Idag på torget så hörde jag folk prata om att NSAPD blev tillåtet idag, igen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Att ifrågasätta Hitler var som att ifrågasätta ledaren i en starkt troende sekt, så jag gick hem.
1929, onsdag.
Folk går runt och skriker på gatorna, demonstrerar till ett rikare samhälle och ett fascistiskt ledarskap eftersom att ingen längre tror på hur Tyskland är lett nu. Jag känner inte för att gå ut och demonstrera även fast jag förlorade mitt jobb på postföretaget Neckermann, jag är ändå den som har förlorat jobbet på grund av att jag är judinna. Men det är för mycket liv utanför dörren, för mycket skrik om all misär. Kan inte alla gå hem och läsa Mein Kampf? Då kanske det blir lite tyst i staden i alla fall. Boken verkar ju ligga hemma hos varenda tysk, Hitler ger sig aldrig.
1933, 24 april.
Jag har inte skrivit i dig på ett tag, har varit upptagen med att be till Gud om att Hitler inte ska väljas till Tysklands ledare. Men den 30 Januari så slutade gud lyssna, Hitler valdes. Igår fördes Gabel, min handikappade granne, till ett "koncentrationsläger". Jag kunde höra 10-årige Gabels mamma skrika och kämpa emot, så hon fördes också till koncentrationslägret Dachau som öppnades för bara en månad sedan. Samtidigt dom detta hände satt jag ihopkrymt i skafferiet som Reinhald byggde för att förvara sina gamla böcker och städmaterial. Jag sitter här än idag, jag har suttit här i 24 timmar med ett glas vatten och en skiva limpa. Om nazisterna skulle vetat att en jude var på våningen över så skulle hela mitt liv förändras,så jag sitter kvar.
1933, 14 maj.
Kära dagbok. Jag vet inte hur länge jag kommer att få behålla dig, de nazister som hämtade mig hemifrån lät mig ha kvar dig i alla fall, du var faktiskt det ända jag fick behålla.
Jag har suttit på ett tåg nu i ca 4 timmar. Nazisterna är omöjliga att prata med, dom skrattar åt mig när jag frågar något. Man kan skära den dåliga stämningen i bussen med en kniv. Jag känner på mig exakt vad som kommer hända när vi väl är framme, det kan också bero lite på att en av nazisterna faktiskt gav oss en hint genom att säga- "Ni kommer komma dit ni förtjänar att vara.".
Jag har suttit på ett tåg nu i ca 4 timmar. Nazisterna är omöjliga att prata med, dom skrattar åt mig när jag frågar något. Man kan skära den dåliga stämningen i bussen med en kniv. Jag känner på mig exakt vad som kommer hända när vi väl är framme, det kan också bero lite på att en av nazisterna faktiskt gav oss en hint genom att säga- "Ni kommer komma dit ni förtjänar att vara.".
Nu verkar det som att vi är framme, jag längtar efter att få komma ut ur tåget och slippa trängas med tusen andra människor. Någon dag ska Volmar min gamle vän få hämnd för att han hjälpte nazisterna att ta reda på vem jag var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar