idag att ha ett stort J i sina pass. Vad är nästa steg? Ska de bära
tecken på sina kläder också? Det kom faktiskt ett brev häromdagen till
borgmästaren som föreslog just det: att judar borde bära synliga tecken på
sin judiskhet för att förhindra dem från att sprida sin smitta bland ovetande
och hederliga tyska medborgare. Det var undertecknat av xxx, som
uppenbarligen är ännu en av dessa människor som druckit alltför djupt ur koppen
Judehat. De blir bara fler och fler.
30 oktober
17 000 polska judar som varit
bosatta i Tyskland har arresterats och skickats tillbaka till Polen. Men Polen
har vägrat ta emot dem så de tvingas att leva i ett ingenmansland vid gränsen.
7 oktober
En polsk-judisk student i Paris,
Herschel Grynszpan, har skjutit den tyske diplomaten von Rath. Jag hörde vår
propagandaminister på radion. Han var ursinnig.
9 oktober
Von Rath har dött. Borgmästare
Eckhardt meddelade på morgonmötet att lokala SA- och partiorganisationer över
hela landet att getts order att hämnas hans död. Eckhardt har också fått i
uppdrag att ge polisen instruktioner att inte ingripa mot eventuella
våldsverkare – då de endast visar sin rättmätiga vrede – och brandkåren att
låta alla byggnader med judisk koppling brinna så länge tysk egendom inte
hotas. Han såg blek ut när berättade om detta. Vad kommer att ske i vår stad?
10 november
Synagogor över hela Tyskland har
brunnit i natt, affärer plundrats. Tusentals människor har misshandlats,
dödsfall har också rapporterats. Tusentals judar har arresterats och kommer
antagligen skickas till Dachau och andra koncentrationsläger. Har det tyska
folket rasat klart nu? Är von Rath hämnad? Känns det bättre nu?
Även i Regensburg utspelades
obehagliga scener. Men jag orkar inte med att beskriva dem nu.
12 november
Herman Göring har bestämt att
judarna ska bötfällas för förstörelse under Kristallnatten,
som den vidriga natten nu kallas, eftersom de har orsakat dessa skador genom ”att
provocera det tyska folket”. En miljard ska betalas. De ska dessutom ”återställa
gatubilden”, dvs. städa upp själva. Mord på judar under upploppen kommer
inte heller att bestraffas. Jag antar att det här är nationalsocialisternas
variant av logik.
15 november
Judiska barn är nu förbjudna att
gå i tyska skolor. Några lärare, ledda av Syster Ingrid, lärarinnan i den
katolska skolan, kom till borgmästarens kontor för att försäkra sig om att de
hade korrekta listor beträffande elevernas härkomst. De ville inte, som Syster
Ingrid uttryckte det: hamna i den genanta situationen att de av misstag
gav tysk undervisning till judiska barn. Nej, hur skulle det se ut?
1939
31 januari
I ett tal i riksdagen hotade
Hitler igår att utrota hela den judiska rasen i Europa om ett nytt världskrig
bryter ut. Han sade följande: Livet igenom har jag mycket ofta varit en
profet och för det mesta blivit utskrattad. Under min kamp om makten var det
först och främst det judiska folket som skrattade när jag profeterade att jag
en dag skulle bli statsöverhuvud och ledare för hela den tyska nationen, och
att jag då bland annat skulle finna svaret på det judiska problemet. Jag tror
att skrattet sedan dess har fastnat i halsen på den tyska judendomen, som förut
skrattade så högt. Idag tänker jag återigen vara en profet: om det skulle lyckas
den internationella finansjudendomen, i och utanför Europa, att än en gång
störta folken i ett världskrig, så kommer resultatet inte att bli jordens
bolsjevisering och därmed judendomens seger, utan förintelsen av den judiska
rasen i Europa.
Min gud, mannen är ju galen!
Varför kan inte människor se det? Lyssnar de inte på vad han säger?
15 februari
Eckhardt tog med mig på en liten
resa till staden Rosenheim dit han inbjudits av sin borgmästarkollega där. Väl
på plats blev vi väl mottagna. Rosenheims borgmästare bjöd oss på champagne på
sitt kontor. Rosenheims ”store son” Herman Göring hade nämligen fått det
svenska äromärket Svärdsorden direkt ur den svenske konungens hand. Kung
Gustav V och hans sonson prins Gustav Adolf var tydligen på genomresa och hade
passat på att överräcka hedersbetygelsen. De känner antagligen varandra sedan
tidigare eftersom Göring ju flydde till Sverige efter ölkällarkuppen. Han
träffade och gifte sig förresten med sin fru under exilen i Sverige. Eckhardt
visste till och med var de hade bott för han hade sett bilder av villan i
nationalromantisk stil – Mälarhöjden hette tydligen den vackra förstaden till
Stockholm där de bodde.
Det var tydligt att borgmästaren
i Rosenheim var stolt som en tupp över att det har gått så bra för Göring och
inte minst nu när han blivit Hitlers favorit. Att en så stor man har vuxit upp
i Rosenheim verkade höja även hans status, trots att han egentligen inte har
ett dugg med saken att göra.
Jag drack ändå girigt ur
flaskorna som öppnats, kanske lite för mycket, för plötsligt fick jag lust att
berätta om en satirisk karikatyr som jag sett i tidskriften Simplicissimus för
några år sedan. (Det var antagligen i samband med att han blivit talman
1932.) Den hade föreställt en galen Göring i tvångströja. Ryktet gick då att
Göring hade varit intagen på ett mentalsjukhus för våldsamma patienter i
Sverige och att han missbrukade narkotika. Men tack och lov lyckades jag bita
mig i tungan.
21 februari
De tyska judarnas guld- och
silverföremål ska nu beslagtas. Tydligen behöver statskassan mer pengar. Att
leda ett land djupare in i vansinnet kostar uppenbarligen mycket pengar.
15 mars
Vad var det jag sade om fingret
och handen? Resten av Tjeckoslovakien, inte bara Sudettyskland, har nu
ockuperats av tyska trupper. Hitler triumferar i radion. Allt går hans väg nu.
Det är ny fest på Die Rote Rose ikväll. Eckhardt ska åter tala. Den här gången
tänker jag inte närvara. Förra gången jag var tvungen att sitta där en hel
kväll och lyssna på nazisvammel blev jag så berusad, för att stå ut, att jag
inte minns hur jag kom hem.
1 september
3 september
Champagne på Eckhardts kontor
igen. Göring har utsetts till Hitlers efterträdare om något skulle drabba
Führern. Jag drack en artig mun men kunde knappt svälja. Man dränker inte
sorger i champagne!
23 december
Hur gick det till egentligen? I
efterhand känns allt bisarrt. I nuet bländas jag av overklighet. Jag har lämnat
Regensburg för Berlin. Kanske flydde jag. Jag vet inte längre. Jag vet inte hur
jag ska förklara det. Det var precis efter krigsutbrottet. Jag hade under en
längre tid druckit alldeles för mycket, antar att jag det var en form av
självmedicinering mot den sjukdom som detta tyska samhälle har utvecklats till,
och när jag förstod att kvinnan jag älskade egentligen älskade en annan, och
valde ett liv med honom, tappade jag kontrollen över allt.
De säger att jag försökte ta
mitt liv. Jag minns inte. Jag vill inte minnas.
Borgmästare Eckhardt tog mig
dock under sina vingars beskydd. Han sade att jag behövde komma bort från allt,
få börja om, och ordnade via sina kontakter i partiet arbete åt mig på det
nybildade RSHA (Reichssicherheitshauptamt – Rikssäkerhetsöverstyrelsen) i Berlin.
Hur tänkte han? Antagligen trodde han allt berodde på någon sorts kärlekssorg.
Men hans lösning på problemet var att hjälpa mannen som fruktar demoner och
djävlar till en plats i helvetet.
Jag tillhör nu avdelning 7 inom
RHSA och ansvarig för att kategorisera beslagtagen förbjuden litteratur. RHSA:s
chef är en man med ett leende som aldrig når ögonen. Han heter Reinhard
Heydrich och ger mig samma känsla av obehag som mötet med Eicke för några år
sedan. Mitt arbete låter kanske stillsamt men RHSA:s avdelningar lyder alla
under SS och vid sidan av min avdelning finns avdelning 4 som omfattar Gestapo
och avdelning 1 där order ges till de s.k. insatsgrupperna som bakom
frontlinjerna ska ”ta hand om” oönskade personer.
Jag vet inte hur jag ska härda
ut. Här på RHSA får jag dagligen insikt i fruktansvärda saker, händelser så
vidriga att få människor hemma i Regensburg skulle tro mig. England, Frankrike,
Australien, Nya Zeeland, Kanada har alla förklarat krig mot Tyskland. Av någon
anledning har USA tagit en position som neutrala. Jag kan inte förstå varför.
De måste sätta stopp för vansinnet som sprids från detta land.
För efter att Hitler och Stalin
undertecknat en ickeangreppspakt där parterna kommit överens om att dela upp
Polen mellan sig, och kriget brutit ut, tog det fem veckor innan Polen var
utplånat som självständig stat. Därefter har nazisterna bedrivit terror mot den
polska lokalbefolkningen. Tusentals människor har förts till
koncentrationsläger. 50 000 polska barn med ”ariskt” utseende har kidnappats och
sänts till fosterhem i tyska familjer. Polska judar har tvingats från
landsbygden till städerna där de placerats i särskilda stadsdelar, så
kallade ghetton. För övrigt så
tvingas sedan en månad till alla polska judar över tio år, att bära gula
davidsstjärnor på sina kläder.
Det ryktas också om att sedan i
oktober har arbetsoförmögna, handikappade och utvecklingsstörda i Polen gasats
till döds i skåpvagnar med hjälp av koloxid. Och enligt en Dr. Bunke som
nyligen besökte kontoret pågår något som kallas för aktion T4 i Tyskland just nu. Det innebär att handikappade och
psykiskt sjuka, barn som vuxna, avlivas genom gas, giftinjektioner och
systematisk svält till döds. Först vägrade jag tro det. Jag vägrade tro något
av det. Men det är sant.
Allt är sant.
1940
12 februari
Idag firades det på avdelning 4,
närmare bestämt på sektion IV D4 där Adolf Eichmann är chef. De första polska
judarna har nämligen skickats till koncentrationsläger. Det har redan byggts
ett i Polen: Stutthof. Fler planeras att byggas, t.ex utanför Oswiecim, eller
som det benämns här på RHSA: Auschwitz. Det bjöds
på tårta och överallt var det glada miner. Jag skyllde på hög arbetsbelastning
och gick ner i mina arkiv. Där satt jag, närmast apatisk, och stirrade in i
väggen. Hur ska jag ta mig härifrån?
9 april
Danmark och Norge har nu ockuperats av tyska trupper. Jag
misstänker att deras motstånd snart är över. Vad skulle dessa små länder kunna
sätta emot Hitlers Tyskland? Märkligt, jag vill inte längre se det som mitt.
Och det är inte mitt. Det är hans. Ändå arbetar jag lydigt för honom. Jag
försöker intala mig själv att det jag sysslar med: att arkivera böcker,
knappast skulle innebära att en revolt från min sida skulle förändra något.
10 maj
Frankrike, Belgien och Holland
har anfallits. Det är uppenbart att Hitlers dröm inte längre enbart handlar om
ett större Tyskland. Han vill något mer.
23 juni
Frankrike kapitulerade igår som sista land efter Danmark, Norge, Belgien och
Holland. Idag är Hitler i Paris och triumferar.
Och jag märker på folket här i Berlin att många, även de som inte är uttalade
nazister, är stolta över det som Hitler åstadkommit. Han utplånade
arbetslösheten, satte igång ekonomin, gjorde Tyskland stort och mäktigt igen,
tog revansch på Frankrike och så länge de inte själva är utsatta för någon form
av förföljelser börjar allt fler tala positivt om Hitlers styre. Jag antar att
det är likadant hemma i Regensburg. Och det är förståeligt.
Men samtidigt så fruktansvärt
sorgligt.
23 juli
Det är inte bara Hitler som tar
för sig. Stalins Sovjetunionen verkar vara ute efter Baltikum.
26 augusti
I över två månader har nu
brittiska öarna attackerats av tyska flygplan. Häromdagen har London bombats.
Idag bombades Berlin som svar. När vi gick ner till skyddsrummen mötte jag Karl
Köhler. Vi hann inte talas vid så vet jag inte vilket hans ärende till Berlin
var.
15 september
Massiva flygattacker genomförs
nu mot brittiska städer. Vinner inte Tyskland detta krig kommer det snart vara
tyska städer som står i brand. Jag undrar om de som jublar idag tänker på det?
27 september
Tyskland, Italien och Japan står
nu på samma sida. Triss i galenskap?
16 november
Jag läser en rapport om
tillvaron i Warszawas ghetto. Det avskildes från omvärlden i början av månaden.
Införseln av livsmedel stryptes och befolkningen, som trängs i tusental i
överbefolkade ruckel, lider av svält, köld och sjukdomar. Dödstalen stiger. Jag
kan inte föreställa mig hur det är att leva där.
23 november
Ungern, för några dagar sedan,
och nu sluter även Rumänien upp bakom Tyskland. Överallt verkar Hitler
installera små lydiga människor. Jag antar att jag också är en av dem.
11 december
Hårda strider i Nordafrika.
Italien får stryk. På kontoret talas det föraktfullt om de italienska
soldaternas krigsförmåga.
24 december
Nu, på julafton, längtar jag mer
än någonsin tillbaka till Regensburg. Jag önskade att jag kunde sitta på
Vildsvinet, äta middag och drömma mig bort. Istället sitter jag här, i Berlin,
bortglömd.
1941
14 februari
Tyska trupper har sänts till Nordafrika
under ledning av General Erwin Rommel. Ibland när jag tänker på vår tyska armé
undrar jag hur många av männen i Regensburg som befinner sig i den. Var de
befinner sig, vilka som har dött och vilka som fortfarande lever. Jag har inga
svar och jag vill inte undersöka det heller. Antagligen för att jag inte vill
få de svar jag fruktar.
27 april
Under våren har Bulgarien,
Jugoslavien och Grekland kapitulerat för den tyska krigsmaskinen.
12 maj
För två dagar sedan försvann
Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare och vän till Führern sedan tiden före
ölhallskuppen. Nu vet vi var han tog vägen. Av någon anledning tycks han på
eget initiativ flugit till Storbritannien. Varför vet ingen. Det ryktas om
galenskap. Det skulle inte förvåna mig. Vi måste alla vara galna. Varför skulle
vi annars befinna oss i detta hus? I detta land. Hur som helst har order getts
om att alla Hess närmaste män ska gripas. Jag räknas inte till dem.
24 juni
Tyskland fortsätter sitt
anfallskrig. Hitler har överraskande nog tagit beslutet att bryta sitt löfte
till Stalin och attackerat Sovjetunionen. Operationen, kallad för Barbarossa,
rullade igång för någon dag sedan. RHSA har fått instruktioner om att ”utrota
alla fientliga element” för att skapa Hitlers utlovade Lebensraum (livsrummet)
för det tyska folket. Men bara i de västra delarna av Sovjetunionen, som nu
invaderats, bor cirka tre och en halv miljon judar.
Det har jag hör ryktas om, för
ingen informerar egentligen en arkivarie likt mig även om Dr. Dittel på
avdelningen ofta har svårt för att hålla något hemligt, är att lösningen på
problemet är fler insatsgrupper. Fler av de tilltänkta befälhavarna besökte
också nyligen RHSA. Ohlendorf, Rasch, Stahlecker med flera satt i konferens med
Arthur Nebe och drog upp riktlinjerna och tydligen ska allt dokumenteras in i
minsta detalj.
Trots att det bara handlar om en
sak.
Mord.
30 juni
Jag har fått fler mediciner
utskrivna nu. Men jag har fortfarande svårt att få någon egentlig sömn på
nätterna. Jag mår inte alls bra. Jag umgås inte längre med andra människor.
Inte som jag gjorde i Regensburg. Jag går till mitt arbete. Jag går hem. Jag
ligger vaken på nätterna och funderar på vilka alternativ jag egentligen har.
Att dö för egen hand. Att dö för
annans hand. Eller fortsätta leva som död.
Bland all denna död.
10 juli
I Ukraina opererar nu
insatsgrupperna bakom stridslinjerna, som ett slags rörliga dödspatruller.
Deras uppgift är att skjuta judar, men också funktionärer i det sovjetiska
kommunistpartiet, partisaner och romer som bor på de erövrade områdena. I alla
byar och städer som armén lägger under sig samlas dessa människor helt enkelt
ihop, räknas och dödas. All statisk sammanställs sedan i denna byggnad som jag
befinner mig i. Ovanför mig. Runt omkring mig. Under mig.
Är det konstigt att jag har
svårt att sova?
Det finns fyra insatsgrupper,
som opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Dödsskjutningarna sker
för det mesta vid någon ravin i ett skogsparti i närheten av byn eller staden.
De flesta offren arkebuseras vid randen av gravar som de själva tvingats gräva
och sedan ställa sig vid randen av för att när skottet träffar falla ner i
massgraven. Andra bränns levande, till exempel i Minsk, eller dränks, bland
annat i Svarta havet.
Eller är det konstigt att jag
alls vill vakna?
3 september
Stora mängder Zyklon B, ett
insektsmedel baserat på vätecyanid, har beställts av SS från företaget Degesch.
Tydligen ska detta medel testas i Auschwitz på fångar som en ny och mer
effektiv metod att avlusa dem.
Jag kan inte förmå mig själv att
skriva vad jag egentligen tror.
17 september
Idag inleds den stora
deportationen av tyska judar till koncentrationslägren. Alla har fullt upp idag
på RHSA. Allt måste genomföras så smidigt och effektivt som möjligt.
25 oktober
I slutet av september avrättades
över 33 000 judar från Kievområdet i ravinen Babij Jar nära Kiev i
Sovjetunionen. Det var medlemmar i insatsgruppen C, under ledning av Paul
Blobel, som befallde judarna att ställa upp sig vid kanten av ravinen och sedan
avrättade soldaterna dem med skott i nacken. Män, kvinnor, åldringar, barn.
Alla dödades.
Häromdagen utfördes ytterligare
en massaker. 19 000 judar i Odessa i Sovjetunionen mördades.
Jag fick reda på det här idag.
Senare på kvällen mötte jag en grupp Regensburgbor som befann sig i Berlin för
en rad olika ärenden. De hade rest hit tillsammans och ville att jag skulle
möta dem för en middag. Jag vet inte vem som avslöjat hur de skulle hitta mig.
Vi bestämde att vi skulle ses på restaurangen vid Rikskansliet och jag tror vi
gjorde det. Eller så drömde jag det.
Att sitta där och äta, likt
normala människor med vetskap om vad som sker utanför och innanför detta lands
gränser, gav mig en sådan overklighetskänsla att jag förlorade uppfattningen om
både tid och rum. Jag är tillbaka på mitt rum nu. Men jag minns inte längre vem
jag har träffat och vad vi har talat om. Jag ser ansikten framför mig. De är
bekanta men namnen som hör till dem glider hela tiden undan för mitt
medvetande. Det gör inget. Jag hoppas bara att jag inte talade om fel saker. Då
kan det vara slut med mig. Ty inget från insidan av RHSA:s väggar får nå
allmänheten.
Eller bryr jag mig egentligen?
Om vare sig tystnadsplikten eller mig själv?
11 december
Det sägs att försöket att erövra
Moskva har misslyckats och nu är det tyska trupper som pressas tillbaka. I
radion talas det endast om ”strategiska uträtningar av fronten” men det brukar
vara en omskrivning av reträtter. Dessutom meddelas japanska stridsplan, för
någon dag sedan, har bombat den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. USA och
England har svarat med att förklara krig mot Japan. Även Tyskland är nu i krig
med USA.
Historien verkar upprepa sig.
För ingenting verkar vi lära oss av den.
19 december
Hitler tar befälet över den
tyska armén. Tydligen vet han bättre än sina generaler vad som måste göras.
1942
27 januari
För en vecka sedan var det en
konferens i Wannsee där ”den
slutgiltiga lösningen av judefrågan i Europa” diskuterades. Heydrich var där,
Eichmann var där, Müller var där. Men vad som sades är ännu inte känt för alla
på RHSA, det har varit mycket hemlighetsmakeri kring denna konferens, men
samtliga medarbetare har uppmanats att hädanefter använda uttrycket ”transport
österut” istället för deportation och ”specialbehandling” istället för, låt oss
vara ärliga: mord.
11 juni
I slutet av maj sköts
SS-Obergruppenführer (General) Heydrich, vår högste chef, av tjeckiska
motståndsmän i Prag. Han dog en vecka senare. Igår kom svaret. Byn Lidice
utplånades. 172 män och pojkar över 16 år mördades. Kvinnor och barn skickades
till lägren. Andra ska adopteras bort. Men tydligen är inte SS nöjda med denna
fruktansvärda hämnd. De tänker utplåna ytterligare en by men har tydligen inte
bestämt sig för vilken ännu.
22 juli
En mängd nya koncentrationsläger
har öppnats under våren. Det senaste Treblinka i Polen står nu klart. Tanken är
300 000 judar från gettot i Warszawa ska sändas dit.
19 december
Rykten om förluster i Nordafrika
kommer allt tätare. Det sägs också att den tyska 6:e armén är instängd i Stalingrad och möter
våldsamma förluster där. Vänder det nu?
Hösten i övrigt? Massmorden
fortsätter i öster. I Berlin lever dock de flesta människor sina liv helt
ovetande om detta. De roar sig, klagar på ransoneringsbestämmelserna och att de
ibland tvingas ner i skyddsrummen. Tyska industrier och järnvägsnätet bombas
allt oftare av de allierades flygplan även om Luftwaffe fortfarande försvarar
vårt tyska luftrum. Kanske skulle jag vara tryggare i Regensburg, en stad som
troligen endast av misstag skulle bli ett mål för bombplan, men RHSA skulle
aldrig släppa mig nu. Jag vet för mycket.
1943
2 februari
Så genant. General Paulus har
kapitulerat i Stalingrad trots att Hitler förbjöd honom. Jag kunde inte låta
bli att skratta högt när jag hörde det. Underbart med någon som faktiskt vågar
göra tvärt emot Führerns vilja.
18 augusti
Igår
föll bomberna över Regensburg. Det var förstås bara en tidsfråga innan det
skulle hända. Messerschidtfabriken är totalförstörd och det brinner tydligen
våldsamt i raffinaderiet men jag hoppas av hela mitt hjärta att själva staden
har klarat sig bättre. Människor jag har känt hela mitt liv bor där, rummen och
platserna som fortfarande utgör miljöerna för mina nattliga drömmar ligger i
Regensburg. Vad händer med ens drömmar om en plats man drömmer om plötsligt
försvinner?
Jag
måste få mer information om hur det har gått.
19 augusti
Nu har
jag äntligen fått besked. Staden är tack och lov nästan oskadd men en bomb har
tydligen träffat borgmästarens kontor. Min gamla arbetsplats finns inte längre.
Dock skedde bombningen på natten så ingen av kollegerna på kansliet eller Herr
Eckhardt har dödats. Om någon annan jag känner är dödad eller skadad vet jag
ännu inte.
22 december
De kom i gryningen, några dagar
efter Paulus kapitulation i Stalingrad. Männen från Gestapo. Det var inga jag
kände igen. Jag blev placerad i skyddsförvar, dvs. de slängde mig i en
fängelsecell, i vilken jag blev kvar några månader, vilket gav mig gott om tid
att fundera över orsaken till det inträffade. Var det för att jag hade skrattat
åt kapitulationen? Fullt tillräckligt skäl. Var det för att någon angett mig
för bristande engagemang inför den tyska krigsinsatsen? Fullt tillräckligt
skäl. Var det någon som hade tröttnat på mig? Fullt tillräckligt skäl.
Något svar fick jag aldrig.
Under hösten förhördes jag utan att några konkreta misstankar eller
åtalspunkter lades fram. Inget ovanligt med det. Bördan av bevis har vi
rationaliserat bort i nazityskland. Det ovanliga blev istället att de släppte
mig. Allt är utrett nu. Du är fri att gå, var allt som sades vid
frisläppandet i början av denna månad. Någon måste ha hjälpt mig. Vem vet jag
inte. Kanske får jag aldrig svaret.
Jag är tillbaka på RHSA. Kanske
borde jag ha stannat kvar i fängelsecellen. Allt har börjat falla sönder.
1944
6 januari
Sovjetiska trupper befinner sig
nu vid gränsen till Polen.
31 januari
Igår bombades Hannover. Men
tydligen hade de allierade bombplanen släppt sina bomber mer på måfå och av vad
hört har bomber även exploderat i närheten av Regensburg. I värsta fall har
människor dött. Måtte de få människor jag räknar som mina vänner ha klarat sig.
4 mars
Berlin bombas nu i dagsljus. Det
innebär att det tyska flygförsvaret inte längre kan bjuda motstånd. RHSA:s
lokaler är utrymda. Verksamheten är utspridd på flera platser i staden. Mina
böcker har låg prioritet. De är ännu kvar i källaren. Så även jag.
18 mars
Hamburg brinner. Britterna
vräker ner bomber. Tusentals människor har dött eller begravts levande. Vi kan
omöjligt vinna detta krig. Många vet det. Men ingen vågar säga det. Alla är
paranoida för att säga vad de tänker. Jag får vara min vakt även när jag
skriver dessa rader. Skulle de upptäckas skulle jag hängas utan rättegång.
Därför blir mina anteckningar alltmer kortfattade.
9 juni
Tydligen har stora mängder
allierade styrkor landsatts längs den franska kusten i Normandie för några
dagar sedan. Snart är Tyskland trängt från två håll. Det kan bara vara en fråga
om tid nu.
20 juli
Det sägs att Hitler är död!!
29 december
Efter det misslyckade
mordförsöket på Hitler den 20 juni slängdes jag åter i fängelse. Jag hade inget
med det att göra men jag ska inte klaga. Tusentals människor fängslades och
många avrättades. Av någon anledning sparades åter mitt liv, trots att Roland Freisler
satt som domare, men den här gången fanns inget arbete kvar att
återvända till. RHSA ville inte ha tillbaka mig.
Jag har släppts fri i en stad
där antalet ruiner av sönderbombade hus blir allt fler. Kan det inte ta slut
nu?
1945
17 januari
Den s.k. tyska motoffensiven i
Ardennerna verkar ha misslyckats. Warszawa har fallit. När är det Berlins tur?
Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna. Från väster de allierade. Flyktingar
från alla håll tar sig till Berlin undan fronterna. De berättar om
fruktansvärda scener. Alla kan se att kaoset närmar sig. Varför kan vi inte
kapitulera? Även Hitler måste väl ändå inse att allt är förlorat?
14 februari
Dresden har förintats i ett eldhav. Jag vet att nazisterna och många tyska soldater begått
fruktansvärda illdåd under de senaste åren. Men det finns även tyskar som är
oskyldiga. Måste de också dö för att sona vår skuld?
23 mars
Hildesheim där min moster bor
har bombats sönder, troligen pga. av sina industrier. Hon är död nu. Hennes
man, min morbror och deras son, min kusin Klaus dog redan i slaget om
Leningrad. Varför skrev jag inget om det när det skedde? Märkligt…
16 april
Sovjetiska pansarvagnar närmar
sig Berlin som nu är en stad i ruiner. Jag kan
inte förstå att jag fortfarande lever. De senaste veckorna har varit svåra. Jag
har gömt mig i en källare till ett hus som övergivits. Jag har ingen mat utan
lever på sådant som jag kan rota fram ur hoprasade byggnader. Det lidande jag
bevittnat bland människorna går bortom ord. Och mitt i allt kan SS-män
fortfarande dyka upp och hänga någon olycklig sate som deserterat i närmaste
lyktstolpe. Det är sinnessjukt.
28 april
Det pågår strider inte långt
från mitt gömställe nu. Jag vågar mig inte fram. Istället drömmer jag mig bort,
hem till Regensburg. Jag ser alla ansikten framför mig igen. Och nu minns jag
också namnen. Var tog de vägen? De jag delade stad med en gång, i en annan tid,
i en annan värld. Vad hände med dem?
7 maj
Kanske är det verkligen över nu. För
mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar