Nu är det kört.

8 september 1927

Idag hade jag min första riktiga premiär på teatern! Vi fick massor av applåder, och både Edwin och Herr Eckhardt var där för att titta på mig! Åh, just nu är jag så lycklig!

16 juni 1933

Var ska jag börja? Det har hänt så fruktansvärt mycket de senaste åren, och fruktansvärt är precis vad mycket av det är. 

Det såg ut som att det skulle gå uppåt för Tyskland när USA började hjälpa oss med pengar för att kunna betala krigsskadeståndet, men sedan blev det ju kris där borta på andra sidan atlanten, och allt gick utför... 

Som tur är fick jag ha kvar mitt jobb på teatern som gruppledare för ungdomarna, men många utav mina vänner blev av med jobben. Jag såg hur hela deras hopp om framtiden var som bortblåst och jag försökte göra allt för att hålla livslusten uppe - ofta lyckades jag för stunden i alla fall.

Hitler är numera känd över hela Tyskland och har precis kommit till makten. 

Jag läste hans bok "Mein Kampf" när jag sorgligt nog tvingades bränna alla mina böcker, förutom "Gute Hausmannskost", på bokbålet. 

Jag tycker inte om hans idéer om att olika folkgrupper ska frysas ut, men jag vågar inte protestera i rädsla att bli en av de som stöts bort. 

Herr Eckhardt gick med i NSDAP för ett tag sedan och Edwin var då automatiskt också inräknad, men jag vet att han egentligen inte heller tycker så mycket om Hitler och hans idéer... Men ingen vågar säga emot, och de som gör det blir straffade. 

Det senaste som stod i tidningen var att det bara fanns ett parti kvar förutom NSDAP, men det är väl förmodligen också borta imorgon... 

Jag jobbar varje kväll på teatern men vi är inte alls lika många längre. Det är många judiska familjer av de som hade barn i teatergruppen som har flyttat, och alla saknar vi dem otroligt mycket varje dag! Så fina människor som tvingas fly hemmet för att de är rädda. Är det inte sjukt?