3 september 1924
Ha! Sa jag inte att jag skulle bli bättre på att skriva? Jo visst sa jag det och kolla nu, jag sitter i parken på en bänk och skriver. Jag skriver om hur det blivit bättre i Tyskland och om hur vår familj mår allt bättre, eller det är rättare sagt det jag ska skriva om, för än är inget av det skrivet…
Du förstår, kravet på krigsskadestånd har minskat och USA, ja USA, har bidragit med pengar för att bygga upp landet igen. Jag skulle tro att resten av världen tyckte synd om oss. Som små stackare var vi, utan ork att ta oss upp från botten igen. Därav hjälpen, det var deras empati för stackarna som räddade Tyskland den här gången. Tänk ibland har jag faktiskt hopp för mänskligheten. Förra månaden så infördes även en ny valuta i Tyskland istället för riksmarken, något som man redan har märkt gör stor skillnad och ekonomin har redan blivit stabilare. Min familj mår även den bättre och inflationen har avtagit i takt med att välståndet ökar. Jag arbetar på som vanligt på raffinaderiet och jag och farsan har båda två fått välkomna ännu fler arbetare till denna arbetsplats som har varit vår lilla trygghet under en ganska lång period nu. Efter ölkällarkuppen förra året så har jag lagt mig mer och mer på kommunismens sida och jag vill helst hålla så mycket avstånd till nazisterna som möjligt. Så därför blev jag väldigt lättade när Adolf Hitler, ledaren för NSDAP, dömdes till fem års fängelse för ungefär ett halvår sedan (den första april närmare bestämt, ett lättnadens datum av detta slag kan man ju bara inte glömma). NSDAP har även förbjudits i hela Tyskland.
Men nu vill jag berätta om en upptäckt som jag gjorde igår. Jo igår när jag gick hem från mitt arbete så slogs jag plötsligt av hur allt verkade ljusare nu än förut, och när jag nu tittar ut över parken så kan jag fortfarande se det. Det är som om barnens skratt är lite högre, allas leenden lite bredare och hoppet i allas ögon skiner igenom den hårda fasaden lite mer för varje dag som går. Men värst vad tiden flyger iväg när man sitter här och skriver, nu måste jag skynda mig till mitt arbete så att inte Ehrenberg ersätter mig med någon annan. Han tycker hemskt illa om eftersläntrare.
7 april 1927
Nu var det ett tag sedan sist jag skrev, men jag känner att jag inte riktigt har vetat hur jag ska formulera mig, men nu är jag full av ord. En jäklas massa ord som plågat mig dag som natt, de har aldrig riktigt velat försvinna från mitt medvetande och det var då jag kom att tänka på boken, som jag nu sitter och skriver i. Men nog om mina sömnproblem, låt mig istället komma till det riktiga problemet (enligt mig). Som jag förut berättade (trots att det var ett tag sedan) så dömdes Adolf Hitler till fem års fängelse i april år 1924, men gissa när han blev utsläppt! Jo redan så tidigt som den 20:e december samma år. Det är så frustrerande att se saker som man inte gillar att hända. Saker som man inte gillar men ändå inte kan göra något åt. Och NSDAP som tidigare var förbjudet är nu tillåtet igen. Men trots att de nu har blivit tillåtna så agerar de inte lika våldsamt som de tidigare gjort, jag måste faktiskt säga att jag är positivt överraskad till hur de har betett sig sedan Hitler blev utsläppt och partiet tillåtet. Eller var närmare betstämt. Tills jag upptäckte deras nya sätt att propagera på. De väljer att propagera genom böckerna, de satans böckerna.
För ungefär ett år sedan så fick jag höra talas om en vis ”Mein Kampf”. En bok som självaste Hitler skrivit under sin korta period bakom galler. Jag blev nyfiken på boken och dess innehåll. Vad kunde finnas inuti? Hur talade Hitler för sin sak? Och framförallt, hur tänkte nazismen? I min iver och utan att tänka köpte jag boken utan att tveka en sekund, ett beslut som jag sedan skulle ångra till och med redan samma kväll. Jag svor för mig själv och sa att jag genom att köpa boken hade stöttat Hitler och hans ”kampf” för nazismen. Jag vankade av och an i huset för att bli av med skulden, jag trodde att jag kanske skulle kunna gå ifrån den, men se det gick inte. Tillslut så gömde jag den eftersom att jag inte längre klarade av att titta på den. Tills för tre dagar sedan, då jag hittade boken längst in i ett av skåpen på övre våningen. Jag tänkte noga över mitt beslut, vägde för och nackdelar, nyfikenhet mot konsekvenser. Tillsist så beslutade jag mig med bakomliggande argument som: om jag inte vet hans argument kan jag heller inte komma med motargument och påstå att jag skulle tycka något annat, om jag inte läser boken så var det ett slöseri av pengar och (det kanske viktigaste argumentet, som inte egentligen är ett argument men…) nyfikenhet. Så med mina argument för något som skulle kunna betraktas med helgerån så öppnade jag boken och började läsa. Redan efter första sidorna så förstod jag att det här inte skulle bli en trevlig upplevelse, men jag ville inte vika mig för en man som Hitlers ord. Så därför läste jag klart boken, jag sträckläste i tre dagar, allt för att få slut på lidandet så fort som möjligt. Jag skulle gissa att det är ”Mein Kampf” som ligger bakom de senaste nätternas sömnproblem, men jag ångrar inte att jag läste boken. För vad som inte dödar dig gör dig starkare (säger de) och den här boken kan definitivt hjälpa mig med att bygga upp ett försvar mot nazismen, ett försvar som aldrig kommer att brista.
25 december 1929
God jul. Om det nu skulle vara en god jul. Jo visst finns det mat på bordet som alltid, fast inte lika mycket som förra året eller året innan det eller året innan det. Men mat finns det, och klappar under granen finns det (eller fanns, de är redan öppnade), fast om än inte lika många som det brukar. Men jag ska försöka att glädjas i alla fall. Glädjas åt att vi faktiskt har mat på bordet och att någon i familjen faktiskt har ett jobb. För det är det många som inte kan glädjas åt.
Det är nog bäst att jag börjar från början. För ett tag sedan så blev det en enorm börskrasch i USA, det USA som hjälper oss i Tyskland och bidrar med pengar. USA hamnar i en djup ekonomisk kris och de ekonomiska stöd som vi tidigare fått från dem upphör. Allt fler förlorar sina jobb, ja även jag har förlorat mitt jobb. Men som tur är så fick farsan behålla sitt, så det är ju alltid något att vara glad över. Jag har hört att flera regensburgbor (många av dem jobbade på raffinaderiet) har förlorat sina jobb och det går inte att ta miste på deras missnöje, kanske framförallt missnöjet mot landets ledning som fortfarande inte har tagit oss ur den här soppan, trots ekonomiska bidrag och sänkt krigsskadestånd. Men välståndet är inte det som oroar mig mest just nu, även fast det är en viktig faktor för min oro. Min verkliga oro ligger i nazisternas framgång. Det känns som att deras popularitet ökar för var dag som går, det dröjer väl inte länge innan hela Tyskland har influerats av nazismen och dess vansinne. Jag tror nästan att det var något sådant här som de hade hoppats på, nazisterna. De hoppades att Tyskland skulle ta flera steg bakåt så att de själva kan stega framåt. Jag tänker i alla fall inte ansluta mig, efter att ha läst ”Mein Kampf” så förstår jag att nazismen aldrig kommer att influera mig. Men nu ska jag ät, jag känner lukten av rökt kalv, trots att jag sitter i en skrubb i källaren och skriver…
11 oktober 1933
Tyskland kommer aldrig att bli sig likt. Det jag fruktade har hänt, nazismen har influerat det tyska folket, men det svär jag på, det kommer aldrig att ta över mina tankar. Men det är värdelöst att göra motstånd för då kommer jag tvingas att se mig själv död, och det skulle jag inte klara av. Det är de inte värda, nazisterna.
Den 30:e januari detta år så blev Adolf Hitler utnämnd till rikskansler i Tyskland. Nazistpartiet fick fler viktiga poster i rikstagen men kommunismen var fortfarande stor. Men den 27:e februari så brann rikstagshuset ner, kommunisterna beskylldes. Det stärkte inte precis deras ställning. De jävla nazisterna! Jag visste att de förr eller senare skulle ta till en åtgärd som fick bort kommunisterna, som är deras största hot. Den 5:e mars så begärde Hitler nyval, vilket slutade med 340 av 647 mandat till NSDAP och vi kunde inte annat än att varmt välkomna en ny regeringschef nämligen… Adolf Hitler. Efter det så händer saker i rask takt, nya lagar instiftas och koncentrationsläger byggs. Till koncentrationslägren skickas alla som var motståndare till nazismen, däribland kommunister. Far är redan tagen till ett koncentrationsläger för att han var öppet kritisk mot nazismen så därför har min mor bett mig om att ligga lågt. Jag gör som hon säger, för jag vet att nu när far är borta så är det min uppgift, som den äldsta sonen i hushållet, att försörja min familj, och så skall jag göra. Jag vet att alla är oroliga för vår överlevnad nu när far är borta och därför tänker jag göra så gott jag kan för att hålla ihop familjen. Men det är svårt, jag saknar min far. Men för att kunna försörja oss så behöver jag ett arbete och eftersom att jag för en tid sedan tvingades att sluta på raffinaderiet så behöver jag ett nytt. Därför har jag sökt runt i hela Regensburg efter ett jobb och lyckades tillslut hitta ett jobb. Men vilket jobb sen. Mitt arbete går ut på att samla in oanständiga böcker till bokbålen. Bokbålen är stora bål där man bränner böcker skrivna av judiska eller nazistkritiska författare. Däribland flera kommunistiska böcker som t.ex. ”det kommunistiska manifestet” av Karl Marx. Jag har själv blivit tvungen att offra ett flertal böcker till de fyihelvetesbålen, men jag har även gömt undan en del. Den här boken t.ex. Jag funderade länge på att slänga den på elden och bevara mina tankar, för evigt fria i lågorna. Men sedan tänkte jag på att den här boken var mitt enda enrum där jag kunde få vara ifred och uttrycka mina åsikter. Så därför behöll jag den.
Hitler vill behålla det Tyska samhället så tyskt och ”felfritt” som möjligt så därför låter han sterilisera alla handikappade och kroniskt sjuka människor. Judar har inte längre rätt att bedriva egna affärer och företag. Nazisterna går hårt på judarna och ingen kan någonting göra. Jag vet inte längre vad jag ska göra av mig själv, jag har många gånger funderat på att stå upp för mig själv och för vad jag tycker är rätt. Men skyldigheten till min familj håller mig nere på jorden. Och eftersom att jag är med i militären så tjänar jag på ett sätt landets ledning, i alla fall om det skulle bli ett krig. Och efter vad som hittills har hänt så skulle det inte förvåna mig om det skulle hända. Att krig skulle utropas i världen. Istället för bara inuti mitt huvud…
12 oktober 1933
Och jag glömde nästen… NSDAP är det enda tillåtna partiet i Tyskland. Därmed är demokratin borta. Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar