Inte det minsta snedsteg får tas

6 september 1924
Jag är glad. Sådär riktigt glad som jag inte varit på ett tag. Det har varit en skön sensommardag med en varm kväll. Jag tror att bara det gör människorna i Regensburg lyckligare. Men vi har andra saker att vara lyckliga över också. Det är bättre i Tyskland nu. Det känns att vi i evighet väntat på att det ska bli som det var förr, och det ser faktiskt ut som att det håller på att bli det. Ekonomin ser bättre ut nu, ny valuta har införts och för att betala av krigsskulderna så har Tyskland fått lån från bland annat USA. Landets förbättrade ekonomi har gjort att min familj har det bättre. Jag tror det syns på oss. Någonstans inne i mig känns det som om allt är bra igen. Som det var förr.

Det gör mig glad att se mina föräldrars leenden och höra deras glad hälsningar när de stiger in genom dörren, nöjda med arbetsdagen. Jag och min bror får mycket oftare höra historier om knasiga kunder från pappas jobb och mamma som berättar att det nu rör sig om att kunderna köper något lindrande till deras halsont istället för mediciner till allvarligare sjukdomar.

16 mars 1926

Jag trodde aldrig någon som Adolf Hitler skulle bli frisläppt. Jag var mycket orolig över vad som skulle hända med Tyskland efter statskuppförsöket, och jag trodde att fängslandet av honom skulle försäkra en trygghet i landet. Bara två år senare är han nu på fri fot igen, och inte nog med det, hans parti NSDAP är tillåtet igen efter att ha varit förbjudet en tid. Jag kan bara inte förstå det. Det kan inte mina föräldrar heller, och de har inga problem med att visa det. Jag tycker att de borde vara försiktiga, så de inte råkar illa ut.
Det är inte ofta jag har sett min pappa så arg. Det är en speciell sorts ilska han visar när det handlar om nazisterna, jag har bara sett den ett fåtal gånger. När partiet blev tillåtet igen var en av de gångerna.

När jag var utanför huset någon dag, jag minns inte om det var för att träffa en vän eller bara gå till affären, så såg jag en slags plansch på ett plank. Jag ville inte gärna stanna och titta på den, men jag såg tydligt nazisternas märke. Jag har också hört bland människorna inne i staden att Hitlers bok ”Mein Kampf” sprids. Det jag hör hemma är att ”ingen kan ju gå på allt det där de säger”, men jag vet inte riktigt längre. Jag tror att det är mycket fler än vad min far vill som just ”går på” det där.

21 juni 1930

Det är orättvist. Är det inte orättvist att när det börjar gå mot det bättre för Tyskland ekonomiskt, så  bra att vi alla börjar tro att ”Nu! Nu är det som vanligt igen!” då krockar vi med en vägg. USA:s börskrasch förra året har självklart påverkat landet. Jag tror att anledningen till att jag tycker att det är så jobbigt är för att min mamma har blivit av med sitt jobb, och pappas lön som kanske aldrig var direkt hög har sänkts en hel del. Och det märks.

Och jag, jag är inte det barn jag var när jag började skriva dagbok. Det är snart 3 år sedan jag fyllde 20, men jag känner mig inte så. Det är svårt för mig att få en egen lägenhet. Även om det är just det som jag skulle vilja så har min familj inte tillräckligt med pengar och det är mycket svårt att hitta ett jobb just nu. Så jag är fortfarande kvar hemma i lägenheten jag växte upp i tillsammans med min familj.

13 februari 1933

Adolf Hitler är vald till Tysklands rikskansler. Bara en såhär kort tid efter så märks redan förändringar. Var det här de som röstade hade väntade sig? Det kanske var precis såhär de ville ha det, jag vet inte, men jag kan ändå inte låta bli att undra. Men min pappa har i alla fall insett att han inte kan gå och gapa om hur fel nazisterna har längre, politiska motståndare skickas till koncentrationsläger. Jag är rädd för min och andra familjers skull och påminner pappa varje kväll om att vara försiktig.

10 maj 1933

Jag förstår inte hur något som ett bokbål kan inträffa. Alla judiska böcker, och de böcker som var emot nazisterna har bränts. Ingenting är okej längre. Du får inte uttrycka en enda åsikt som inte stämmer överens med vad nazisterna tycker. Du får inte ens ha den. Du får inte vara jude och skriva en bok, för idag har det visats att de bränns. Jag har så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja göra, men det är absolut omöjligt om jag inte vill dödas eller skickas till koncentrationsläger. Jag vågar inte göra något som kan på minsta sätt skulle kunna uppfattas som något olagligt. Jag är uppmärksam på allt jag själv gör, och på allt alla andra gör. Inte det minsta snedsteg får tas.

Det värsta med den här dagen, den här månaden, det här året eller faktiskt de senaste åren som gått är att jag känner att det knappt har börjat. Något större är på väg och det får mig att skaka i hela kroppen. Det får mig att må illa och det ger mig en stor klump av darrande oro i magen.